Anonym (Adopterad) skrev 2025-01-06 17:17:23 följande:
Jag tror det har helt (för min del) med hur tillvaron var hos adoptions föräldrarna med att göra.
Det förstörde alla mina chanser att som barn få skapa några positiva relationer. Vi levde isolerade på landet, fick inte träffa kompisar på fritiden knappt och fotbollsträningen 7 km bort fick man se till att ta sig själv till redan som 7-8 åring.
Det var mycket tjafs mellan dom om pengar. Adoptivpappan sov hellre i bilen än att komma hem till den psykiskt sjuka kvinnan.
Många adopterade har även någon slags psykiska diagnoser med sig. Likt Add / adhd osv. Jag hade ingenting av det. Hade kunnat bli vad som helst med någon som hade brytt sig om en, stöttat en, lyssnat på en samt väglett en utefter ens intressen.
Kanske bara något så enkelt som att ta med en till biblioteket 1 gång varannan vecka.
Relationer fungerar inte för mig idag som vuxen. Varken med kompisar eller partners. Känner mig inte hemma i Sverige och inser att jag är för mycket svensk idag för att klara skapa ett liv ensam på andra sidan jorden. Hopplösheten blir avgrundsdjup igen.
Och den enda utvägen är att avsluta sitt liv en dag.
Ja det blir mycket svårare om man inte har den där tryggheten som barn. Tror du att adoptivföräldrarna har svårare att vara närvarande som andra föräldrar? Det brukar ju börja med vilken relation man hade till föräldrarna, det kan ju vara värt ett försök att prova att börja om och starta ett nytt liv om du ändå känner att du inte har något att förlora?
Jag vet själv flera som har åkt tillbaka till sina hemländer och vissa som till och med har valt att bosätta sig där.
Man skulle ju kunna skriva ned om sin barndom och reflektera över den det kanske skulle kunna kännas meningsfullt då det ändå är en del av ens historia.
