Tänk dig att du lever med Cykliska kräkningar syndrom

Tänk dig att du lever din dag som du brukar. Tänk dig att du kommer hem, umgås med dina nära och kära, äter middag och bara landar efter dagen. Tänk dig att du helt plötsligt börjar känna dig trött. Så pass att dina ögonlock inte längre går att hålla öppna. Tänk dig känslan av utmattning, att sitta i en fåtölj utan att kunna röra sig. Att hålla dig upprätt för om du lägger dig ned vet du att det kommer snabbare. Ett sista försök att försöka hindra det ofta oundvikliga. Tänk dig att du helt plötsligt inser vad som kommer, att du kastar dig upp från fåtöljen, springer till badrummet och det kommer. Tänk dig att säga till dina nära att du behöver till sjukhuset för det är igång triggat. Din redan förberedda sjukhusväska blir hämtad ur skåpet. I en dimma tar du på dig dina skor, din jacka och börja med tunga steg gå ut, ned för trappan och sätter dig i bilen när dina barn står kvar inne och redan vet vad som händer. Tänk dig att sitta i passagerarsätet med ögonen stängda och du kan ändå hålla koll på exakt var längst vägen ni är, vilken kurva ni passerar, vilket fartgupp som kommer härnäst. Tänk dig att med slöa ord säga tack, ta din väska och gå ut ur bilen. Gå fram till ringklockan på akuten och svara med ?Jag heter Julia och jag har cykliska kräkningar? när sköterskan i högtalaren frågar vad du söker för. Att personalen på andra sidan redan vet vem du är och utan fler frågor släpper in dig, som så många gånger förut. Tänk dig att gå till väntrummet med en påse i din hand och sitta där bland fler än bara dig. När personalen hämtar dig och istället för att gå till undersökningsrummet, går till en sal längst bort där dörren går att stänga och det finns en brits. Du lägger dig ner utan att säga hej, ber om att få höjt huvudändan på sängen för att ligga i plant läge bara triggar igång fler kräkningar. Du ber om ett glas med vatten för att kunna skölja munnen, en filt för din kropp är så kall och fler påsar. Tänk dig att personalen redan vet vad du behöver och när de lämnar rummet släcker de i taket och du ligger kvar med en svart ögonmask för ögonen för att kunna ha det mörkt även när lampan tänds igen och nästa rutinundersökning börjar. Tänk dig att efter ett tag bli hämtad med en säng som kommer från den avdelningen där du efter många år har fått en trygghetsplats. En vetskap om att ett singelrum alltid kommer bli tillgängligt när du kommer dit för du har varit inlagd för det här så många gånger förut. Tänk dig att du med näppe orkar gå upp från britsen du ligger i och kan lägga dig till rätta i sängen du kommer tillbringa resterande vistelse i. Att den packning du kom med bara förväntar du dig följer med för du orkar inte be om den då du själv är det enda din kropp orkar med att förflytta. Tänk dig att du förflyttas i sängen till ett rum för en patient. Där du inte behöver be om något mer utan personalen som jobbar redan vet. Vet att du kommer behöver fler kräkpåsar på sängbordet, att du behöver ett glas och en tillbringare med vatten att skölja munnen med, sopkorgen flyttad närmare sängen för du orkar inte gå stegen fram till den varje gång du kastar en påse. Vet att du behöver neddragna rullgardiner och alla lampor släckta. De vet redan för du har varit där så många gånger förut. Tänk dig att du kräks var tionde minut det första dygnet, resten av tiden sover du. Nästkommande två/tre/fyra dygn kommer kantas av fler kräkningar med mer eller mindre oregelbundna intervaller. Där du tillslut inte har något kvar för kroppen att producera så du dricker vatten för att det ändå känns bättre när något kommer upp än att det nästan gör det så du kan spendera resten av tiden med att sova. Tänk dig att duscha sittandes i så varmt vatten som din kropp orkar med för du själv är så kall och för att så länge du duschar kommer inget upp. Att du stundtals sitter vid handfatet i toaletten och sköljer munnen med kallt vatten för känslan av vatten är ett behov som finns oavsett var du befinner dig. Tänk dig att när du läggs in vet du aldrig hur länge din vistelse kommer bli för den är olika lång varje gång. Tänk dig att din telefon får slut batteri efter några dagar och den kommer ligga orörd fram till den dag du är redo att ta dig an verkligheten utanför igen. Den dagen när du slutat kräkas och sovit klart. När du har kunnat få i dig några skorpor och lite honungsvatten och det inte längre kommer upp. När det har vänt och du orkar ha tänt lampan i fönstret. När ögonmasken ligger mer på nattduksbordet än fastklistrade framför dina ögon. När du inte längre behöver hålla en påse i handen när du ska gå på toaletten för det skov du varit i har upphört och nu är varje minut en minut närmare att komma tillbaka till ditt normalläge. När personalen som bara kommit in i rummet när de absolut behövt och övrig tid kollat till dig genom fönstret i dörren kommer in och med ett leende säger att de är så glada att se att jag mår bättre. Att de äntligen kan se dina ögon igen och de skulle kunna ge dig allt du vill på en guldtallrik för de är så genuint glad för din skull. För de vet hur du haft det, vad du gått igenom för du har varit där så många gånger förut. Men efter den dagen åker du hem igen, till dina barns varma och underbara kramar och din omgivnings varma välkomnande hem för visst var det väl här ännu en episod, igång triggat av vad än anledningen var denna gång.