Anonym (Hjälp) skrev 2024-12-06 09:08:57 följande:
Åh vad fint att få höra. är det något du reflekterat över att du vill göra annorlunda i framtida relationer?
jag förstår absolut att det kan framstå som att jag har alla rätt. Det är något jag bollat med mig själv och också en anledning till varför jag inte velat ta upp saker med honom. För vad händer om allt han hör är ?bla bla bla du gör fel jag vill göra slut?. När jag säger att jag vill ha en framtid med dig, men inte en utan kommunikation. Jag har sagt att så länge han inte kontrar så är min version den enda rätta för mig för jag har inte kunnat bolla situationen med någon annan än med mig själv. Jag har sagt att jag vill att han ska säga ifrån, säga att mitt synsätt är fel, att jag inte sitter på alla rätt och att han absolut inte enbart gör fel. Jag har sagt att jag vet att jag gör saker som gör honom tokig men om han inte berättar de för mig, hur ska jag då kunna ändras? Jag känner att jag formulerat och omformulerat men han säger ingenting. Och säga inget säger kanske allt
Jag brukade dela in min och mitt ex relation i "de första 10 åren och de sista 10åren". Vi levde tillsammans i 22år...
De första tio åren var jag dålig på att "prata", "diskutera", "lösa konflikter". Jag var mer den som knöt näven i fickan och tänkte att det löser sig, det blir nog bättre, är det värt att tjafsa om.
För det är klart att även jag hade sjutusen saker som jag kunde "störa mig på" gällande mitt ex. Men jag var inte lika snabb (som mitt ex!) att lyfta dessa saker i ett samtal.
Jag skrev "konflikträdd" ovan. Jag är inte rädd för konflikter, räds inte konflikter. Men jag gillar inte konflikter, jag söker inte konflikter.
De sista 10-12åren så svängde skutan lite. Jag var den som började prata mer, förklarade hur jag kände, hur jag upplevde saker i vår relation, i vårt Familjen AB.
Men mitt ex ingång många gånger var att hennes upplevelser var mer "rätt", mer "sanna" (än mina) och det gjorde många gånger att vi körde fast i våra samtal. Det blev tjafsigt, irriterat, konfliktartat. Och många gånger så fanns det inte en bra grogrund för att just föra ett "samtal". Mitt ex kände säkert (lite som du) att jag "tystnade", att jag svarade "enstavigt" ("jag vet inte!?") och jag kände att mitt ex inte lyssnade, och att det var hennes väg or the high way... och jag kände mig skuldbelagd, förminskad...
Och ja, vi gick i familjerådgivning ett par omgångar. Och ja, jag var livrädd första gången, tänk om vi kommer fram till att vi inte älskar varandra längre? Men så vart det inte. Tvärtom. Det var nyttigt, för oss båda skulle jag säga. Båda fick komma till tals, den som är mer "tyst" måste prata, den som är mer "pratig" måste vara tyst och lyssna.
...sen är det tufft, jobbigt, för går man in med öppna ögon och man vill hitta lösningar (och inte bara pliktskyldigt följer med, sitter av tiden) så tar det väldigt mycket energi... Men många gånger värt det! Både som individ, och som "par".
Jag är i en ny relation sedan knappt ett år. Ja, jag brukar säga att man kanske inte kan förändras i grund. Man är den man är. Men man kan utvecklas (!).
Jag är betydligt mer "talför" idag, mer i kontakt med mina känslor. Vad jag vill, vad jag är ok med, vad som är viktigt för mig. Mer öppen, mer sårbar. Men det kräver ju att man har en partner som man känner sig trygg med, att det är ok att vara så i relationen. Men det har jag och min flickvän varit öppna med sedan dag 1.
Kanske blir man visare med åldern...
