Han är helt oförmögen till att prata. Jag blir tokig

Vad är det för saker han inte vill prata om?

Ni kommer sannolikt ingenstans själva, ta hjälp utifrån för att komma framåt. Kommunen brukar ha subventionerad par rådgivning som kan hjälpa.

Han låter känslomässigt otillgänglig. Det är sådan han är, och sådan han vill vara. Han kanske inte ens har så mycket djupare känslor i sig, och om han skulle ha det, kommer han ändå inte berätta om känslorna för någon.

Sörj över era 4 år ihop, och så går du vidare utan honom. 

Jag har ett ex som är sådan, och nu i efterhand kan jag se att det inte bara gällde mig, utan det gäller alla hans relationer. Han har inga nära relationer, annat än till namnet. Han står inte nära sina barn, och hans så kallade vänrelationer är mest på nivån "och bilen går bra?". Han vill leva så, och det är okej för mig, men eftersom jag inte vill leva så är han ett ex.

Jag tror inte han tar dig för given. Han har ju börjat ändra sitt beteende genom att vara mer kärleksfull. Det är ju hans sätt att visa hur viktig du och relationen är för honom. Så försök se det som de kärleksförklaringar det faktiskt är.

När det gäller kommunikationen så tror jag att familjerådgivning skulle vara super. Ni är ju inte ensamma om att kvinnan pratar och mannen är tyst, terapeuterna är proffs på sånt här. Hjälpa honom att prata och dig att lyssna:) 

Jag tror det här egentligen är supervanligt, tyvärr. Pojkar är sedan barnsben drillade att göra saker antingen på eget bevåg eller genom att nån säger till dom saker att göra. Dom har inte fått lära sig att prata om saker, och framför allt inte känslor, sedan dom var små. 

Min man skulle nog räknas av många som en toppenkille... Kan laga bilen, fixa allt med huset utan hjälp, laga mat mm, men när det kommer till att diskutera nåt känsligt eller prata om känslor är han, ärligt talat, helt värdelös och har varit det under hela vårt långa förhållande. Dom första åren var det helt ok för han visade hur mycket han älskade mig konstant, sen kom den stora vardagen med barn, jobb och annat som skulle tas hand om och då försvann det. Tänkte inte så mycket på det då för man hade ändå fullt upp, men nu när barnen är stora tänker jag på det ofta och funderar dagligdags på när det är dags att gå vidare med livet. Märker också på barnen att dom skulle aldrig anförtro sig åt honom för om saknar den kontakten med honom.

Och hans s k nära kompisar skulle jag påstå att han känner väldigt dåligt. Visst, dom kan ha gjort mycket ihop, säkert festat ihop, men om någon mått dåligt på nåt sätt eller är nykär så vet han garanterat inte om det. 

Mmm... kan i viss mån känna igen mig... jag var lite lika TS sambo... den som "tystnade"... den som kanske inte hade något "svar"... eller "comeback" i en diskussion...

Mitt ex var duktig på att "prata"... men många gånger sämre på att "lyssna". Samt hade gärna ingången i dessa "samtal" att hon visste bäst, att hennes upplevelser var sanna för oss båda.

Som sagt, det kan handla om en massa saker. TS sambo kanske är lite "konflikträdd", kanske mer "introvert", kanske mer "analytisk" (där man måste låta saker sjunka in - man är inte lika "bra" på att ta diskussionen till vägs ände där och då...).

Jag slår också ett slag för familjerådgivning. Att du TS stänger den dörren - mmm, kanske säger det lite om dig som person. Kanske är du för "på"..?!?

En duktig terapeut/rådgivare/behandlare kan hjälpa din sambo att prata, och kan hjälpa dig att "lyssna". Kan styra samtalet, kan få er båda att fundera på vad man säger? hur man säger det? vilka känslor det väcker hos den andra.

Jag har också varit den tysta i vår relation.
För mig berodde det på att jag inte visste hur jag skulle uttrycka mig för att få min sida sagd utan att hon skulle bli ledsen och börja gråta.
Det var ett av mina största hinder.
Det andra var som någon här skrev tidigare, att det många gånger var hennes sätt eller fel sätt.
Hon lyssnade på vad jag hade att säga, men sade sedan att jag hade fel.
Körde ofta med att "så fungerar det inte i andra par" och "jag tycker/känner inte så, så därför måste du ändra dig"
Av dessa anledningar så slutade jag att svara när det blev diskussioner hemma, för jag visste att det aldrig kom till att vi faktiskt löste något.
De senaste 5 åren har vi slutat att ta upp saker över huvud taget och bara låtsas att alt är okej.

Jag tror det är rätt naturligt att ett förhållande utvecklas över tid och även att ens personligheter växer och förändras. Sen blir frågan om det är förändringar man kan leva med eller inte. I det här fallet har ni varit ihop i 4 år och du börjar tvivla. Kanske är det bra att det händer redan nu, innan exvis barn om jag förstått saken rätt, så ni kan komma fram till en lämplig väg framåt, vad den än kan bli.

Jag anser att jag gjorde ett bra val för nästan 30 år sedan och har varit nöjd en stor del av tiden, men allting har sin tid och det finns inte en chans att jag tänker spendera mer tid med min numera extremt tysta make när barnen flyttat ut. Då är jag hellre singel eller hittar någon ny som vet hur man kommunicerar.

Hur gör man det när den andra parten inte tycker att hen gör fel?
Jo, jag har försökt. Men min upplevelse är att det inte riktigt går fram.
Jag säger inte att det är så för er, utan jag ville bara ge min upplevelse av att vara den som håller tyst.
Precis som ni så fungerar vårt förhållande utan problem i vardagen.
Och precis som någon efter mig skrev, så kan även jag ha svårt att uttrycka vad jag känner när jag väl pratar. Ibland är det enklare att skriva, så att man får tänka efter lite.
Kanske skulle kunna vara något att föreslå, att ni skriver brev till varandra?