Nån mer som hade överbeskyddande föräldrar?

Jag har en kompis som var hårt hållen, nu ska hon gifta sig och de har bestämt sig för att ha en föräldrar och släktfritt bröllop för att de vill ha en fest och hon känner inte att hon kan festa med sina föräldrar. Därav blir det två olika datum, en för vigsel och en för festen. 

Tycker personligen att dessa föräldrar var för hårda, hon fick inte vara med på saker vi andra gjorde. De hade inte så mycket andra kontakter, de var inte från stan (storstad) och var väll rädda för allt som kunde hända i den. 

Jag kan känna igen lite i det där att som vuxen inte kunna slappna av helt när mina föräldrar är med. Framförallt den ena förälderns som var allra värst. 

Jag blev lärd att allt var farligt. Man skrek rätt ut om jag tex tappade något på golvet.

Man stressade sönder för precis allting, handling, skola, allt. 

Jag fick besvär med ångest och låg och grät. Blev nedsliten från sängen på golvet för jag bara skulle till skolan. Det var viktigt. Fick blåmärken på armarna. 

Blev dock inte lärd någonting för att klara vuxenlivet. Blev utkastad som 20-åring, utan vare sig gymnasieutbildning eller pengar. 

Överbeskyddande men ändå inte beskyddande.

Hur det påverkat mig? Jag är en rädd person som alltid är på min vakt. 

Hade både väldigt stränga och överbeskyddande föräldrar. Det var många gånger jag inte fick följa med kompisar ut. Så små småningom slutade kompisar fråga, det var ju ingen idé. Blev även retad för det. När pappa försvann blir det vätre för mamma var livrädd för att något skulle hända mig. I tonåren var hon var hon livrädd för att jag skulle träffa en tjej, hon förklarade ofta att tjejer bara ställer upp på sex för att män vill och inte nödvändigtvis vill ha det själva om de får välja. Det ledde till att jag hade väldigt svårt att förstå tjejers sexualitet och blev osäker hur jag skulle närma mig tjejer. Den osäkerheten finns kvar idag. 
Generellt har jag haft svårt att våga mig på nya saker. Allting var ju farligt. Det har verkligen påverkat mitt liv och inte positivt.

Lite samma för mig. Blev överbeskyddad och på samma gång lite negligerad och osynliggjord. Fick inte med mig särskilt mycket utav positivt baggage och bra lärdomar och så när jag lämnade hemmet och flyttade hemifrån. Fick upptäcka världen lite på nytt på egen hand.

Så hemskt. Jag fattar inte hur man kan vara både beskyddande men samtidigt verka totalt skita i vilket 

Men så känner jag med . Vet att jag sa till mamma att jag kände mig som en fågelunge som blev utkastad ur sitt fågelbo innan den lärt sig flyga. Hon bara skrattade åt det. Förnekade det. 

Ja, min mamma var överorolig och överbeskyddande under hela min uppväxt och det är egentligen först nu när jag är 49 år och gått i terapi i flera år som jag inte längre får så mycket ångest av henne (men det ligger mycket arbete bakom). Det är fortfarande inte kul att träffa henne.

Hon är speciell som person, ger nog bara ett trevligt och glatt intryck, men jag som känner henne ser henne som naiv, svagbegåvad och utan självinsikt. Hon blir förvånad över precis allt, antingen positivt eller negativt. Efter att vi varit på lekland med min son kan hon exalterat förklara för alla att det finns ställen med hoppgrejer och rutschkanor. Alla andra: 'Jo, vi vet. . . ' Eller så kan hon bli helt bestört av att det snöar, och det är alltid det värsta snövädret hon nånsin varit med om. Allt är så otroligt märkvärdigt hela tiden.

Så var det också när jag växte upp. Allt blev en grej hela tiden. Och under en period tyckte jag det var kul att hon hade så starka reaktioner, allt jag berättade fick en stark reaktion. Men när jag skulle börja slå mig fri var det inte så kul längre. Hon blev chockad över minsta lilla, och många gånger när hon försökt få tag på mig utbrast hon andfått att hon varit såå nära att ringa polisen! Alltså när jag typ satt på en kvällsföreläsning och inte svarade i telefon. Då hade jag en gång 14 missade samtal. Hon nämnde också ofta sitt hjärta (hon hade nåt klaffel som sen åtgärdades när jag redan var vuxen), så det var mycket jag inte vågade göra av rädsla för hennes oro och hälsa. När jag som 25-åring hade ett utbytesår utomlands, bad hon mig ringa varenda dag. Jag borde ju ha skitit i det, men det gick inte när jag var så indoktrinerad.

Hur det har påverkat mig? Det är ett öppet sår som aldrig har läkt. Jag har i perioder försökt prata med henne, men det är lättare att bara stånga huvudet i väggen. Hon bara förnekar allt, inte av illvilja utan för att hon är så insiktslös. Hon är alltid på och vill att allt ska vara bra mellan oss, och förstår aldrig varför det inte är bra. Jag har lärt mig att spela teater för min sons skull, men inombords har jag varit så j-vla förbannad på henne. Det har tagit mig många år och mycket terapi att inse att det inte är jag som är galen.

Och så har jag de senaste åren haft en livs- och ålderskris (som jag precis kommit ur nu efter att jag gått in i väggen) som helt säkert har att göra med att jag begränsat mig så mycket pga min mamma, så jag har aldrig riktigt känt mig fri. Men nu är jag bättre på att tänka mer på mig själv.

Fördelen med ett sånt här öde är att man får chansen att bli en bättre förälder. Jag är väldigt medveten om mitt eget beteende och ser till att sonen får flera trygga vuxna, att jag inte är huvudpersonen i hans liv. Han får ha vilka åsikter han vill och jag övertolkar inte saker han säger. Han får ha ett fritt sinne.