Äcklad över sin partners förflutna

Jag äcklas över min egen bodycount, han verkar inte äcklas av mig. Eller åtminstone visar min man inte att han äcklas av det.

Men vad som är ännu bättre än det är att han inte verkar erotisera det heller. Det tycker jag vore värre.

Min man har en helt perfekt bodycount: Han hade en tjej när han var i sena tonår, de var ihop några år, sedan träffade han sin numera exfru, sedan mig. Så en bodycount på 3 vid en ålder på 50 och en bodycount som inte kommer öka från det. Jag har c:a 75 på en ålder 32 vilket är alldeles för många. Men den kommer inte öka från det givetvis.

Ca 73 hade jag hellre vart utan. Min första kärlek är jag glad att jag hade, det var en underbar kille, min man är jag givetvis överlycklig åt...men de ca 73 där mellan kunde jag hellre vart utan.  

Min ex gjorde det (och mycket värre saker).

Nej, han är en horribel människa. 

"Händelsen" är en slags skamkänsla/måste berätta. Åtminstone för mig. När jag berättade detta för min man så kände jag mig skyldig då han är så fin och jag kände mig så äcklig och smutsig och att jag vill att han skall veta vad det är för äcklig slampa han har blivit kär i. Redan innan jag frågade honom visste jag att det var få. 

Blev som en öppning till att kunna vara ärlig om mitt förflutna.

Hantera känslor själv är inte min starka sida. Dessutom anser jag att han har rätt att veta, även om han inte vill veta. Ok, nu låter det som att jag altruistisk, men så var det inte, jag var försäkrad om att han var väldigt kär i mig innan jag berättade det vilket kanske var manipulativt.

Jag tycker att man skall veta allt om varandra när man skall gifta sig och dela livet. Inklusive det dåliga.

:) great borderline-minds think alike :)

Jag har lyssnat på hur många podcasts och sett i hur många diskussioner som helst att en kvinnas sexuella förflutna är viktigt för de flesta män. 

Har du sett Whatever podcast? Det kommer upp i nästan vartenda avsnitt. 

Jag vill veta allt om honom, och vill att han vet allt om mig. Jag kan förstå det mycket väl då jag är väldigt tacksam över att min man haft få. Det är för mig ett tecken på att han är en bra man
30-40 är väldigt många det med, alldeles för många. Jag vet att jag inte har det beteendet trots mitt antal men jag kan mycket väl förstå att någon tror det särskilt ihop med min personlighetsstörning.

  

1. Jag har inte legat med någon i hans bekantskapskrets. Han är 18 år äldre än mig och från en helt annan miljö. Han är väldigt kristen. Helt olika krets, och jag har numera ingen egen bekantskapskrets. De försvann ihop med mitt ex och det var underbart att slippa dem. Kriminella, knarkare...såna typer. Ja, jag är tacksam över att han vart med få, jag önskar också att det var så att jag hade vart med få.

2. Slampighet

3. Tidigare slampighet. Jag kanaliserar min nuvarande slampighet på min man.

Jag gillar att vara slampig på honom. Vara naken och klänga och sånt där.  Och att jag är den snuskigaste av oss. Få igång honom.

Med mitt knarkarcuckkvinnomisshandelsex hade jag ingen sexlust varken till honom eller hans äckliga "polare" som jag behövde vara med för att han hade skulder till dem. Jag disoccierade bort och fantiserade om min första pojkvän och drogade mig med alkohol+benso eller amfetamin+alkohol...vad som. helvete vad jag hatar "min fru med andra män" och den typen av saker. Har PTSD av sånt.

Men jag älskar att bete mig snuskigt/porrigt/slampigt mot min man.  

Nu är min siffra boostad av att exet var cuck, men det är inte bara från det. Nätdejtade mycket en period och jag tycker det är obehagligt att vänta på att något skall hända, jag gillar inte när jag inte känner att jag är i kontroll över en situation så det blev ofta så att jag tog initiativ väldigt tidigt.

När jag gjorde så märkte jag att män tar snabbt en väldigt passiv roll och blir inte pushiga. De kommer inte tjata om sex eller vara "på" på det obehagliga sättet om en själv initierar sex hela tiden.