Övervikt ett socioekonomiskt problem?

Jag har egentligen inte så mycket anlag för övervikt men min övervikt började med lösgodisets intåg i Sverige. Jag var ett stillasittande barn, för jag fick eksem i alla böjveck av att idrotta, jag var pollenallergisk och kunde inte vara ute alls på våren och jag hade fotvårtor som jag inte fick hjälp för. Det gjorde helt enkelt ont att springa.

Pga mor med social fobi och allmänt dålig koll hos de vuxna tog det flera år innan jag fick någon allergimedicin. Där nånstans skulle alla börja äta en påse lösgodis varje fredag, och då tippade balansen. Jag gick också och smygköpte bakelser och smågodis på kondis på väg hem från skolan, och kunde äta åtta rostmackor med mycket Bregott efter skolan, som belöning för att ha stått ut med de elaka jobbiga barnen där.

Min mage hade två bilringar och två cykeldäck när det var som värst.

Då kom jag på att jag hatade det, drog åt ett bälte hårt om magen och slutade äta mer än mycket lite. På ett år blev jag smal istället, och sen var jag det tills 20 när jag skulle plugga utomlands. Där rubbades vanorna, det blev mycket vin och croissanter och allt möjligt som man går upp av. Kom hem och vägde 62 kilo- panik! Svor på att jag aldrig skulle väga mer än det i mitt liv mer och började banta.

Med resultatet att jag sedan aldrig vägt under 60 kg igen utom när jag var jättesjuk och tarmen slutade ta upp näring ett tag vid 45 ca.

Jag kan äta nyttigt oftast, men mina hormoner har alltid tvingat mig att äta skräp ett par dagar i månaden- det är omöjligt att stå emot då. Om jag äter något annat än det jag vill ha slutar det bara med att jag äter substitutet OCH det jag ville ha från början. En vecka senare kan jag leva på kaffe och luft, eller broccoli, och inte bry mig.

Nu kom klimakteriet och min kropp fastnade tydligen i hormonfasen "vill äta allt".
Så nu kämpar jag verkligen, men har ändå gått upp 6 kg på två år.

Det känns som man aldrig kan slappna av som kvinna för då går det åt helvete, medan männens isterbukar brer ut sig allt mer och de bara köper större byxor.

Blev skitsur för några månader sen när mannen sa att "vi" är överviktiga och därmed inte borde ta den fika som vi just skulle. Jag har BMI 24,7 och är tekniskt sett inte ens överviktig fast jag känner så själv, hans BMI är 29,6 och tangerar alltså fetma.

Jag tycker också att man skulle höja skatten på socker, definitivt. Man borde också sänka momsen, eller ta bort det helt, på frukt och grönt. Många tycker frukt och grönt är för dyrt. 

Barn och unga äter för mycket lösgodis och dricker för mycket läsk .

Men att grav fetma oftast beror på djup stress och trauma, det säger ledande överviktsforskare. 

Jag har blivit tjock i medelåldern. Det beror dels på sjukdom och dels på matvanor.

Det är inte heller lika lätt att gå ner som det är att gå upp.

Har fetma i släkten, de flesta i min familj är lite eller mycket runda. 

Min mamma gick på överviktsenheten på ett sjukhus och fick reda på att hennes ämnesomsättning var mycket låg, så det finns ju en genetisk koppling också. 

Jag kämpar för att gå ner i vikt igen. Vägde exakt samma under hela mitt liv från ca 12 års ålder till ca 45 (ca 57 kg). Nu väger jag 82. DEPP!

Någon tycker att jag förstör tråden men alla som pratar om sin övervikt verkar skylla på faktorer utifrån. Om man tar ansvar för sin situation, så finns det inget som hindrar från att vara mer hälsosam. Hinder och prövningar har alla. Men om man bestämt sig för att det är andras fel och att man då inte ser att man kan rätta till situation, så förstår jag att sockerberoendet slår i taket.

Jag förstår att man kan hamna i situationer i livet där det blir tufft, men man har ändå ansvar för sin egen hälsa. Det kan man inte flytta över på varken någon annan individ eller institution. 

On topic: Denna studie påvisar precis det jag pratade om i ett tidigare inlägg. Det är väldigt relevant i just denna diskussion.

https://eljest.se/blogg/2018/9/27/uppskjuten-belning

 

Var i tråden ser du personer som skyller sin övervikt på yttre faktorer? En del övervikta har det säkert som försvar, men du påstår att "alla" överviktiga skyller ifrån sig, och det är inte sant, utan bara en del av dina uppenbara fördomar om överviktiga och övervikt.

Du verkar tro att människor som mår dåligt "bara" behöver "ta ansvar för sin egen hälsa". Psykisk ohälsa funkar inte så, det är som att fnysa nedlåtande åt människor som har brutit benet och att det är "bara" för dem att "rycka upp sig och gå ordentligt".

Har man problematik kring mat redan innan man börjar må dåligt, är det inte "bara att ta ansvar för sin egen hälsa". Du kanske hanterar jobbiga livssituationer på annat sätt än att äta, men alla är inte som du, har inte samma bagage som du.

Jag vet inte om dina fördomar beror på bristande kunskap eller bristande empati, men något av de två lider du uppenbarligen av.

Att agera är det som fungerar.  Däremot är det inte "bara". Det kräver mycket arbete att förändra sin livsstil. 

Det är djupt problematiskt att så många ständigt förringar de små aktionerna. Lösningen på ett fysiskt och psykiskt sunt liv ligger just i att agera. Och om man inte är van vid det gäller det att sakta men säkert få igång motorn. Agerande skapar driv. Drivet i sig gör att den psykiska ohälsan försvinner.

Men det är det som är poängen, är man i psykisk ohälsa kanske man inte orkar ha det där drivet som krävs.För de flesta är det inte heller från en dag till en annan man drabbas av psykisk ohälsa, det är en nedåtgående spiral, och ju djupare nedåt man åker, desto svårare blir det.

De flesta som är överviktiga vet om att de väger för mycket. De vet också att man inte ska äta mer energi än vad man förbrukar och att man ska röra på sig. Ganska få vill vara överviktiga. Problemet är orken, även det som man kan tycka är små förändringar kräver ork, både för att börja, men också för att orka slutföra.

Det kräver också ork att äta nyttigt, inte bara att ställa om sin hjärna/kropp till nya smaker och mängder, utan man behöver anstränga sig innan man handlar (vad ska jag äta istället?), när man handlar (vad innehåller det här egentligen? Och var kan jag köpa rätt saker?), och när man lagar maten (hur lagar man det här nya?Behöver man andra köksredskap?)

Och så behöver man kanske hitta nya sätt att hantera jobbiga känslor på, och det är inte bara, utan det sitter djupt inrotat i oss och kan vara lika svårt att bryta som för en heroinist att sluta med heroin.

Jag har själv varit deprimerad och överviktig så jag kan alla de där stegen. 

Alla har den där lågan någonstans inom sig. Några kanske aldrig hittar den men den finns där. Jag har för egen del alltid undrat var jag skulle finna den. Var ska man leta? Var ska man hitta den? Jag tyckte så synd om mig själv att jag föddes utan driv och låga. Så funderade jag och funderade. Letade och letade och bara grävde mig djupare ner.

Så började jag av diverse orsaker att göra små saker. Som blev ändå mer agerande. Jag började tro på att göra saker för sakens skull, för att komma framåt, även om jag inte kände för det. Så jag började göra saker jag verkligen inte ville göra men som jag förstod att jag var tvungen att göra. Det var en lång och plågsam tid. Efter många många år satt man där och förundrade sig över vilket sjukt driv man har. Jag insåg i efterhand att jag haft drivet inom mig hela tiden. 

Därför jag säger att det är så oerhört viktigt att tror på att människor kan förändra sin situation. I samma sekund som man inte tror att små ageranden varje dag ger stora förändringar på sikt kan man ge upp. För det är genom de där små sakerna som man skapar sitt liv. 

Det du säger stämmer tyvärr, speciellt om du har ärvt dessa gener.

Att man går upp i vikt, I medelåldern är ju egentligen inte jättekonstigt. Då metabolismen avtar redan efter 25. Övervikt och fetma har dessutom med gener och arvsanlag att göra. Chansen ökar avsevärt om båda föräldrarna är överviktiga och det gått i generationer. Det går att läsa om, på Folkhälsomyndigheten

. En del skulle få det helt omöjligt att ligga på en ideal vikt. För det kommer alltid finnas dom som inte går upp speciellt mycket. Och andra som gör det väldigt mycket. Man kanske inte är så där jättesugen på att svälta sig. Vilket det förmodligen skulle innebära, om man hör till den gruppen som har extremt svårt att gå ned.

Obesitas, dvs kraftig fetma. Innebär dessutom att när man har nått dit eller är i det spannet. Är det rent omöjligt att gå ned i vikt på egen hand. Medicinskt sett. Då är din metabolism så pass förstörd. Att du har två val, antigen operation eller medicin för fetma. Det här vet vi som arbetar med medicin. Läkare, sjuksköterskor etc.
Man behöver förstå att det är ett komplext problem. Som är mer på en individuell nivå än en lösning för alla.

Men många är också väldigt bekväma, tar och kör bilen överallt. Ända fram till ytterdörren. För att köra en 500 m sträcka för mjölk etc.  Överlag behöver dom flesta bli bättre på att röra på sig. Det behöver inte betyda att man måste köra stenhårt på ett gym. Man kan gå promenader, jogga,  gå längre sträckor. Gå lite mer raskt. Så att pulsen får jobba lite. Bara att välja bort socker och annat och ersätta det med färska bär och frukt. Eller äta räkor istället för chips. Det finns så mycket annat gott som är bättre för oss :) 

Vi har nog olika synsätt bara. Jag har själv varit med om ett speciellt och tufft tillfälle i mitt liv, där jag fick hjälp att bearbeta situationen. Jag har även läst olika böcker om självutveckling. För att utvecklas på ett konstruktivt sätt så behöver man ta ansvar för sig själv och sina handlingar. I flera böcker läste jag om att det är en provocerande tanke att man har 100% ansvar för sitt eget liv och sina handlingar.

Men det är fan så mycket mer konstruktivt än att sätta sig i offerroll och skylla allt på omständigheter.. och därmed förbli passiv.

Jag anser att jag är empatisk. Men det är inte samma sak som att tycka synd om och acceptera sin och andras situation och urskuldra ett destruktivt beteende. Det är betydligt mer bekvämt och komfortabelt att stämpla sig själv som ett offer för omständigheterna och sitta kvar med snuttefilten, än att börja och ta ett litet steg i rätt riktning.

 

 

Ja det visar väl all forskning att det stämmer väldigt bra.

Jag och min man är slanka, våra 4 barn likaså. Våra föräldrar är slanka. Vi har ungefär samma bakgrund, vanliga arbetarföräldrar som lagat vanlig husmanskost. Sällan bullar o sånt under uppväxten. Båda aktiva och idrottat under uppväxten. Idag har vi båda långa högskoleutbildningar, fortfarande aktiva och motionerar dagligen. Våra barn idrottar, vi äter vanlig mat hemma, aldrig bullar osv i veckorna. 

Jag är 45 år, har ett BMI på 21. Tänker aldrig på vad jag äter. Har jag ätit mycket ena dagen korrigerar kroppen det själv och jag är mindre hungrig nästa dag. Ser samma sak hos våra barn.

Är tacksam för detta och medveten om att många kämpar mot övervikt. Övertygad om att de matvanor som läggs till grund i unga år följer med en hela livet. 

Vad definierar ni som skräpmat/ dålig kosthållning?  Är det att man köper hem takeaway? För det är ju inte billigare än att laga nyttigt själv. Eller är det att man inte äter lagad mat så man kör runt hushållet på fil och mackor? Eller är det att man gör korv Stroganoff ist för fiskgratäng? Annat?

 

Mat som innehåller mycket av sånt vi far illa av att få i oss för mycket av (energi, salt, socker) och/eller för lite av sånt vi behöver (fibrer, energi, näringsämnen). Om den är köpt färdiglagad eller är hemlagad, om den är varm eller kall, om det är väldigt enkel eller avancerad matlagning - sånt spelar ingen roll. 

Håller med. Jag tror bara inte alla förstår vad det betyder i praktiken. Det är inte så enkelt för alla att förstå helt konkret d det innebär i praxis.

Det är väldigt enkelt att förstå!
Ät bara rena proteinkällor, fisk ,kyckling, annat kött.
och till det potatis eller pasta, och grönsaker 
va försiktig med rena gräddsåser.
Ät inget godis chips eller kakor, va försiktig med alkoholen 
Gör du så, så är det omöjligt att inte gå ner i vikt 

Fast nu var det inte nödvändigtvis tal om att gå ner i vikt utan var ribban ligger för att äta sund mat i vardagen. Själv har jag vuxit upp på husmanskost. Ingen har problem med vikten. Vi har absolut inte ätit så rent Som beskrivit ovan. Tror också de flesta tycker det låter ganska tråkigt. Vi år alltifrån fiskgratäng, potatisgratäng, paj, kål pudding och köttfärslimpa, kyckling i ugn med brunsås, gelé osv. men även falukorv och tom ibland en Heinz tomatsoppa på burk. Men vi åt också bara 3 mål om dagen, inget småsnaskade mellan måltiderna och aldrig efter kl 18. jag tror det gör skillnad. Sällan kakor och likande.

Allt lägga ribban alltför högt tror jag blir kontraproduktivt. De flesta njuter av mat och att leva som en fitnessatlet är inte för alla. Att hitta den där gyllene vägen är väl utmaningen? Att välja rätt 90% av tiden.

Nu räknar jag nötfärs som rent kött, trots att det har fett i sig.
Problemet är ju idag att tex du tycker att det är att vara en  fittnesatlet om man äter hemlagade köttbullar eller köttfärssås 
Så du likt andra läser in saker som aldrig har skrivits.

Vart har jag skrivit att du inte kan äta en brunsås?
Jag skrev va försiktig med rena gräddsåser, då det är runt 375 kcal per dl 

Du ska äta ett halvt till 1 gram fett per kg kroppsvikt om du är ? normalviktig?
Så om du väljer att äta mer fett ( Sås) vid vissa måltider och då äter lite mindre fett vid någon annan måltid spelar ingen roll

Du själv beskriver ju hur enkelt det är, allt handlar om kcal in och kcal ut.
och med rena proteinkällor så kan du äta mer mat

De som du kallar fittnesatleter äter oftast rent för att ha koll på fettintaget då det är lätt att överäta det om man höftar.

De äter ofta tex ris och kyckling  pga att att de vill äta så mycket som möjligt för att öka i muskelmassa. Det är ganska svårt att äta tillräckligt mycket om du äter ren mat
För att sedan skära ner volymen och bli väldigt smala