Ny partner - barn sover i sängen

Varför det ?  Det vi funderar på är om set kan vara ok om jag sover över i barnets rum. Eller om vi försöker fixa gästrum. 

LÅT INTE DITT BARN LIGGA OCH SOVA I SAMMA SÄNG SOM DIN NYA PARTNER. VARNING!!

kanske mindre risk men inte värt att chansa!

Pfftmdmd

Men snälla, som en annan gäst?
Nej, sov inte kvar utan visa att du vill vara hans partner, inte en "gäst" i huset.
Och, gör likadant hos dig.

Så stora barn ska inte sova i föräldrarnas sängar.

Har varit med om liknande, pappan hans son på 6-7 år och jag i samma säng. Det var ett stort misstag!
Men, ännu värre hade det varit om jag behandlats som en vanlig gäst och fått en barnsäng i ett separat rum.

Nej, partners med bortklemade barn är ett big nono.

Ok. nej det har vi intte tänkt. Jag har inte heller tänkt sova i samma säng som hans barn. Känns som för stor risk att han upplever det som närgånget och obekvämt. 

Intressant. Vad hände och vad var problemet? 
Ja vi har bortklemade barn. Samtidig som vi båda ställer relativt mycket krav på barnen. vi är förvånansvärt lika på det. 

Du menar att nu efter 5 månader är det fortfarande för tidigt att träffas hemma när barnen är hemma? 

Pyjamas brukar vi visserligen ha men det förstår jag inte hur det kom in i bilden. 

jag kräver inte att dom ska gilla läget. Skulle det inte kännas bra för barnen skulle vi hellre bara träffas när vi är barnfria. Barnen kommer i första hand. 

skulle mest höra om ni ser problem med att partnern sover i gästsängen. kanske för tidigt än ? 

Tycker inte det är för tidigt att träffas när barnen är hemma men är det inte bättre att barnen sover i egna sängar än att partnern sover i gästsängen? Hade förstått om barnen var små, hade jag blivit singel nu och träffat någon ny (skulle iförsej verkligen inte hända nu eftersom jag är höggravid) hade jag ändå sovit med sonen som är snart 3 och partnern hade fått sova nån annanstans eller antagligen inte sova över. Men hade det varit stora barn skulle jag sovit med partnern och låtit dom sova själva. Om vi hade träffats tillräckligt länge för att han skulle träffa barnen alltså. 

Bättre för vem? 

Det här är en fråga som många har massor av åsikter kring har jag märkt sedan jag själv fick barn. Det finns även massor av åsikter, men sälla grund för åsikterna mer än att så har vi gjort, det är känslokallt att inte göra det, eller barnen blir bortklemade. Så här tänker jag. Barn behöver trygghet för att stärka sin självkänsla och utvecklas. Det får de med hjälp av oxytocin. Vilket de bland annat får via kramar, bekräftelse av känslor, mysiga spelstunder och att sova i samma säng som personer de är trygga med. Får man mycket av oxytocin i uppväxten så kan man ta fram det själv när man stöter på problem och sorg i livet. Alltså väldigt viktigt grund För att bli en trygg vuxen. Barn är väldigt olika och har olika behov av trygghet i form av närhet och att sova i föräldrars säng kan vara till stor hjälp att bli tryggare. För en del barn långt upp i åldrarna. Man vet till exempel att barn som sover i samma säng som anknytningspersoner betydligt oftare har en lugnare hjärtrytm. 

En baksida med oxytocin är att man kan bli ängsligare och inte vilja lämna tryggheten för att utvecklas. Det kan till exempel bli svårare att sova borta vilket kan bli jobbigt för barnet. Om jag var i eran situation och ville att barnen skulle börja sova mer själva, så skulle jag börja träna dem på det. Men aldrig med fokus att vi vuxna plötsligt ska få sova tillsammans. Eftersom det har varit som det har så kan det lätt få barnen att känna sig bortvalda, vilket kan leda till mer saker att kämpa med i familjen. Jag skulle istället t ex lägga det på att det är bra att lära sig att sova själv för att kunna sova borta. Personligen tyckte jag att jag sov sämre med mina barn ju större de blev och pratade med mina barn att jag behövde få sova ensam då och då för att få sova ut ordentligt. 

När föräldrar träffar nya personer så tror jag att barn har lättare att anpassa sig till det ju mer de upplever att deras livssituation inte påverkas av den relationen negativt I längden.

Ingen v oss gillar tanken på att skuffa ut barnen ur sängen. Vi vill hitta andra lösningar helst. 

Då skulle jag prata med barnen om vikten av att lära sig att sova själv, då det uppstår situationer i livet då de behöver kunna det. Inte för att de inte får sova med er. Sedan skulle jag börja träna på det när ni är hemma och de fortfarande kan komma till er. Om ni känner att det behovs.

Jag tänker också att det beror på vad ni har för möjliga barnvakter. Hur trygga ni och barnen är med barnvakten. Det blir ofta ängsligt vid läggning då det finns barnvak. Men jag har aldrig hört barn som farit illa för att de då och då måste sova själva då de har barnvakt. Av just den anledningen att de behöver sova själva. Säg att en morförälder är barnvakt som barnet är tryggt med. Då kommer det gå jättebra tills det är dags att sova. Först då blir barnet oroligt och vill prata med dig. Är du då trygg, frågar vad den har gjort för roligt på kvällen och säger att allt kommer att gå bra, samt att barnvakten visar det. Så kommer barnet till slut att somna. kanske i soffan. När barnet vaknar kommer det att vara som vanligt igen och de leker med morföräldrarna tills föräldrarna kommer. Inte bara det. Barnets självförtroende kommer att öka. 

Barnen tycker säkert att det känns jättefarligt att sova utan er, då de inte har mycket erfarenhet av annat. Ni vet däremot att det inte är farligt. Då är det ni som behöver trygga upp barnen i det,  så att de kan få uppleva att det går bra.

Det var inte det svaret jag förväntade mig. Vi har inget behov av barnvakt eftersom barnen kan vara hos den andre föräldern eller med äldre syskon. Så svårt att förklara vikten av att sova själv.

Vi har båda flera äldre barn som också sovit med oss föräldrar mer eller mindre under många år, men dom är nu tonåringar och vill ABSOLUT INTE sova med oss. En av dom kan tänka sig att komma in ibland. Ingen har vi "lärt" att dom ska sova själva. Det har kommit naturligt. 

När det gäller ett av barnen har du rätt att han är kanske orolig av sig och behöver extra trygghet i olika sammanhang. Där övar vi på självständighet i olika former och just nattsömnen känns inte som prio. Dock sover han själv utan problem om man bara ligger med tills han somnat.
Det andra barnet sover själv ibland och sover gärna hos kompisar. Där handlar det mest om en mysig vana vi inte vill bryta PGA en ny partner. 

För alla skulle jag nog säga , har ni tänkt att leva tillsammans allihop sen så tror jag det är bättre att vänja barnen vid att de vuxna sover tillsammans.
Och så tror jag att barnen är tillräckligt stora för att sova själva. Jag sov som sagt med mina barn länge också och sover med yngsta (snart 3) nu men är man 8 och 10 känns det som att det är dags att lära sig att sova själv , kanske föräldern kan vara med och ligga i sängen när de ska sova isåfall. Eller att de sover i en egen säng eller madrass i samma rum först. 

Tänker att när barnen tar hem kompisar eller berättar i skolan att de sover med föräldrarna kanske de kan bli retade.. och i den åldern börjar ju barn sova över hos kompisar också, min 8-åring har nyss börjat göra det. Jag skulle själv tyckt det hade känts konstigt att sova med en 10-åring utom typ om man sover på hotell eller sover över hos nån eller så..eller nån enstaka natt hemma.. och jag skulle tyckt det kändes konstigt att sova med mina föräldrar när jag var 10. Men ni gör såklart som ni vill.