För oss som gillar att skriva

Noveller, kandidatuppsatser, släktkrönikor och berättelser om livet förr I världen. Skriver man på högskola eller universitet har man en handledare så det räknas kanske inte i sammanhanget. Några alster har publicerats av en släktforskarförening, en liten lokal tidskrift. Det kan även bli debattinlägg på Fria Ord i GP när sinnet rinner på.                                                                                                                                                                    Vad tänker du skriva, noveller, kåserier eller barnböcker? Har du gått skrivarkurs? "Svenska skrivregler" kan vara bra att ha, likaså Sara Lövestams underhållande grammatikböcker, "Grejen med verb" kan jag rekommendera alldeles särskilt. Lite planer har jag faktiskt; jag är intresserad av historia och har läst massor, både antikens och den svenska. Närmare bestämt vill jag skriva en novell om Katarina Stenbock, Gustav Vasas tredje drottning som han hämtade på Torpa i Västergötland, 60 år gammal, tandlös, överviktig och giktbruten. Den blivande gemålen var endast 17 år gammal. Man kan ju fundera på hur hon upplevde detta, en enlevering i det närmaste. Lycka till med dina planer!                                                                       

Tja, du känner väl mig vid det här laget. Ägnar mycket tid åt att skriva på mina romaner och fan fiction. Men jag skriver ju bara på engelska.

Jag tänkte tipsa om ett program som heter MathType för den som kanske behöver arbeta mycket med formler och ekvationer i digital form. Någon typ av grammatik- och stavningskontroll är ett bra verktyg att använda sig av. I övrigt är jag ingen skribent precis. Hade jag författat något hade det kanske blivit något i stil med optimala näringsvärden för hornsärv eller att tänka på innan skridskoturen eller något annat sexigt och lite nördigt så där.

Vilken trevlig tråd, återkommer. 

Jag hoppas att det är okay att jag lägger upp min HP-fanfic här. Berättelsen utspelar sig under den femte boken, alltså Harry Potter och Fenixorden. Jag skrev berättelsen 2010, då var jag 15 år.

Cindy stirrade utryckslöst ut ur fönstret, och försökte inte tänka på någonting, men det var lönlöst att ens försöka, det var en förlorad kamp. Tankarna snurrade genom huvudet, och allting kändes väldigt ångestframkallande. Hon bet sig i läppen, och bet ihop sina käkar. Nu var det inte tillfälle att vara svag, hon fick inte gråta. Det som gjort var gjort, och det tjänade inget till att vara fast i det förflutna. Hennes far var död, och hennes mor hade varit död sedan länge. Hon trodde bara att hon aldrig skulle gå genomlida en sådan här smärta igen, det kändes som någon bokstavligen hade rykt hennes hjärta bort från dess artärer, som de inte orkade pumpa så mycket länge till. Det var särgat, hårdnat, och fyllt med hat. Och hon visste mycket väl vems fel detta var, the choosen one. Cindy fnös föraktfullt. Potter. Henns naglar tryckte sig hårt i handflatan, och hon ignorerade hur ont det gjorde. Fysisk smärta var ingenting längre, det klarade hon, bara hon inte fick uppleva det från innanmätet. Cindy kände också en lätt skam över det hela, trollkarlsministern hade varit snäll nog att ignorera faktumet att Voldermort var tillbaka, så egentligen hade det inte varit någon fara. Det var bara hennes far som uppenbarligen hade klantat till det rejält. Hur visste hon inte, och hon brydde sig inte hur han hade? dött. Han var död, och han kunde inte återvända. Bara tanken på det fick det att välla fram ännu mera tårar från hennes smaragdgröna ögon. Emellertid avbröts hennes tankar av en lätt knackning från dörren, Cindy skyndade sig att torka bort tårarna med tröjärmen, dock kunde hon inte dölja dess rödsprickhet. Tre flickor från hennes årskurs, men från andra elevhem, tittade blygt fram. ??Får vi sitta här???, frågade de försiktigt, och stod vaktande vid dörrkanten. Cindy nickade godkännande, men sa inget. Hon var rädd om hon skulle säga något så skulle rösten ge vika, och tårklumpen i halsen skulle lossna. Så hon höll tyst, vanligtvis skulle hon fräsa åt dem eller lägga någon bitsk kommentar, men nu var det andra omständigheter.

 
Antagligen tolkade dem andra Cindys tystnad som en besvärad sådan, och de försökte ??bryta isen??. En av dem, den som hade korpsvart hår, harklade sig försiktigt, och såg menande på Cindy, och log försiktigt. ??Jag heter Mary??, sa hon, och räckte fram sin högra hand, och Cindy tog emot den försiktigt, nästan som hon väntade sig att någon skulle attackera henne vilken sekund som helst. Hon var inte van med personer som hon inte kände var såhär vänliga mot henne. Cindy svalde försiktigt sin tårklump i halsen, och det var nu hon vågade yttra sig. ??Jag heter Cindy??, och log trevande. ??Och det här är Sarah Och Rebecka??, sa Mary och pekade på dem som satt bredvid henne. Sarah log blygt, och Rebecka gjorde detsamma. ??Visst var det spännande med turneringen???, frågade Rebecka, och syftade på trollkarlsturneringen, men när hennes kompisar inte verkade förstå vad hon pratade om, så började hon förklara vidare. Cindy tog fram sin handflata för att stoppa henne. Jeez, borde inte rawenclaware vara smartare? ??Om man tycker det är spännande med en tönt som Potter roffar åt sig andras ära, så visst??, sa Cindy och hånlog åt deras ansiktsuttryck. ??Men det han säger kan väl ändå inte vara sant? Du-vet-vem kan inte vara tillbaka!??, skrek Rebecka och såg storögt på Cindy. ??Har jag sagt att han inte är det? Den mörka herren är tillbaka, och det finns inget du kan göra för att hindra det??, sa Cindy i en sammetslen röst, men lyckades ändå låta hotande. De tre flickorna stirrade på Cindy med respekt, men framförallt, fruktan. När Cindy återgick till sitt fönstertittande skakade de på huvudet, och fnittrade med varandra. ??Vilket elevhem är du ifrån???, frågade Mary nyfiket, och bet på sina svarta hårstrån. ??Slytherin??, svarade Cindy trött, och kände att hon behövde fråga tillbaka, även om hon visste vart dem kom ifrån. Trodde hon ialla fall. ??Gryffindor??, svarade alla tre samtidigt, och instinktivt drog Cindy fram sin trollstav. ??Hey, det är inte vårt fel, du kunde ialla fall ha tagit på dina klädnader, så vi kunde ha sett att du var en slytherinare??, sa Sara och såg mordisk ut. Cindy förstod inte hur hon kunde ha missat det, de hade ju sina röda Gryffindorklädnader, och lejonemblemet gnistade till. ??Ut, nu!??, fräste Cindy mellan ihop bitna käkar, och höjde trollstaven så att de skulle förstå att det var allvar och inte bara tomma hotelser. Precis när hon hade sagt det stannade Hogwartsexpressen , och nu märkte hon att de var framme. Resan hade gått snabbt,och hon hade inte ens fått på sig sina klädnader! Sarah, Rebecka, och Mary skyndade sig snabbt ut, medan Cindy var upptagen med att ta på sig sina skrynkliga klädnader. Hon svor högt, och skyndade ut från kupén, och ut från tågets trånga korridor, till den kyliga nattluften som väntade.