Besatt granne/vän!
Besatt granne/vän!
Överdriver jag??
LÅNGT inlägg!!
Ska försöka göra en lång historia kort.
Det börjar med att vi för 3 år sedan flyttade till en plats. En månad senare flyttar min sambos vän in i lägenhets huset bredvid. Det är bara några meter mellan våra hus och vi ser in till varandra som om vi bodde i samma lägenhet. Sjuk insyn.
Hur som helst, vi har barn som är 8 och 5 år. Deras barn är jämngamla. Jätte kul tänkte vi, att dom har någon att leka med då denna plats där vi bor är ganska central och det bor inte jätte mycket barn i närheten. Allt var frid och fröjd till en början. När skolstarten skulle börja för våra äldsta barn hade vi båda lite problem vilken skola dom skulle gå i då skolan i närheten av där vi bodde inte är den bästa. Vi båda fick tillslut plats på en skola 1 mil från där vi bor. Nu hamnar våra barn i samma klass. Det är då det börjar. En konstig besatthet jag aldrig varit med om förut. Våra lägenheter är identiska. Allt jag har i inredningsväg, tavlor, hyllor osv. Ändrar dom successivt till hur vi har det. Brydde mig inte direkt jätte mycket om det, utan tyckte mest det var kul att hon ( mamman ) gillade min inredningsstil och kul att jag kunde inspirera andra. När våra barn nu går i skolan börjar ett märkligt beteende. Vi börjar få sms om vilken tid våra barn ska hämtas, ska dom gå på fritids på loven, ska dom ha med sig skridskor, pulka, cykel till skolan osv. I början tänkte vi att det är väl bara för att dom vill göra samma saker. Men de går överstyr! När dom här föräldrarna hämtar sina barn tidigare än vi hämtar våra så stannar dom kvar på skolan, ibland upp emot en timme för att vänta på OSS?? När vi väl kommer så åker dom samtidigt hem som oss, vi parkerar våra bilar i garagen som är precis bredvid varandra för att sen gå in till respektive lägenheter. MEN när våra barn väl är ute på gården tillsammans går det inte alls att få in dom. Jag vill inte skryta om hur bra våra barn är. Absolut inte! MEN våra barn har alltid lyssnat på att spring inte iväg längre än vad vi kan se er . vi bor vid väldigt mycket vatten och en trafikerad väg därav gränser hur långt dom får gå.
Men deras äldsta barn är ganska duktig på att sticka iväg och gömma sig. Hon börjar viska till våra barn att dom ska följa med och sticka iväg. Så då börjar de, varje gång vi går ut viskar det här barnet att dom ska göra massa dumma saker och våra barn hänger på. Vi försöker säga till våra barn varför dom inte får springa iväg osv osv. Men DOM säger INTE ett jävla skit till sina barn. Jag kan säga till mamman att nu gjorde M ( deras barn ) såhär. Hon ba ? nej nej nej, det skulle hen aldrig göra ? jo men jag såg och hörde ju. Men nejnejnej, hen skulle aldrig aldrig aldrig göra så.. Det här blir liksom jobbigt att varje dag vi kommer hem eller går ut och dom är ute så blir det bara som en ond jävla cirkel att vi säger åt våra barn, men dom säger ingenting. Så vårat äldsta barn börjar ju säga ? ni är så dumma, dom får göra vad som helst och vi får inte göra nånting ? jag förstår henne, för vi själva börjar känna oss så hemska som alltid måste säga till och sätta gränser. Nu får jag inte med allt i det här inlägget. Men det går så långt att vi tillslut byter skola och bryter kontakten med dom här grannarna. I ett år går våran äldsta på en annan skola och vi märker vilken skillnad de blir, hon börjar lyssna på vad vi säger igen och förstår vad vi säger, hon springer aldrig iväg. Ja allt blir som vanligt igen. Tills den här skolan visar sig vara katastrofal och i stort sett alla elever i klassen byter skola. Så vi har inte så mycket val än att byta IGEN.. vårat barn är helt okej med det och vill inget annat än att byta skola. Eftersom det också handlar om vårat barns framtid och att hen ska få en bra skolgång så väljer vi att byta till gamla skolan igen som förövrigt är en bra skola.
Ja men då börjar vi få upp kontakten med grannarna igen. Och jag tycker att mamman ändrat sitt beteende väldigt mycket, det kändes som att hon kommit ner på jorden. Dom har börjar sätta gränser till sina barn, hon säger faktiskt ifrån osv. Jätte skönt tänker vi. Nu kommer det verkligen funka, jag börjar faktiskt till och med umgås med den här mamman ensam utan barn. Det va verkligen jätte trevligt tills jag märker att hon ljuger om så konstiga saker, saker man inte ens behöver ljuga om. Verkligen ett beteende som en mytoman. Hon kan ljuga om saker som jag liksom redan vet om?? Jätte märkligt. OCH sen börjar det bli en tävling om barnen. Det är vem som presterar bäst i skolan, vem som gör roligast saker med sina barn, vem som ger sina barn bäst mat. Jag kan alltså bara ha en vanlig konversation med den här mamman och säga tex ? vi gav faktiskt Inge godis till våra barn den här lördagen, vi har ätit så mycket sötsaker den här veckan så vi gjorde typ en fruktbricka istället ? då kan hon svara ? nej men gud, vi ger nästan aldrig godis. Våra barn älskar ju frukt så dom vill hellre ha det, vi ger typ bara godis en gång i månaden? ja men det är ju jätte bra tänker jag. Snyggt jobbat liksom att dom lyckas få dom tycka om frukt mer. Men när de blir VARJE grej jag säger om mina barn, så ska det överdrivas tillbaka. Det kan handla om skärmtid, sömn, mat, alltså vad det än är. Säger jag nånting, ja men sånt som mammor pratar om. Så ska det bli som en tävling tillbaka. Vilket gör mig så less. Alltså jag bryr mig helt seriöst inte hur andra gör med sina barn, alla barn är olika och alla gör på sina egna sätt. Jag liksom bryr mig inte om nån ger sitt barn godis varenda dag, om dom spelar varje dag. Alltså jag helt seriöst bryr mig inte. Men det är bara jobbigt att lyssna på när det är som att deras sätt att göra på är 10 gånger bättre än mitt.
Vi lyckas iallafall tillslut få en ny lägenhet (radhus) i närheten av skolan, dels för att vi klarar faktiskt inte av att bo så nära den här familjen och för att det blir lättare att slippa åka 1 mil varje morgon för att lämna. Det blev så SURA miner att pappan i den här familjen slutar prata med min sambo. Han hejar knappt, för dom tycker att vi överger dom. Så dom gör allt i sin makt för att försöka få en lägenhet i närheten av oss. Då kommer radhuset vägg i vägg ut och är ledig. Dom ville ju såklart ha den här lägenheten som är så nära oss igen. Så jag säger rakt ut till den här mamman ? har ni sökt lägenheten? ? ja säger hon, då sa jag ? förlåt att jag säger de här, men jag tror inte att det är optimalt att vi bor vägg i vägg. Det är redan en stress för C ( vårat barn ) när vi bor så nära varandra som vi gör, hen har full koll på när ni är hemma, vi kan inte äta middag utan att hen stirrar in i eran lägenhet och undrar vad ni gör. Hen håller koll på när ni går ut. Ja allt är en stress. Snälla, ta inte den här lägenheten. Jag bryr mig inte om ni bor i samma område, men vägg i vägg. Nej det kommer inte funka ?
Hon förstog mig faktiskt, för det har blivit väldigt intensivt när vi bott så nära.
Dom fick den iallafall inte. MEN hör och häpna.
Den här mamman hör av sig och säger - jag vet vem som ska flytta in vägg i vägg med er.
Okej, jaha vem?
Min syster. Jag har nästan aldrig haft kontakt med henne men fick veta att hon ska flytta in bredvid er.
Jaha okej, liksom tänker jag. Bryr mig inte så mycket om det TILLS en dag när jag träffar den här mamman och hon säger.
Min syster hörde av sig och ville umgås med M ( deras barn ) så hon hämtade M och har varit och shoppat och fikat hela dagen. Så kul!
Jaha vilken syster frågar jag då hon har VÄLDIGT stor familj.
Ja men hon som ska bo bredvid er. Hon ville ta upp kontakten med mina barn.
Jaha. Va kul! Svara jag bara.
Men tyckte de kändes så märkligt att hon helt plötsligt när dom ska bo granne med oss hör av sig och vill ha kontakt ????
Nu får jag höra varje dag från mitt barn att M ska vara hos sin moster typ varje dag när dom flyttat hit. Dom ska sova över och bli skjutsad till skolan osv.
Deras barn har ALDRIG sovit borta, aldrig hos mormor, farmor eller nånstans. Men nu ska dom helt plötsligt göra det??
Alltså jag orkar inte ha dom här, jag orkar inte att våra barn ska börja springa iväg igen och inte lyssna på vad vi säger. Alltså jag bryter ihop! Ursäkta men dom har så fruktansvärt ouppfostrade barn så det är skrämmande, dom kallar varandra så fula saker. Deras yngsta barn gick fram till min sambo och ba ? du är så ful ?
Deras äldsta barn sa till mitt äldsta barn att ? din pappa är dum i huvudet ?
Alltså dom är hemsk.. de är också en stor del att vi flyttade.. hur fan ska jag hantera det här??
Jag kan ju inte förbjuda dom att vara här ????
Ska vi behöva flytta igen..
Jag kan ju inte förbjuda mina barn att leka med dom heller. Alltså jag orkar inte!! Vi har en staket som är 40cm högt mellan våra gårdar.. vi kommer inte få en jävla sekund privatliv.. föräldrarna är ju också som nå jäääävla blodiglar på oss..
Vet ni vad, jag bjöd hem dom på halloween disco när vi flyttat hit. Jag fixade från 8 på morgonen med att dekorera här hemma, vi fixade disco lampor, högtalare, spindelnät med spindlar överallt, godis, chips osv osv.
Dom kommer hit vid 16 tiden, dom går in och då säger mamman ? vet du vad jag fixat? ? nej vadå?
Jag har fixat en skattjakt, så jag går ut och gömmer massa lappar så får dom leta efter en present. Dom hann vara här 10 minuter tills hon kommer in och ba ? vet ni vad jag fixat?? En skattjakt!! Ute! Där ni kommer få en present ? överlyckliga barn såklart. Så alla sprang ju ut och leta efter sina grejer. Jag blev lite bitter faktiskt att hon typ kommer och crashar det jag gjort. Varför va hon tvungen att göra en egen överraskning? Hos oss? När dom blev bjuden hem till oss? Gör man så?
Det slutar med att efter dom gjorde skattjakten och bus eller godis så blev de inget disco. Vi hann inte vara inne nånting. Jag gjorde allting i onödan. Kände mig nästan lite överkörd av henne. Typ att hon skulle ha äran den här kvällen.
Nej alltså jag orkar inte ha dom här!
Är det jag som överdriver??
Har som sagt inte fått med allt i det här inlägget.