Varför blev min ena son annorlunda? Varför får jag stöd av bekanta, men inte från Familjeliv?

Hej Anonym (Omvänt) och hej alla andra!

Det citerade inlägget är väldigt träffande. Först och främst vill jag be om ursäkt för mina tidigare inlägg här. Jag är sonen, och jag ber er alla om förlåtelse! Förlåt för alla känslor jag väckt, för mitt ?trollande? och för hur jag provocerat.

Mina trådar har ofta kretsat kring min relation till familjen, särskilt om jag som son borde bryta eller återuppta kontakten. Mycket har också handlat om min sorg och frustration över att mina ägodelar tagits ifrån mig och hur min familj och släkt ansett sig ha rätt att ta dem. Det har gjort mig emotionellt skadad. Jag har försökt gå vidare, men det har varit svårt ? särskilt när jag inte ens får känna att jag har rätt att sörja förlusten.

Den fysiska misshandeln har varit en stor börda, men det som skakat mig mest känslomässigt är hur min mamma och släkt har behandlat mig. Att de tagit mina saker utan någon hänsyn till mig har gjort ont på ett djupt plan.

Jag har även en halvbror, på min pappas sida, som jag har sporadisk kontakt med. Han och hans familj stödjer min mamma mycket. Tidigare försökte han få mig att återuppta kontakten med henne. Vid ett tillfälle ordnade han ett möte mellan oss, där han skulle vara med som stöd. Men under mötet blev det tydligt att han stod på mammas sida. Hon sa bland annat: "Du vet hur hjärtlös och dum i huvudet din bror är, va?" Det var smärtsamt att höra och visade att hon inte ens försökte förstå min situation. Istället försökte hon göra min storebror till syndabock för allt.

Jag misstänker också att mamma har spridit saker om mig bakom min rygg, för med tiden har min storebror och resten av släkten blivit alltmer fientliga mot mig (när jag bodde hemma). Det är ett tydligt exempel på hur skadligt förtal kan vara.

Även om den fysiska misshandeln från mamma upphörde när jag blev äldre, slutade inte min storebror att slå mig. Mamma fortsatte dessutom att ta mina saker, med ursäkter som: "De står i förrådet" eller "De var trasiga, så jag sålde dem." Men det var lögner. När jag ifrågasatte henne blev hon aggressiv, och om jag fortsatte konfrontera henne, ropade hon ofta på min storebror, som då gick till attack mot mig. Det var hennes sätt att styra situationen.

Hur jag lever idag

Idag lever jag ett ganska ensamt liv, men ändå inte helt. Jag är aktiv i kyrkan. Jag tror på Jesus och finner tröst i bönen, men jag har också mina tvivel, ibland som bara IBLAND kan uppstå. Framför allt är det gemenskapen i kyrkan som betyder mycket för mig. För ungefär ett år sedan gick jag med i en grupp där vi träffas en gång i veckan och har givande samtal. Det har också gjort att jag uppskattar gudstjänsterna mer.

På fritiden umgås jag sällan med vänner, vilket ibland gör att jag känner mig utanför. Men jag trivs på jobbet. Jag är en duktig säljare och får mycket uppskattning från mina chefer och kollegor. Jobbet har blivit min verklighetsflykt, en plats där jag känner mig accepterad och omtyckt. Det har varit så även på mina tidigare arbetsplatser, som när jag jobbade på ett kafé. Där blev jag också omtyckt av både kollegor och chefer.

https://www.familjeliv.se/forum/thread/83153560-jobbet-har-blivit-for-mig-en-verklighetsflykt-det-ar-det-enda-stallet-jag-kanner-av-acceptans-omtyckt-jag-gor-ratt-av-mig-och-social-stimulans-kompisar

Familjekontakten idag

Min halvbror har slutat höra av sig till mig. Tidigare försökte han få mig att försonas med mamma, men eftersom jag höll fast vid mitt beslut, gav han till slut upp. Det har inte sårat mig, men jag tycker det är jobbigt när andra fortfarande frågar om jag inte ska kontakta mamma igen. Förutom min halvbror har även två andra personer försökt övertyga mig.

För det mesta mår jag bra. För några månader sedan hade jag en tuff period då jag kände mig extra ensam, men det är över nu. Jag känner tacksamhet för mitt jobb och de människor jag träffar i kyrkan.

Avslutande tankar

Jag vill tacka alla som visat mig sympati indirekt. Det har varit en ny känsla för mig att få sådan bekräftelse. Jag har ofta tänkt att om folk verkligen kunde se allt jag gått igenom, skulle de förstås känna sympati för mig. Men jag har aldrig upplevt det förrän nu, genom dessa trådar.

Jag minns när min storebror blev polisanmäld. Jag ringde SOS mitt i natten eftersom han var mer aggressiv än vanligt, och jag kände mig rädd och inlåst på mitt rum. Anmälan ledde till att mamma gav honom ännu mer stöd och försökte övertala mig att ?dra tillbaka? den, vilket jag förklarade inte är möjligt. Hon lyssnade inte utan fortsatte tjata. Det har alltid varit så ? familjen och släkten stöttar honom, både före och efter sådana händelser.

Återigen ber jag om ursäkt för mina tidigare inlägg och tackar er alla för att ni läst och delat era tankar. Den här tråden blir min sista.

Jag är öppen för att bli kritiserad och få frågor. Jag är aktiv och svarar så gott jag kan!

Jo, det är den absoluta sanningen!

Hej till er båda!

Ja, detta är jag/sonen som skriver. Jag skapade trådarna och utgick utifrån hur mamma skulle svarat. Men trådarnas start är taget ifrån verkligheten och även andra händelseförlopp, så som när jag en gång bjöd två vänner på karusellbiljetter.

Jag fann det intressant att Anonym (Omvänt) förstod att det var jag/sonen som skrev och skapade trådarna för bekräftelse för någonting.
''Det är tvärtomtrådar startade av sonen. Jag tror att han försöker förstå vad han varit med om genom att vända på perspektivet. Men med tanke på i hur många trådar saken ältats så verkar det inte vara någon effektiv metod.''

Hur personen visste, tycker jag är en förvånansvärt bra tecken på hög empati/sympatisk förmåga och läsa av sits/människor.

ciann: Jag ber så innerligt om ursäkt för att jag har bland annat dig fått följa med på trådarnas resa och tagit åt dig av känslor och beröring. Förlåt mig så mycket!

Jag fick utav något stort ifrån trådarna och det blev framförallt den första ''Mamma'' tråden. Där indirekta stöd och sympati blev mot mig och utskällning mot mamma - Jag har trots allt länge förstått att om andra människor utifrån släkt och familj bara såg och visste vad jag varit med om, så hade man absolut skällt ut min familj. Som barn hade man gjort all i sin makt för att få mig komma bort ifrån familjen och släkten.

Men att vittna om det fina indirekta stödet och sympatin, var bara något jag kunde drömma om. Det blev en fin sympati. Dessvärre blev det senare att jag ville bara ha mer.

Men efter vad Anonym (omvänt) skrev, kunde jag inte låta bli. Dels att samvetet som egentligen kom åt mig, då jag trots allt berör läsare. Men också att jag såg chansen att öppna upp mig. Denna typ av teater kommer att avslutas och jag kommer istället endast använda denna tråden, fram tills tråden dör ut. Men jag kan stanna kvar här med frågor, kritik m.m. Jag förtjänar att bli utskälld.

Jag har funderat på att röja min anonymitet, men samtidigt vet jag inte om jag ger ut signalen på fel sätt. Men om man vill att jag skriver med min användarnamn och inte ''Anonym (Mamma)'', så kan jag göra det.

Men i första hand, ber jag mycket stor förlåtelse och i andra hand, så får man absolut skriva vad man vill och jag kommer som sagt vara aktiv. Inte som karaktären ''Mamma'', utan nu är det jag. Jag är jag, liksom sonen - Som alltid varit den som skrivit.

Hej på dig, din stjärna!

Du har en mycket god empati- och sympatisk förmåga! En otrolig bra egenskap och den är du mycket starkt och högt av!

Det är precis så min mamma hade gjort och förmodligen gjort. Därav att min halvbror har pushat mig förut och ganska hårt om att jag skall ta kontakt. Han har inte nämnt något om min storebror, så jag tippar på att han fått höra saker om att min storebror har gett sig på mig systematisk, men att hon själv har varit ''oskyldig'' och bara fått gå med på ''kollektiva bestraffningen'' av att jag flyttat hemifrån. Min halvbror visste redan att min storebror var aggressiv.

Angående till in trådstart och varför jag inte ville förminska något, så som min mamma förmodligen hade gjort, så beror det på att jag samtidigt ville att läsare skulle få helhetsbilden. Jag ville inte riskera något. Jag ville att läsare skulle bara se hur jag haft det och utgå ifrån vad jag varit med om.

Du skall ha tack. Inte bara för din empati. Utan jag tackar dig för den du verkar vara.

Du kanske vill hålla det hemligt, men vad har du för bakgrund? Är du psykolog, psykiatriker eller något?

Var rädd om dig och hoppas du får en bra vecka!

Hej,

ja, det är sonen/jag som skapat tråden. Förlåt mig för att jag gav dig upprörda känslor.

Hej,

Jag har beslutat mig för att sluta skapa dessa trådar.

Min första tråd, där jag pratade om min mamma, handlade mycket om att se vilka reaktioner jag skulle få. Det var som att testa om det var okej att avsluta kontakten, hur vanligt det var och framför allt vem som hade rätt i situationen. Jag ville också ta reda på om det var normalt eller acceptabelt att må dåligt för att mina leksaker hade tagits ifrån mig.

Men det jag främst upptäckte var all sympati jag fick. Många människor kände med mig. Jag har alltid trott att folk skulle förstå och känna sympati om de bara visste hur jag haft det.

Den enda sympati jag fick som var i närheten av den känslan från tråden var från en åklagare under en tingsrättsförhandling när jag var 18 år gammal. Tyvärr visste jag inte om brottet "fridskränkning", så min storebror blev bara dömd för misshandel och våld mot tjänsteman. Jag fick bo kvar i den miljön några år till, tills jag vid 23 års ålder flyttade hemifrån och avslutade kontakten med min familj och släkt, med hjälp av socialtjänsten.

Reaktionerna i tråden och den sympati jag fick var något jag aldrig tidigare hade upplevt. Det gjorde att jag skapade fler trådar efter den första.

Men när Anonym (Omvänt) skrev att det var en "omvänd tråd" och att han/hon förstod att jag var sonen, bestämde jag mig för att avsluta. Projektet med att skapa tråden om min mamma nådde sitt slut. Jag insåg att jag inte fick samma effekt som den första tråden, så det kändes bäst att sluta och erkänna. På så sätt får alla veta att jag är sonen.

Jag har nu bestämt mig istället att vara kvar i tråden och medge att jag är sonen. Jag stanna kvar i tråden för frågor, kommentarer och kritik att besvara.

Jag ber om förlåtelse för mina skapade för trådar och så vill jag också tacka för det stöd jag fått. Det fina sympati.