Knacka och gå rätt in??

 

Jag förstår att ni tycker det är konstigt, men jag har faktiskt alltid älskat att få gå in hos folk. Det är något så speciellt med att få komma in i någon annans värld, få en glimt av deras liv, och ibland vara en del av deras vardag. Här, i vårt samhälle, känns det som att alla har något de vill dela, om man bara tar sig tid att lyssna. Och ja, jag erkänner, ibland är det så att jag bara går för att få se vad de har för nya gardiner eller om de fått en ny växt i fönstret.

 

Men det är inte bara för att snoka, verkligen inte! Jag tycker att det är en del av att bygga relationer. Att få gå in, ta en kopp kaffe och känna sig välkommen. Det känns som om folk är mer öppna när man har den där lilla, personliga kontakten, och för mig är det en av livets små glädjeämnen.

 

Och för att vara ärlig, tror jag att vi alla behöver de där små pauserna, där vi släpper in någon i vårt hem. Det behöver inte vara något stort, bara att få känna att man delar en stund tillsammans. Man märker så mycket om en person genom hur de inreder, hur de bjuder in en. Det är för mig ett sätt att känna mig mer levande, mer kopplad till de omkring mig.

 

Jag måste säga att jag inte förstår varför vi ska hänga upp oss på ord hela tiden. Visst, det kan vara lätt att fastna i vad folk säger, men är det verkligen så viktigt att alla exakt säger rätt hela tiden? För mig handlar det om vad vi menar, inte alltid om hur vi uttrycker oss. Och visst, ibland kan ord bli fel, men det är ju meningen som räknas. När någon säger ?det är klart? eller ?det spelar ingen roll?, så förstår vi ju alla vad de menar, eller hur?Och när folk börjar rätta varandra på småsaker, då känns det som om vi inte har något bättre att göra. Världen skulle vara mycket trevligare om vi bara fokuserade på att vara snälla och förstå varandra, istället för att peka ut varje lilla felaktighet i språket. Jag tror vi alla har varit där, där vi försöker vara precis rätt och så klipper någon in och rättar oss. Men vi är människor, inte robotar, och det är okej att inte alltid vara ?perfekt?. Så släpp taget om orden för en stund, och fokusera på att vara här, nu och vara snälla mot varandra. Allt annat löser sig.

Ja, jag vet att det kanske låter som om jag klagar, men jag tycker verkligen att det är sorgligt att se hur samhället utvecklas. Jag tror att det finns en tendens nu för tiden att vi blir mer och mer distanserade från varandra, och vi har svårt att förstå varandra på riktigt. Alla är så upptagna med att rätta varandra och påpeka små detaljer att vi glömmer det viktigaste, att vi alla är människor och att vi behöver lyssna på varandra och ha tålamod. Jag minns en tid när det kändes som om folk verkligen såg varandra, när vi inte var rädda för att göra misstag eller säga något fel för att någon skulle döma oss. Vi pratade mer, vi umgicks mer, och det var helt okej att vara olika. Nu känns det som om folk letar efter fel, och vi har blivit så snabba på att påpeka vad som inte är rätt. Jag säger det här inte för att jag vill låta som någon som har alla svar, men för att jag verkligen tror att vi skulle må bra av att vara mer öppna för varandras åsikter och visa lite mer vänlighet. Kanske om vi försöker förstå varandra istället för att rätta varandra, så skulle vi kunna skapa ett trevligare samhälle.

 

Jag förstår att det kan kännas som ett extra åtagande att tänka på de äldre ibland, men är det inte också en del av vårt samhällsansvar? Vi har alla något att ge till varandra, och vi äldre har verkligen något att ge, både i form av erfarenheter och kanske även lite livsvisdom. Att bjuda på fika, eller bara ta en stund för att prata, kan betyda så mycket för oss som inte alltid har samma möjligheter att mötas längre. Det handlar inte om att ge bort något stort eller dyrt, utan om att visa omtanke och gemenskap. Jag tycker att det är viktigt att vi inte glömmer bort de som kanske inte har samma sociala sammanhang längre. Jag minns när jag var ung och fick höra om hur äldre personer uppskattade sådana små gester, och jag tycker det är något vi borde föra vidare. Det är faktiskt det lilla som gör skillnad.