Jag är rädd för att åldras. Och jag är lite osäker på vad det beror på, men jag antar att jag inte är ensam om det.
Anledningen är kanske b.la. att blir en ful gubbe när man blir äldre, man hinner inte göra "galna och roliga" saker som ung.
Känner ni samma som jag? Ni får gärna komma med bra råd och tips❤️
Livet blir vad man gör det till så det handlar mer om att fråga sig själv vem man vill vara?
Det finns 30-åringar som anser allt är försent och har samtliga ålderskriser samtidigt och kommer ut som tråkig och bitter.
Sen finns det 60-åringar som tar vara på allt livet ger och tar till sig nya utmaningar och njuter av varje sekund och helt enkelt skiter I ålder .
Åldersnoja handlar väl egentligen om två saker. Först påminnelsen om att vi inte är odödliga och att livet pågår medan man velar om vad man vill. Och sen det andra är det att så många är rädda för förändringar. Man vill ha sitt inrutade liv och sin trygghet, men åldrandet innebär ju att livet ständigt är i förändringar.
Jag har redan åldrats och det var inget jag var rädd för, snarare längtade jag till pension och mindre ansvar. Om du blir ful gubbe är det ditt val, det är inget som går automatiskt.
Men att inte hinna med allt som man tror man måste vara ung för att göra kan vara ett skäl till rädsla för ålderdomen.
Det enda man behöver vara rädd för är att hälsan sviktar, annars kan man faktiskt göra det mesta som gammal. Fast kanske inte på samma sätt...
Om du med ful gubbe menar att utseendet förfaller, så kan man göra det bästa av situationen genom att leva sunt, ta hand om sig och klä sig i välsittande kläder.
Om du menar att upplevas som en "ful gubbe" av andra, så handlar det om att inse att man inte längre har samma attraktionskraft hos yngre personer. Man bör också avstå från typiskt omoget beteende, som att hänga på krogen i tid och otid, supa sig drängfull och tafsa på folk.
Annars kan man göra vad man vill så länge man har hälsan. Nu vet jag inte vad "galna och roliga" saker är för dig, men så länge det känns kul är det väl bara att köra på?
Sen ska det erkännas att med åldern så tenderar man att bli något mer bekväm och prioritera annorlunda. Så vad som är "galet och roligt" kan ändras. Jag skulle tex aldrig längre sova över på golvet hemma hos en kompis för att det blev sent. När jag var 20 var det kul. Nu skulle jag ringa en taxi.
När jag var yngre var jag allt lite ängslig för åldrandet.
Idag, vid 60 års ålder, ser jag mest fram mot den efterlängtade pensionen och friheten den kommer att ge mig.
Tant är det minsta jag varken ser eller känner mig som, tvärtom så har jag hållit mig i bra form och det hoppas jag kunna hålla i länge till.
Är. 50 + kvinna, 4 barn och gift. Kan säga att 40 bästa åldern hittills utan tvekan - inte ung men heller inte gammal - familj, barn och stadig ekonomi. Om jag ser tillbaka på ungdomen, så mår jag otroligt bättre idag, har en helt annan livserfarenhet och tro på mig slälv på alla plan - mamma, partner,älskarinna och att jag skiter fullständigt i vad andra tycker om mig och står för. Den jag är och vad jag känner/tycker.
Jag är tacksam om jag överhuvudtaget får åldras och leva länge.
Jag är rädd för att åldras. Och jag är lite osäker på vad det beror på, men jag antar att jag inte är ensam om det.
Anledningen är kanske b.la. att blir en ful gubbe när man blir äldre, man hinner inte göra "galna och roliga" saker som ung.
Känner ni samma som jag? Ni får gärna komma med bra råd och tips❤️
Är man det? Det har jag aldrig varit. Visserligen är jag uppväxt i en familj/släkt där man aldrig låtit åldern hindra en i vad man vill göra så det kanske har med saken att göra.
Mammas sambo har varit livrädd för att åldras men mycket har att göra med att han är livrädd för döden. Han tycker det är obehagligt att prata om döden, om hur man vill att ens begravning ska vara etc.
För mig och min familj är det ett samtalsämne som alla andra. Det är ju jättebra om ens närstående vet hur man ställer sig till organdonation, vad gör typ av begravning man önskar, om man ska kremeras eller inte etc.