Lägger ni er i om era ungdomar skaffar flick/pojkvänner?

Jag menar med regler? 
Har en ungdom som är 17. Han har skaffat sin första tjej. Det har gått snabbt. De vill ses varje dag. Han sover ofta hos henne. 
Jag känner mig vilsen: Jag vet inte hur mycket/lite jag ska lägga mig i? Han fyller 18 om 1 månad och hans tjej också. 

Jag tänker rent spontant att man är kär och då vill man ses ofta. Samtidigt tänker jag att det kanske också är bra med lite reflektionstid och att inte ses hela tiden. De ses varje dag och sover hos varandra 1-2 ggr i veckan. Oftast hos henne då de bor större och jag har en liten hemma som stör och gråter på natten. 

Hur gör ni? Hur mycket ska man lägga sig i? Jag har aldrig träffat hennes föräldrar, och har bara träffat henne korta stunder. 

Jag är mest orolig för att det blir så intensivt för snabbt. Som ung blir man störtkär och ser inte det dåliga hos den andra. Eller är det kanske bra? Ska man bara låta dem vara och ses så länge de sköter skola och extrajobb? 

Hur gör ni? Jag har ingen att bolla med, så behöver lite råd. Det är första gången jag har en ungdom som skaffar flickvän. Mina andra två barn är yngre och har inte kommit dit än. Känner mig så osäker på min "nya roll" om ni förstår.

Jag skulle främst tänka på VEM flickvännen/pojkvännen är och inte sådana detaljer som du nämner här.

Så länge barnen är ordentliga, har bra betyg och gör det mesta i livet rätt kommer det för det mesta att gå bra. Är de istället sådana som har pojkvänner/flickvänner av mer tveksam sort är det en annan sak.

Ovanstående är i teorin enkelt men inte i praktiken. Att förstå situationen är görligt men det kommer ju inte gå att lösa den. Även om flickvännen är manipulativ, knarkar och kommer från en kriminell familj så kommer sonen ändå att säga att hon är världens finaste. Han kanske till och med blir mer övertygad om det på grund av ditt motstånd. Att vara alltför öppet kritisk kan alltså vara kontraproduktivt.

I teorin kan detta vara sant. Det jag skriver här baserar sig bara på ett konkret fall och där har det gått mindre bra. Valet av olämplig partner var inte en isolerad händelse som ledde till eftertanke. Hade det varit det hade jag nog sett frågan annorlunda.

Vissa människor är sådana som gör det mesta i livet rätt. Man märker det redan när de är små. De umgås med de lydigaste barnen i klassen, får höga betyg och är allmänt skötsamma. Andra är sådana som gör det mesta fel. De umgås med halvkriminella personer, röker som 10-åringar, gör abort som 14-åringar, har halvdana betyg och är allmänt struliga.

Om en ung person hör till den första kategorin skulle jag tänka att det ordnar sig. Man kan bli kär i någon som är mindre bra. Hör man till den kloka kategorin så inser man nog det själv. Den mindre bra personens beteende kommer att leda till eftertanke.

Om en ung person hör till den andra kategorin så är relationer med andra av samma sort ett problem. Det riskerar att förvärra situationen. Man har inte en egen stabil moralisk kompass utan anpassar sig till omgivningen. Om andra beter sig på ett visst sätt så är det normalt och inte så stor sak.