Vad är ens livet egentligen?

Kan du någonsin känna total kontakt och närvaro eller finns känslan av meningslöshet där hela tiden? Jag har en trasig bakgrund och fastnade som barn i dåliga överlevnadsstrategier som på många sätt präglat mitt liv och jag känner igen den där känslan av att tillvaron känns tung att bära.

Men redan som tonåring hittade jag områden där jag känner total närvaro. För mig handlar detta främst om musik men även litteratur. Senare har jag även intresserat mig för kristendom och har känt samma närvaro på ett andligt plan.

Har du inga sådana frizoner?