Vad är ens livet egentligen?

Sitter här på jobb och har haft möten en stor del av dagen, har ett kvar och lite till att få gjort innan jag kommer hem till min fru och två barn.

Vi ska handla och sen laga lite mat och sen väntar nog lite mer jobb ikväll.

Har en bra lön, ca 75k per månad och har en liten sidogrej med som drar in 10-15k per månad och båda grejerna är väl rättså schyssta egentligen.

Min fru drar in ca 40k och vi har det därmed rättså bra ställt. Jag har hobbyer och jag har vänner, förlorat stora delar av min familj men de jag alltid varit nära med är jag fortfarande nära med och de är 5 olika släktingar/ familj.

Vi har bra med sparpengar, äter gott, lever gott och har en fin familj.

Och jag känner varje dag att jag inte orkar mer. Det är som att jag sprungit på ett spår, kört kvitt eller dubbelt och fått dubbelt en massa gånger och lever och har nu vad många drömmer om men (jag) mår inte bättre än när jag var tonåring för 20 år sedan. Har provat en massa olika jobb, semestrar, gå ner i arbetstid och ja, nog det mesta vid detta laget och bara ignorerat det faktum att jag känner att det mesta känns rättså meningslöst och försökt vara tacksam för allt jag har istället. Det ger mig mer, och med det fler saker som bör göra mig lyckligare, men samtidigt blir fallet högre från denna "topp" och det enda jag känner är "bättre fysik, bättre ekonomi, bättre och mer familjetid" och känns som att jag snart är grå och gammal och kollar tillbaka på livet och kan tänka "ja, jag listade ut spelreglerna och spelade en hyfsad runda, men nu kan det ta slut och så skiter vi i det här". Men vill inte känna så och tror att det riskerar bli så för att jag redan nu känner det. Sätter upp milstolpar i mitt liv "bara till jul" bara till sommaren, bara till detta projektet är slut, bara till vi flyttar in osv men de får mig bara att känna att oavsett vad som är nu så är det inte för alltid och det får mig att vara fine med att fortsätta, men ser inget slut och ser inget ljus.

Känns som du bara vill skryta om din lön helt ärligt men ska svara ändå.

Har du ingen glädje av din familj? Du har råd att hitta på saker med familjen. Resa? Du har massa att glädjas åt. Jag själv vill ej ha barn med de som har skaffat barn brukar glädjas åt att se dem växa upp. 

Det låter som att du inte följt ditt hjärta, dvs du har inte gjort det du vill av ditt liv. Du har inte lyssnat så mycket inåt utan mer gjort det som förväntas och som ger status? Bra utbildning, bra jobb, hög lön och familj.

Det finns väl två val. Antingen så tystar man rösten som är olycklig, med antidepressiv medicin tex, det gör många .

Eller också lyssnar man på vad man verkligen vill uppnå och göra i livet? Vad skulle göra dig lycklig? Vad vill du göra?

Svar från mitt perspektiv som psykiater:

Du verkar vara en person med goda resurser - inte bara i termer av goda materiella betingelser och, som det verkar, ett stabilt socialt nätverk utan gissningsvis är du också intelligent, socialt kompetent och har en god kapacitet att klara av livets olika belastningsfaktorer. Trots detta mår du dåligt, men du absolut inte ensam om att må dåligt trots att du verkar ha alla bitar på plats i livet.

Jag tror att du skulle kunna ha utmärkt effekt av att gå i terapi hos en bra psykoterapeut för du verkar ha alla förutsättningar för att kunna få ut mycket av terapi. Kanske behöver du stöd i hur du ska kunna stanna upp och uppskatta det du har i högre grad, eller få hjälp att hitta mål med livet som känns mer meningsfulla och relevanta för dig, eller kanske bearbeta någon gammal sorg kring förlorad familj, men en duktig terapeut kan hjälpa dig med detta.

Det finns förstås också en möjlighet att du helt enkelt har en mer eller mindre biologiskt grundad dysterhet. Vi är alla lite olika i det avseendet, där vissa av naturen är mer nedstämda och andra är mer bekymmerslösa. Sannolikt finns det en evolutionär grund till att vi är olika i detta avseende, men oavsett anledning kan det gå att må bättre. En terapeut kan även i detta fall hjälpa dig att hitta strategier för att förbättra ditt mående som du kanske inte tänkt på själv, och om det inte funkar finns det en möjlighet att behandling med ett antidepressivt läkemedel kan dämpa de värsta känslorna av meningslöshet.

Det måste förstås också sägas att om du börjar fundera kring att kan inte längre vilja leva bör du uppsöka vård så snart som möjligt.

jag är själv en övertänkare, att man tänker på livet och tiden. Gäller att försöka fokusera på att må så bra som möjligt istället.
I mitt fall så går mitt liv ganska dåligt med ständiga bränder att släcka så jag blir ganska distraherad med att försöka överleva. Hade jag haft ett mer stabilt liv hade jag troligtvis tänkt mer som dig

Vad säger din fru om dina tankar? Vågar du vara öppen med dem? 

Jag känner igen mig i hur du känner. Har aldrig lyckats se någon mening med tillvaron, hur livet än har sett ut. Har alltid tänkt tankar som när jag väl får barn, om jag bara åker på den resan, när vi har flyttat, etc, då kommer allt att kännas bättre. Men inget har någonsin känts bättre. 

Jag har någonstans tänkt att pengar skulle vara lösningen på allt, eftersom det är något jag alltid har saknat. Nu är det på den nivån att jag inte ens har råd att äta mat varje dag. Klart att det inte underlättar när man redan mår dåligt i grunden. Men du har väldigt mycket pengar och delar ändå mycket av mina känslor. Kanske är det så att vissa människor, som du och jag, bara har mer anlag för att känna såhär, oavsett hur livet ser ut. Vi har tidigt insett att livet saknar egentlig mening och lider mer av det än andra.

TS, du säger att du vill vandra långt eller skriva böcker. Det finns faktiskt inget som hindrar dig.

Du kan ta semester och vandra i en hel vecka, så mycket du orkar. Folk gör det. Säg till din fru att du skulle behöva det, så kan hon göra nåt en annan vecka om hon vill det. Ni kan ta hjälp av släkt om ni har, eller barnvakt.

Skriva böcker kan du väl också göra? Om du har tidsbrist så skippa nåt av dina andra hobbyer och gå en skrivarkurs.

Det GÅR faktiskt!