Hur mycket ska man orka?

Trodde aldrig att jag skulle hitta mig själv skrivandes i detta forum, men jag behöver väl helt enkelt få höra allt mellan högt och lågt. Försöker att banta ner hela historien så mycket det går.

Jag har träffat en tjej som gjort att jag fått starka känslor jag aldrig haft för någon annan innan, trots att jag har två barn i bagaget sedan tidigare förhållande. Älskar henne enormt mycket, vad som än händer. Får påpeka att hon aldrig varit otrogen, väldigt lätt att lita på då hon inte kan hålla något för sig själv. Detta handlar om andra saker.

Hon kommer från en bakgrund där hennes barns pappa både misshandlade henne fysiskt och psykiskt (han är 21 år äldre). Jag är medveten om det, och har stått ut med att bli dumpad under hennes PTSD ungefär varannan vecka senaste året (blivit bättre senaste 3-4 månaderna). Ofta dumpas jag på grunden att "jag är för bra för henne och att hon inte förtjänar mig". Rent generellt i livet har hon tagit många dåliga beslut, ofta varit utelämnad åt andra och inte känt någon trygghet. Ett annat problem är att hon ibland har kontakt med honom på en kompisnivå, för att stunder senare blocka honom just för att han är det kräk han är (sexinvites, tar upp gamla saker när de haft sex osv). Vad hon berättat är han manipulativ narcissist. Jag har försökt få henne att sluta samtala med honom, just för att det går ut över oss. Även familjerätten tycker att kontakt varje överlämning räcker. Men det fastnar inte riktigt hos henne. Jag blev så trött på det att jag ställde som krav en gång när det var match för deras gemensamma barn att "om du sätter dig jämte honom på läktaren, eller sätter dig i samma bil som honom, så är det slut" med grund att hon måste sluta förlåta honom för att gå vidare, han har verkligen behandlat henne uselt, hennes psykolog har också försökt få henne att bryta kontakten med honom. Självklart satte hon sig i samma bil och fick skjuts hem. Jag vet att det aldrig kommer hända något mellan dom, detta handlar inte om avundsjuka, utan att jag vill att hon ska ge oss möjlighet att må bra.

För mig har det tagit mer och mer på mig, första halvåret grät man mest och fick ut allt den vägen, hon är en fantastisk tjej andra stunder måste jag säga, och egentligen är hennes beteende mot mig inte hennes fel, anser jag. Men numera tar det på mig psykiskt. Kan känna hur jag dräneras helt, tappar energi, Jag har försökt få henne att dra ner på det som tar energi, men det når inte riktigt fram.

Hon hade bra med pengar när vi träffades, samtidigt som hon hade skulder. Valde att hjälpa sin släkting i ekonomisk knipa, vilket gjorde att hennes pengar försvann, så jag gick in och betalade hennes skulder på närmare 40000:-.

Det jobbiga just nu, eller de senaste månaderna, är att det svänger så enormt mycket mellan besluten. Hon beställer hem en möbel för 2000, men förstår att det är helt onödigt då hon redan ligger väldigt mycket back ekonomiskt. Hon ska ångra det såklart. Men några dagar senare ska hon behålla det ändå, trots att det blir garanterat något hon inte kan betala, inkasso eller min plånbok blir det som gäller, det vet jag.

Hon har dumpat mig över telefon säkert fyra gånger senaste veckorna, när hon är i sina nedåtperioder. Ändrat sig angående saker hon lovat (psykolog, parterapi, dra ner kontakt med sin barns pappa). Jag känner hur min hjärna mer och mer för varje gång blir mer och mer bränd. Jag försöker verkligen nå fram, men det fungerar kanske en kväll. Nästa dag är vi tillbaka på samma ruta igen.

Vi var sambos under fyra månaders tid, sen flyttade hon tillbaka hem till sig 10 mil bort pga att det knakade lite väl mycket i vårat förhållande. Hon blev gravid, och jag kunde inte riktigt finnas där glädjemässigt pga hur nedbryten jag blivit psykiskt. Jag ville att hon skulle göra abort, så vi kunde lösa oss först, kändes inte rätt att skaffa barn nu, även fast vi har försökt. Att vi blivit särbos har gjort henne mer uppgiven, hon vill flytta tillbaka när hon har körkort, men väljer att prioritera att lägga pengarna på annat. Självklart var det tungt att se mig nere och höra mig säga abortorden under en glädjeperiod för henne.

Jag är väldigt orolig över min psykiska hälsa just nu om jag fortsätter i detta, var i en period för två år sedan då jag knappt kom utanför dörren, vill inte landa där igen. För någon dag sedan när jag var helt säker på att hon skulle dumpa mig "på riktigt", då jag efter 3-4 timmar inte orkade kämpa mer för att få henne tillbaka, då kändes det skönt i huvudet, då kunde jag slappna av. Men istället så vände hon och blev den där flickvännen jag vill ha, helt underbar och snäll.

För det är hon verkligen egentligen. Hon är min bästa kompis. Men samtidigt så påverkar det mig jättemycket. Jag kan aldrig slappna av, för jag vet att det hon säger kan ändras. Jag vet att beslut vi tar kommer att ändras. Jag vet att när hon säger att hon ska göra något, så behöver jag vara där och kolla upp det i efterhand. För mig är det säkert 2-3 timmar per dag jag funderar över hur jag ska lösa hennes problem. Jag har tappat bort mig själv för längesen. Samtidigt lyckas jag hålla uppe ett eget företag och mina barn hemma helt okej. Men det går sämre och sämre.

Hon har drömt om barn länge, innan vi träffades, hon hade tankar på att skaffa det på egen hand. Jag har inget emot att låta henne lösa det på egen hand. Jag vill egentligen vara med henne. Men jag vet att hon aldrig kommer vara där för mig, så som jag varit där för henne, om jag börjar må sämre.

Om det tar slut kommer jag inte vilja ha mer kontakt med henne, och med det sagt även barnet. Jag kommer inte klara av det psykiskt. Extremt egoistiskt tänkt, men jag har redan andra barn att tänka på. Det drabbar fler helt enkelt. Och hur kommer jag må om det tar slut och jag inte får träffa barnet? Garanterat bättre. Men konsekvenserna på längre sikt? Självklart kommer jag aldrig säga nej den dagen barnet vill träffa mig.

Men med tanke på hur hon behandlat mig ibland när hon älskar mig mer än hon älskat någon annan - hur kommer det då vara när vi inte är tillsammans? Hon säger att jag är en dålig bonuspappa till hennes barn när hon är negativ. Sen säger hon att jag är bra någon dag senare. Men det där växlar. Vilken kravställning och vilket hat kommer det bli mot mig om det är vårat gemensamma barn?

Vilket beslut man än landar i så kommer jag vara den som tar felbeslutet för stunden. Men jag vet att hon kommer fortsätta ta felbeslut. Det känns som jag tvingar kvar henne i något hon inte vill vara i genom att få henne att vända i nedåtperioderna, men hon säger att det är hon som är dum och att hon visst älskar mig. Vilket hon verkligen visar när hon inte har nedåtperioder).

Hade kunnat skrivas femton sidor till, men svaret behöver landa i några rader. Och ja, hon misstänker väl själv nu att hon har något bipolärt eller liknande.

Hur fan löser man detta? Det börjar bli jobbigt att styra henne såpass mycket som man får göra.