Celibat eller inte celibat
Jag är en kvinna 40+ som är skild och bor ensam varannan vecka. Jag har haft en längre kk-relation som nu är slut sen i somras. Av olika anledningar gick jag in i väggen för ett par månader sen och har gått från att göra tusen saker till att ta det superlugnt hela hösten, läsa en massa böcker, gå i naturen etc.
Under den här tiden har min sexlust varit typ noll och jag har känt att wow, vad skönt att inte ha män i mitt liv, med allt vad det innebär av missförstånd, olika viljor och önskningar etc. Jag har tänkt att jag ska leva i celibat ett bra tag nu och fokusera på mig själv.
Men senaste veckan har det hänt nåt. Jag har börjat tänka mer på sex och även onanerat en del (vilket jag inte brukar göra så ofta när jag är utan man). Ett par gamla dejter har också hört av sig, men dem har jag tackat nej till för att de inte känns hundra.
Men senaste veckan har jag flera gånger per dag svängt i mina åsikter om hur jag borde göra framöver. Jag kan gå från att tycka att jag ska fortsätta ta det lugnt åtminstone hela vintern till att känna att shit, jag är ju fri och ledig, inget hindrar mig från att ha skönt sex med nån. Senare på dagen kan jag igen tänka att det blir en bra övning i självkontroll att leva i celibat ett tag till, men sen kommer jag plötsligt på mig själv med att fundera på var jag skulle kunna hitta en man . . .
Jag känner mig alltså helt schizo. Jag vet också att det finns många kvinnor som lever i celibat helt frivilligt för att de är less på män som inte kan bete sig. Men nu har jag börjat undra hur de gör. Längtar de nånsin efter fysisk beröring av en man, och hur löser de det i så fall? Om det finns några här inne så är jag nyfiken på svar. Kan man vara helt nöjd om man lever ensam (och inte är asexuell)?