De där känslorna man inte vågar tala högt om.

Vet inte riktigt vilken kategori det ska ligga i, barnlängtan? fertilitet och kropp? Övrigt?

Det får hamna här då det är en påse med gott och blandat.

Varning, det här kan bli långt.

Men ni som vet, ni vet - de där känslorna man (jag) inte vågar prata högt om när det kommer till barnlängtan.

Bakgrund: Levde tidigare i en osund relation, där min dåvarande partner visste om min längtan redan från start. Han höll mig kvar genom den kroken "det klart vi ska bilda familj" "jag känner mig redo nu" osv, osv, osv.. 

jag, som har nödvändiga läkemedel som behövde trappas ner för att det skulle bli en "säker" graviditet, gjorde detta. 

Men ingenting hände. Alltså på sexfronten. (Det var redan dött innan, insåg jag i efterhand) Hux flux blev jag dumpad, föll i hop och kom igen. 

(Osund = psykisk misshandel, isolering, nedvärderingar, mata med obefogade skuldkänslor och mycket mer -sånt jag insåg i efterhand, som andra såg under tiden) 

Beslutade mig iallafall efter detta för att göra det på egen hand. Klinik i Danmark och alla förberedelser som var nödvändiga (det är ju en process)

Mitt i allt detta, träffade jag någon -men var tydlig med att jag kommer genomföra min resa dit. Kommer inte anpassa mig för någon igen (kanske låter hårt, men detta var mitt. Hade ju väntat i många år på någon annan och nu var mitt beslut taget)

Dejtandet var nytt osv. Han förstod helt och hållet.

Jag åkte till kliniken, han ville följa med. Han ville vara en del av det från början- Han fick inte följa med, men hämtade mig på stationen efteråt. 

(var ju inställd på att det var min grej, vi var ju knappt tillsammans, det var min resa tills jag kände oss stabila) Han frågade redan då om han fick vara en del av det barnet om det blev allvar i relationen. (Han skulle ju isåfall leva med en gravid kvinna och sedan ett barn) 

Det fick han och vi lever ihop idag. Han är min trygghet och kärlek i livet.

-Det blev en misslyckad IUI-

Han frågade ganska snart efter den mensen, hur min inställning var fortsatt "vill du tillbaka till kliniken?"

Och nu flera månader senare berättade han att han vill att vi försöker tillsammans -om jag vill- 

(vilket jag vill. Ska det vara en far till mitt barn, så är det han)

Från första gången vi träffades, känns det som vi känt varandra hela livet

(märklig känsla men det är verkligen så)

Vi har varit oskyddade hela tiden med inställningen "blir det så blir det och det vore bara fantastiskt"

Men efter det samtalet (för två cyklar sedan) har det blivit en ansträngning för att det ska bli det där fantastiska.

Har i flera år använt mig av Nc°

Och har en Cb -advanced fertilitets monitor.

Har slutat helt med gluten (celiaki som jag helt ignorerat tidigare) då gluten hos någon med celiaki kan påverka fertiliteten (problemen ska försvinna när man äter rätt) 

Äter ordentligt (har en latent ätstörning med tidigare återfall - men jag anstränger mig för att verkligen äta rätt)

Har minskat på koffeinet till "acceptabel" mängd. 

Slutade snusa i samband med IUI. Medicinerna är på säkra doser.

Äter inositol och folsyra, håller koll på mina vitaminer och mineraler.

Håller mitt BMI på en bra nivå (23.0) dvs normalvikt. Vet att jag har bra äggreserv (iomed utredningen inför IUI) 

I samband med sjukdom upptäcktes en godartad cysta på en äggstock som inte ska påverka fertiliteten. Men man blir ju orolig ändå.

Jag känner redan nu att det känns som att detta kommer bli långdraget. Jag gör allt i min makt för att göra min kropp "beboelig" vi prickar det fertila fönstret. Tagit bort massvis med stressorer.

Men det verkar inte bli? (Vi har ju även tidigare prickat fönstret även fast vi inte ansträngt oss) 

Det är så mycket tankar och jag kan inte prata med någon annan om dem (förutom min psykolog och sambo)

Med rädslan av att få " det är för tidigt" tänk om ni gör slut" "lugna er lite ni har inte varit tillsammans tillräckligt länge" "det är för tidigt att bli orolig för infertilitet"

Vet egentligen inte vad jag vill få ut av inlägget, kanske för att veta att jag inte är ensam av att ha dessa känslor  och kunna uttrycka dem i ett "safe room" ?

Hur gör man för att inte spinna iväg i oron om infertilitet?

Hur lång tid efter samtalet och den extra lilla ansträngningen ska det ta? Innan man spinner iväg i oron? 

Jag sa ju att det kunde bli ett långt inlägg 😅