De där känslorna man inte vågar tala högt om.

Det du kan göra så länge utöver att fokusera på något helt annat är kanske att försöka sortera de här tankarna, vilket du påbörjat med ditt inlägg. Vad består oron av tror du, om du benar ut? Vad är det för tvivel du bär på om du ritar och spaltar upp? Om vi säger att det blir en lång resa, är du orolig för att tåget ska gå? Känns det svårare med honom än med att göra det på egen hand? Känns det som att processen stannade upp?