Min dotter menar att få är så fattiga som vi, stämmer det?

Bortsett från alla flyktingar eller typ ensamstående med sjukdomar. 

Jag börjar nästan tro att det är sant, att vi tillhör en minoritet i Sverige gällande ekonomin. 

Jag känner då ingen som tjänar så lite som oss bortsett från våra kollegor. Jobbar inom LSS och maken på PostNord. Vi får ut i snitt 23-24000 var efter skatt. Vi har dock en väldigt låg hyra på 6000 och inga lån, och en del andra räkningar så jag har aldrig känt mig fattig. 

men sen hon började högstadiet i en helt vanlig förort fanns där ingen i hennes bekantskapskrets som bodde i hyresrätt. Alla bor i villa. 

samma ju när hon går gymnasiet inne i stan/stockhom. Ingen kompis bor i hyreslägenhet. Vi brukar berätta om hur det var när vi var små och vilten av "lika barn leka bäst" vi bodde alla i lägenhet, ingen hade råd att resa, sällan gick man ut och åt utan man var mest hemma hos varandra och ute och lekte. Bio var lyx. 

jag är fortfarande vän med mina barndomsvänner och dom har ungefär samma ekonomiska standard som oss. Men absolut att jag vet att tiderna förändrats. dottern menar att dom flesta var fattiga på 90-talet. 

har försökt förklara för dottern att alla inte har samma förutsättningar att plugga vidare och utbilda sig. Vi skaffade vårt första barn tidigt, vid 21.maken började jobba på posten har blivit kvar där. 

jag började jobba i vården och har också blivit kvar, vi trivs med våra liv och våra jobb men dottern skuldbelägger oss dagligen för detta, iaf när man börjar prata pengar. 

nej hennes vänner och föräldrar behöver aldrig tänka på pengar i den bemärkelsen att man ibland får vänta till löning med vissa saker. Även om dom inte får allt som pekar på har dom ändå pengar på kontot. 

hon jämför sig med vännerna hela tiden som får dyra kläder. Dottern får nästan allt hon pekar på. Men det håller hon inte med om...
kan även gissa att alla som svarar i denna tråd tjänar mer än oss. 
    

Jag kan förstå om dottern inte är nöjd med boendesituationen. Ni bor på 59 m2, det motsvarar en normalstor 2:a. Även om man sätter upp en vägg och kallar det 3:a. Om hon jämför med andra så har hon ju rätt i att ni lever som många som är "fattiga av en anledning" som hon säger, dvs flyktingfamiljer, ensamstående mammor, sjukpensionärer. Dock bor ni så fast ni inte behöver för ni är ju inte fattiga i ordets rätta bemärkelse. Ni är två föräldrar som tjänar strax under medellönen i Sverige. Ja ni prioriterar ledig tid och billig hyra. Men dottern kanske inte tycker samma. Ni bodde väl dessutom 4 personer innan i lägenheten om sonen nu flyttat hemifrån. 4 pers på 59 kvadrat i en billig lägenhet. Hyran säger mycket om standard och läge om det är i Stockholmsområdet. Tycker inte dotterrn nödvändigtvis är bortskämd om hon inte är nöjd. Handlar väl inte om att få massa statusprylar utan om att ha en bra levnadsstandard. Vilken tonåring vill trängas i en liten tvåa med sina föräldrar om man inte måste.

Jag känner flera nu som sålt sina hus och lägenheter med förlust Faktiskt.  Med räntan och alla utgifter skulle vi visst bli fattigare. En fyra i vårt område går på minst 5 mkr. T.o.m. äldre bostäder. När det blir ombildning är det en annan sak  

 Och jag pratar främst om större hyresrätt vilket kostar ca 10.000 mer för en fyra. Det finns knappt några 50-talslägenheter som är 4or här med låga hyror.

Vi har fått flera erbjudanden om byte till större genom åren. Självklart har vi mindre att röra oss mednom vi tar en sån  

dottern rider för flera tusen per månad dessutom inte alls säkert att vi skulle haft råd med det, 
vi unnar oss bra mat, reser utomlands en gång per år. 
men allt beror på vad man jämför med. 

TS problem är inte att de är fattigare än alla andra, de har en högst normal inkomst som de skulle kunna använda till att köpa en bostadsrätt eller villa för länge sedan. Deras problem är att de är för korkade för att faktiskt ta steget dit och  istället väljer att gömma sig att de nöjda i den gamla 2,5:an de hyr så billigt. 😢

Jag är tyvärr sjukskriven och ensamstående med en sjukpenning på lite över 12 tusen efter skatt. När räkningar är betalda har jag ca 3000-4000kr som ska räcka till mat och resten. snart är det jul?stressande.

Men jag har aldrig pratat med mina barn om min pengasituation. Det sista jag vill är att de börjar tänka vi och dom. 

Istället gör jag allt för att vända på slantarna och stå upp med stolthet för det vi ändå har. Ett förstahandskontrakt i Stockholm. Sen jobbar jag hårt för att bli frisk och att en dag ha en lön som ligger på en sån där 30 härliga tusen som så många verkar ha. Men med erfarenhet av att vara fattig så kommer jag akta mig för att ge efter för ett uppdämt behov att slösa då. Det är väl min stora svaghet. Vill kunna bara spara då och se ett sparkonto växa. Det är min dröm.