Varför har så många killar svårt för att höra av sig och vad gör man?

Fortfarande inget livstecken från hans sida varken vare sig det gäller högtalaren han kunde få eller något annat...
Även att det var han som skrev att Vi kan höras nästa vecka så verkar han vänta in kontakten från mig? 
Fär såhär lång tid ska det ju inte behöva ta att svara på om man vill ha en utav dom där högtalarna till sig eller sin dotter? 
Det är ju liksom inget livsavgörande beslut han ska ge besked om? 

Han tänker säkert detta nu och är Helt cool lugn som helst typ att ? äsch hon hör säkert av sig i dagarna som vanligt och förekommer om att både höras och ses när det passar henne, och då kan jag svara om högtalaren ? 

Är det udda att fortfarande inte ha hört ifrån honom trots att det bara är 1,5 dag in i nya veckan? Eller bara jag som är så ovan att hålla mig borta och låta saker ta tid kanske?

Mycket möjligt att högtalaren för honom kanske inte är prio i huvudet men tycker att ju mer dagarna bara går, desto mer oförskämt och respektlöst tycker jag att det blir att inte ge varken ja eller nej på den gåvan/erbjudandet. 
Men det är så jag resonerar, är själv väldigt väluppfostrad just kring den biten att alltid tacka för sig, ge respons och vara hövlig, speciellt när man får något. Något mina föräldrar var stenhårda med så detta med sunt förnuft och visa tacksamhet sitter så långt in i ryggmärgen på mig. 

Sen absolut, vi har olika behov han och jag! Jag är mer åt det otrygga ambivalenta hållet medans han är undvikande ambivalent. Inte en super lätt match alla gånger men inte heller helt ovanligt att dessa anknytningar dras mot varandra har man ju hört. 

Påtal om tacksamhet så är jag glad för att ni engagerar er och skriver ur olika synvinklar hur jag kan ändra mitt sett att se på saken med andra ögon. Varenda rad av er jag läser så känner jag hur vettigt det låter. 
Och älskar på ett sätt att det uppenbarligen finns fler där ute som har svårt med tålamodet och inte bara skriver dumpa som svar på något man nojar för här på FL. 

Något jag gjort här under eftermiddagen är att skriva en lista på saker jag kan fylla min lediga dö-tid med då risken är som störst att höra av sig. Det känns bra för det är rimliga aktiviteter, som att ta tag i något i hemmet jag länge tänkt på, ta tag i träningen på gymmet, läsa den där boken, handl julklappar osv. 

Tyst kommer jag vara iallafall. Inte annat för att se mitt egna värde och utmana mig själv till att fokusera på mig själv och ej Vad han gör/tänker/tycker. Någon gång måste han ju dyka upp kan man väl hoppas på. Sen om det är om 1 vecka, 3 dagar eller 1 månad men jag är också värd att uppmuntras via sms och intiativ så då måste man göra en förändring för att få en förändrin, så han får möjligheten att steppa upp.

Usch, har sovit konstigt inatt då jag drömt om honom till stor del. 

Kan inte släppa tanken på vad han skulle skriva om jag skrev först ändå...
Risken till 80% är väl att han skriver något liknande som förra veckan vi sist hade kontakt. typ att - vi hörs efter jul det är mycket nu, eller typ - Har planer i helgen och tack för högtalaren men behövs inte. 
Ja men något i den stilen lär han ju svara OM jag hade skrivit. Somsagt, ingen vidare verbal person på sms. 
Såhär länge brukar jag inte kunna hålla mig...därför det far och flyger massa tankar om jag bara ska skicka något men vad isåfall? 

Vill ju heller inte tjata hål i huvudet på honom om några högtalare jag själv egentligen inte bryr mig om.
Det enda jag vill, vare sig jag skrivit först eller på hans initativ är att höras med glada sms där man planerar att ses. 

Känns som han glömt bort mig? Tänk så tror han att jag är sur? Tänk så tror han att jag sitter här jätte upptagen och därför inte skriver något som jag brukar och att han då ej vill störa och håller sig borta?

Ska tilläggas att vi har alltid mer eller mindre haft kontakt på min jobbtelefon eller Messenger, för den använder jag mest men eftersom jag sagt upp mig och ska börja nytt jobb så lämnas den in imorgon och det skrev jag till honom sist vi hade kontakt (att han bara kan nå mig på detta nummer till Tors). Som svar på det då fick jag bara en glad emoji. 
Det har gått 5 dagar idag utan livstecken. 

Och detta med nytt jobb och byte av det, varför visar han inget intresse för min sista dag på jobbet liksom, frågar hur det känns, frågar vad jag har för planer på
min 3 veckors ledighet? Nope, inget. Bara jag som är drivande på sms somsagt. Han mer face to face.

Vad hade ni gjort? 

Du med namn HejHej - man märker på dig att du gjort jobbet och gått i Terapi, wow! Därför också kan du vara en stor hjälp för andra som nu! Du skriver ur olika perspektiv som känns helt sunda och fullt realistiska kring mitt uppmålade såkallade ångestpåslag och frågetecken där som skapas i det tysta.

Ja, exakt - Vill han få tag i mig på andra sätt efter imorgon när mobilen lämnas in så finns det i dagsläget så många andra forum att höra av sig på, om han nu vill ta kontakt. Det är liksom inte nu eller aldrig jag kommer höra från honom, ska jag intala mig själv.

Har man däremot inte hört något förens julafton kan jag ju alltid önska God Jul på Messenger om inte annat. Men även där blir jag stolt och vill lägga den bollen till honom.

Som barn - Jag är skilsmässobarn sen 2 års ålder och bott varannan vecka hela mitt liv tills jag fyllde 19 i princip.
Jag har tampats med svartsjuka och rädd för att bli bortvald när vardera förälder skaffade nya barn i nya relationer. 
Jag kände ofta att jag ville försvara den ena föräldern mot den andra och vice versa för att vid minsta lilla gnäll ville jag att dom skulle vara sams. Jag brottades också alltid med att inte vilja vara till besvär, då jag som barn var rätt försiktig och ville inte att någon skulle tycka något var jobbigt, konstigt eller ledsamt pga mig. Jag drabbades också av stor saknad mellan varven när det var byte av vecka och jag kunde känna tomhet efter den ena / andra föräldern. Men har fått så mycket kärlek och glädje under barndomen På olika sätt.

Såååå, när man kollar i backspegeln är det kanske inte så konstigt att jag som vuxen i dag vill ta mycket ansvar i relationer, rädd för att bli övergiven om man är för på, och analyserar som en tok om personen i fråga faktiskt tycker om mig eller kanske träffar andra samtidigt i denna tystnad, varpå mina negativa svartsjuka känslor dyker upp och jag blir halvt paranoid och tror det värsta om både personen och en eventuell situation. 
Ser ju nu när jag skriver att mycket av mina behov och övertänk handlar om det lilla barnet. Och henne vill jag omfamna. 

Yes, min bästavän ringde nu på morgonen och bara ville snacka runt och kolla läget - då berättade jag detta med mina känslor och tankar kring att vilja och inte vilja ta kontakt. 
Hon sa att varför ska du X krusa honom hela tiden? Han har väl också en telefon att höra av sig med? Och du har ju vart snäll nu och erbjudit dig ditt och dat, nej jag tycker han ska höra av sig nu även om NI kunde höras i veckan enligt honom - Så sa hon och jag håller med. 

 

Ja man ska nog låta han kliva fram och önska god jul på julafton OM han inte hört av sig innan. 
Annars kommer detta jobb med mig själv som jag håller på med just nu vara förgäves och det kommer ju inte kännas bättre på självaste julafton att vara den i mitt fall som hör av sig först, snarare förnedrande mot mig själv och är det någon dag man inte vill paja och känna sig dissad så är det väl julafton. 

Åh hehe, hade så önskat att ta en kaffe med er alla nu och sitta och tjöta om olikheter i dejtingstadie, relationer och manligt/kvinnligt. Verkar som att dom flesta verkar känna igen sig liksom.

Update:

Fan, hata mig inte nu, för det kanske jag gör snart själv tillräckligt...

Men det komiska var att jag såg han & hans bil i bilkön mitt i stan och jag greps av ännu mer ovisshet och längtan efter kontakt. Händer att jag ser han lite då och då i perioder i sin bil men nu var det kanske 2 månader sen. Han såg dock inte mig nu, han var 3 bilar framför. 

Till saken: Jag kunde inte hålla mig från att skriva. 
Tycker ändå jag vart duktig i 5 dagar och vart tyst. Nu när jag såg hans bil tog det stopp och ja jag kanske har grova problem men började tillslut nästan bli illamående för väntan tog över hela mig. 
Tänk er själva: Jag jobbar min sista arbetsdag, jobbar ensam i arbetet, har därför inte jätte mycket att skingra tankarna med , en 3 veckors lång oplanerad ledighet väntar och julen gör sig påmind överallt som för mig och många andra är en tid för kärlek, gemenskap och trevligheter. 
Och jag kände i skrivandes stund till honom att det kommer kännas lika jobbigt att gå runt dag ut och dag in i ovisshet som att veta att han kanske är uppbokad framöver kring jul för att ses. Då vet jag ju iallafall och slipper undra och vara velig. Även om jag gjorde det lätt för han återigen och att detta spär på att han kanske kan ta mig för givet men han skrev ju trots allt att VI kunde höras i veckan. 

Det jag skrev var rätt få ordigt men frågade om vad han hade för planer till helgen såhär innan jul. 

Inte en allt för udda fråga...
Vill han träffas så har han chansen nu iallafall.

Han har inte svarat än men det kommer säkert något inom kort under eftermiddagen/kvällen. 

Om han inte kan i helgen så hoppas jag att han kanske förekommer om ett annat datum? 

Näe, även om det var ett välförtjänt försök från min sida att hålla mig på min kant så tänker jag samtidigt att livet är för kort för att inte veta vart man har personer.

Inget svar än...
Så kan verkligen gå åt båda hållen. Hade han prompt vetat att han absolut inte kunde/ville kan man tänka att han hade skrivit det nu såhär snart 5 timmar senare? 
Han kanske har bokat upp sig på något till helgen men att det fortfarande är oklart om var/när/hur och hör av sig först när han vet till 100%, i dont know...

Eller så var han en baktanke och väntar att skriva tills imorgon när han vet jag lämnat in min telefon, och då anser sig ha svarat men ett svar där jag fortfarande blir ovetandes, för att typ testa mig eller något om jag då försöker nå han på andra håll? Alltså min hjärna snurra, något lurt är det säkert 

Ja, vi har hamnat i ett läge sedan ett par veckor där det i princip är jag som "måste" höra av mig. Det har med hans hälsotillstånd att göra och jag vill inte avslöja detaljer förstås, men det är inte permanent iaf och inte utbrändhet, men han blir hjärntrött kan man säga, kommer inte ihåg saker och orkar inte lika mycket nu. Det stör mig så klart, men jag vet inte hur länge det kommer att vara så här heller innan han har mer ork. Så det är inte alltid jag som hör av mig först, men i princip. Han har en massa människor omkring sig som stör ut också så det tar både ork och uppmärksamhet. Svårt läge att försöka få till jämställdhet.

Åh berätta mer om den nya kontakten....
Hur ofta hörs ni ungefär och hur länge kan det dröja innan svar på sms och dylikt? Haha vill veta allt om det där med känslan du hade kring långsamt fram.

Tre månader nu. Ja jag känner att jag behöver prata med honom. Se hur han tänker egentligen. Det handlar om en sak som han vet gör djupt ont i mig men som han inte verkar vilja kompromissa kring, och jag vill veta om det verkligen är så. Det måste inte vara så att vi slutar ses för det, men jag måste isf vidta åtgärder för att inte bli sårad på det sättet. Och det kommer också att påverka hur jag ser honom som person.