Varför har så många killar svårt för att höra av sig och vad gör man?

Ts, börjar hans namn på C och bor han i en stad som börjar på J?

Ja jag är i liknande situation. 
Jag känner mig som den drivande i vår kommunikation för att föra den framåt och också 8/10 av fallen så är det jag som tar initiativ till att både höras och ses. Vet inte om jag gjort det för llätt eller bekvämt för honom? 
Men kanske är befogat att bli förvirrad när vi däremot ses ca 1-2 ggr varannan vecka och när vi då är face to face så är HAN den som är mycket närvarande, i stunden och bryr sig etc. Men därenellan är det super snålt med sms från hans sida. Och om jag skriver kan han ibland svara efter 20 min men kan också svara efter typ 7 timmar. 
Jag har sen i fredags självmant bestämt i mig själv att backa lite så att han inte tar mina handlingar och kontakt för given, utan se vad som händer om jag ger han space och möjlighet till att komma mot mig på egen hand. Svårt att för hans del kanske sakna mig när jag hela tiden skriver var/varannan dag. Så vill jag inte ha det i längden därför väljer jag att vara allt mer tyst i hopp om att väcka han lite till liv kanske?

Förra veckan i torsdags så erbjöd jag på sms honom en högtalare som jag hade 3 st likadana utav jag fått genom jobbet, men eftersom jag bara själv behöver 1 så erbjöd jag att han eller hans dotter kunde få den som han då kunde ge henne i julklapp. Det var nämligen han själv som frågade
om han fick köpa den utav mig sist vi såg men jag sa då att han kunde få den gratis. När jag då alltså påminde på sms 1 vecka senare om högtalaren nu när det närmar sig jul så skrev han bara 5 timmar senare att ? vi kan höras nästa vecka ? 
Så nu tänker inte jag vara dum-snäll längre och bara för att det är ny vecka återigen påminna han om högtalaren han kan då av mig bara för att det närmar sig jul, utan jag gör väl rätt som låter han styra ett sms till mig med tanke på det korta svaret jag fick och med tanke på att det var han som skrev vi kunde höras till veckan...?

Men typ som nu, kliar det så enoooormt mycket i fingrarna att vilja skriva till honom även att jag vet att jag bör undvika det för min egna skull i längden. 

Jag har lite tråkigt på jobbet, inser att jag är totalt ledig helt och hållet från nu på fredag och 3 veckor framöver.
Har heller inte mycket till planer att fylla denna ledighet med, förutom julfirande med familjen den 24:e. 

Helgen som kommer denna vecka somsagt så är jag precis i starten på min ledighet, utan planer, min bästa vän är bortrest då, mina andra tjejkompisar har åkt iväg från stan och jag syter så för att sitta själv. I detta fallet så vet jag med mig att han jag träffar är barnfri denna vecka ut och det är väl därför jag känner behov av att skriva ännu mer och kanske då styra upp en träff till helgen så man har något att längta till och det hade passat så bra att tillbringa någon kväll med honom lite såhär innan jul och hinna mysa lite ihop innan nästa vecka då han har barnen på nytt och allt julstök är igång.
MEN som ni också skriver - Varför ska jag vara den som kommer på den planen och för fram den till honom så han slipper tänka och planera upp mig återigeeeeen? Varför ska jag höra av mig när det är HAN som skrivit i fredags att vi hörs under veckan som kommer? Varför ska jag skriva när HAN inte än gett ett tydligt svar på om han ville ta emot en högtalare eller ej till sig själv eller hans dotter som julklapp? HAN ska vara tacksam, men med det korta messet att vi hörs nästa vecka bara så känns det inte så kul om jag återigen skulle skriva om högtalaren, nej där går gränsen. 
I en drömvärld (vilket inte är för mycket begärt) efter allt jag gett och i den mån jag tidigare här nu sträckt ut handen med olika slags initiativ så önskar jag att HAN faktiskt tog tag i saken och messade mig likt såhär:
Hej! Hoppas allt är bra? Schysst av dig med högtalaren, jag tar gärna emot den, min dotter kommer bli så glad. Om du vill kan du komma hit på lördag så har vi lite trevligt med god mat och glögg, 18 funkar för mig, ha en fin dag. 

ALLTSÅ den lilla texten hade jag blivit överlycklig för om den kom självmant från hans sida. Och speciellt den här kommande helgen med tanke på en otroligt lång ledighet framför sig, jag sitter själv hemma, han är barnfri och det är juletider. 

Återstår att se, men min skavande känsla att vilja höra av mig ändå kommer bara växa mer och mer ju längre tiden går utan att ha hört något.....
Hoppas han känner sig riktigt oförskämd om han bara väntar på min kontakt och själv inte agerar och detta med högtalaren som jag erbjöd, att han glömmer bort eller skiter i att ge respons på hur han ville göra. Då kan han sitta där i sin ensamhet och känna sig dum.

Ja bra idé!! Det får bli något trevligt säkert, men är en rastlös själ av mig och då blir det extra känsligt detta med att inte ha något speciellt inbokat denna långa tid hemma.
Önskar så att han verkade mer tillgänglig mot mig och kom med förlaga själv på tex att vi kunde åka ut till hans sommarstuga och mysa ett par dagar, att vi kunde ta en hotellnatt i en annan stad, att vi kunde chilla hemma hos någon något dygn - bara laga mat, gosa, öppna en flaska bubbel på tu man hand, prata, dona med något, spela spel och bara njuta av varandras sällskap. 
Han brukar inte tacka nej till detta ovan när jag kommer med förslagen, men det är mycket när det passar honom, så man får ha framförhållning ganska länge. 
DÄRFÖR vill jag få tillbaka detta i initiativ, för uppenbarligen så vill han ju träffa mig för allt detta ovan är aktiviteter vi HAR gjort innan men på MINA initiativ.
Usch, spyr på mig själv om jag skulle skriva och förekomma en gång till när jag redan känner mig lite osynlig mellan träffarna. Vill verkligen dubbel poängtera här att vi har det jätte bra med varandra när vi ses för det låter kanske på mig som han är en oskön person överlag men så är inte fallet. 
Vi kommunicerar bara olika och han lutar nog sig bakåt och tänker att om hon kan/vill ses så hör hon av sig.

Behöver därför era tips nu när jag håller mig på min kant tills den dagen jag hör från honom först, så tips för hur jag ska agera och tänka när paniken växer i mig att vilja skriva och det nu i impulsiviteten?

Tror ni att han kommer höra av sig överhuvudtaget? Antingen om högtalaren eller bara höra av sig om något annat? Eller kommer det fortsatt vara tyst om jag ej gör något tror ni? Inte lätt för er att veta men jag överanalyserar att han senast skrev VI kan höras nästa vecka och inte JAG hör av mig nästa vecka så här ligger ju ansvaret ändå på
båda som jag tolkar det?

Också en fråga som är orimlig för er att svara på men varför skrev han inte bara JA TACK/NEJ TACK förra veckan när jag förekom om att han kunde få högtalaren. 
Han måste väl veta någon vecka innan julafton när vi ses så pass sällan om han ville ha högtalaren av mig eller om han avstår? Vad är det liksom att höras om och skjuta det på kommande vecka där han bara säger att vi hörs av? 

Antingen så tackar man väl och tar emot, eller så skriver man väl tack men nej tack om man inte vill ha den?

Nej nej, då ska man höras i nästa vecka eller ja....VI kan höras nästa vecka..

Vad uppskattat det känns verkligen, Not....
Sen förvisso är det ju bara måndag lunchtid så mycket kvar av veckan kvar där han kan ta kontakt men ändå, själva principen liksom.

Att någon kan känna igen sig är ju lite lugnande....
Ja men verkligen, ett nonchalant beteende bör ju skapa ointresse hos en...

Men varför tror du att han skrev som han gjorde detta som svar på om han ville ha en högtalare med Vi kan höras nästa vecka. 

Har du någon aning om varför han ger ett sånt svar Och inte svarar varken ja eller nej eller ett tack? Utan skjuter upp det till nästa kontakt dagar efteråt...

Detta med att låta tiden avgöra och bli mer utdragen i detta fallet med denna man tror jag är en vettig grej som du beskriver...ska påminna mig om det när rädslan för att det ska rinna ut i sanden är som starkast när jag är tyst från mitt håll.
Jag vet om att han inte är en person som gillar när man ligger på för intensivt även om baktanken från ens egna sida bara är med välmening. Han blir typ kvävd då och känner sig pressad till att ge svar fort och det är sällan sådana svar blir det man önskar och kanske förväntar sig. Tvärtom. Dom kan snarare bli mer åt det kyliga hållet och distansen då ännu större.

Jag vet om att jag får mer av honom i gengäld när jag har ett starkt eget liv, inte sitter och väntar och inte skickar mess på första eget initiativ var varannan dag. 

Nej jag vill känna mig prioriterad, uppvaktad och inte tagen för givet och enda sättet då är att backa, vara tyst, avvakta.

Fortfarande inget livstecken från hans sida varken vare sig det gäller högtalaren han kunde få eller något annat...
Även att det var han som skrev att Vi kan höras nästa vecka så verkar han vänta in kontakten från mig? 
Fär såhär lång tid ska det ju inte behöva ta att svara på om man vill ha en utav dom där högtalarna till sig eller sin dotter? 
Det är ju liksom inget livsavgörande beslut han ska ge besked om? 

Han tänker säkert detta nu och är Helt cool lugn som helst typ att ? äsch hon hör säkert av sig i dagarna som vanligt och förekommer om att både höras och ses när det passar henne, och då kan jag svara om högtalaren ? 

Är det udda att fortfarande inte ha hört ifrån honom trots att det bara är 1,5 dag in i nya veckan? Eller bara jag som är så ovan att hålla mig borta och låta saker ta tid kanske?

Mycket möjligt att högtalaren för honom kanske inte är prio i huvudet men tycker att ju mer dagarna bara går, desto mer oförskämt och respektlöst tycker jag att det blir att inte ge varken ja eller nej på den gåvan/erbjudandet. 
Men det är så jag resonerar, är själv väldigt väluppfostrad just kring den biten att alltid tacka för sig, ge respons och vara hövlig, speciellt när man får något. Något mina föräldrar var stenhårda med så detta med sunt förnuft och visa tacksamhet sitter så långt in i ryggmärgen på mig. 

Sen absolut, vi har olika behov han och jag! Jag är mer åt det otrygga ambivalenta hållet medans han är undvikande ambivalent. Inte en super lätt match alla gånger men inte heller helt ovanligt att dessa anknytningar dras mot varandra har man ju hört. 

Påtal om tacksamhet så är jag glad för att ni engagerar er och skriver ur olika synvinklar hur jag kan ändra mitt sett att se på saken med andra ögon. Varenda rad av er jag läser så känner jag hur vettigt det låter. 
Och älskar på ett sätt att det uppenbarligen finns fler där ute som har svårt med tålamodet och inte bara skriver dumpa som svar på något man nojar för här på FL. 

Något jag gjort här under eftermiddagen är att skriva en lista på saker jag kan fylla min lediga dö-tid med då risken är som störst att höra av sig. Det känns bra för det är rimliga aktiviteter, som att ta tag i något i hemmet jag länge tänkt på, ta tag i träningen på gymmet, läsa den där boken, handl julklappar osv. 

Tyst kommer jag vara iallafall. Inte annat för att se mitt egna värde och utmana mig själv till att fokusera på mig själv och ej Vad han gör/tänker/tycker. Någon gång måste han ju dyka upp kan man väl hoppas på. Sen om det är om 1 vecka, 3 dagar eller 1 månad men jag är också värd att uppmuntras via sms och intiativ så då måste man göra en förändring för att få en förändrin, så han får möjligheten att steppa upp.

Precis, man är som man är man ska väl vara extra tacksam någonstans just för att man är uppfostrad till denna artiga kvinna med förnuftet på rätt ställe haha! 

Nej exakt, det är ju inte sånna som oss som ska ta ansvar för deras sämre handlingar. Inte vårt ansvar, om dom inte kan bättre. Den enda det blir pinsamt för i längden är ju dom själva. 
Men men, ska inte haka upp mig för detta - jag får se det för vad det är, liksom jag har ju inte lagt pengar på högtalaren själv utan den är ju något jag fått helt gratis så jag förlorar ju inte på det heller.