Sambo med borderline?

Har diagnosen men svänger inte så där. Längre? Vet inte. Jag har haft  idoliseringsfas varvat med hatfas som beskrivet tidigare... men med min man har vart i idoliseringsfas...hela tiden. 

Även när vi var isär (Det här är andra gången vi är ihop, först var vi ihop 2 år, jag lämnade. Isär 2 år, sedan ihop igen och nu gifta) idoliserade jag honom. Anledningen att jag gjorde slut var självskada. Jag mår bra, är trygg och lycklig med honom så vilket sätt är bättre för att sabotera för mig själv än att lämna honom? Så tänkte jag då.

Nu är det ju inte sunt att idolisera någon, även om man älskar personen, men just han känns ofarlig att idolisera eftersom han inte skulle utnyttja det. 

Jag tror alla mår piss av att bli lämnad av någon de älskar, borderline eller ej. Så det är inte värre moraliskt egentligen att lämna en normal person än någon med borderline. Skillnaden är att vi med borderline beter oss värre i hur vi reagerar på det. Nu vet jag inte vad som föregår i en frisk persons huvud...men det är uppfattningen jag fått.  

Jag har borderline, min storasyster har borderline och min mamma har det garanterat (fast utan diagnos) min pappa när han levde och vi växte upp...alltså fyfasen att han orkade. Jag tror hans hjärna var i nåt slags "brandsläckarmode" där han alltid kunde se vem som behövde han mest. Vilket var syrran.

Den som bråkar mest får pappas uppmärksamhet. Det var svårt att tävla med syrran i det, hjälper inte att skrika och gråta när någon annan skär sig själv. Eftersom hon var beredd att dra det längst fick hon bestämma. Hade en massa regler hemma efter jag hamnat i puberteten, eftersom syrran mådde dåligt över att jag är smal var jag tvungen att ha hoodie/kofta och alldeles för stora mjukbyxor även mitt i sommaren annars kunde hon skära sig.

Jag hade en enda kompis (en jämnårig pojke) och han (stackarn) fick ta all min borderline jag fick hålla tillbaks hemma.   

En av de värsta sakerna med borderline enligt mig är att det är svårt att vara där för min man på samma sätt som han är för mig när livet är tufft. 

Om han är sjuk eller ledsen så blir jag så illa berörd att han behöver trösta mig. Trots att det är han som skulle behöva mig istället för vice versa. Jag tar liksom över.

Kan jag inte sexa bort hans problem...så är jag bara en börda.