Vi som är frivilligt barnfria/ slutat dejta

Är i samma ålder och har gjort samma val. Var bonusförälder några år och det var både tungt och tufft så näe livet blir träning och olika intressen.

Saknar konstigt nog inte dejtande och kärlek alls. Längtar inte heller efter sex utan trivs som det är.

Är kvinna,50+ och har aldrig varit inte intresserad av barn, varken egna eller andras. Har levt i 3 långa förhållanden är när jag gick ur sista relationen kändes det enormt bra att leva själv. 4 år senare känns det ännu bättre att leva själv :)
Har inget bekräftelsebehov, har goda vänner om jag vill ha sällskap och tycker det är väldigt skönt att sköta mig själv. 

Jag är några år yngre än dig TS.

Först vill jag säga att jag inte anklagar någon, eller skyller på män som grupp. Jag har inget hat emot män. Även om jag inte vistas så mycket i miljöer där dom håller till. Är nog mer för att jag har andra intressen och saker för mig i livet. 

Men mitt beror på trauma som jag utsattes för när jag var väldigt ung. Orsakad av ett ex. Även om jag mår bra idag. Och har ett fungerade liv. Så har jag märkt att jag inte varit så där sugen på  kärleksrelationer. Tillslut bestämde jag mig för att det nog beror på att jag trivs bäst själv. Jag tror inte alla människor är gjorda för förhållanden och kärlek. Det är ingenting jag saknar I dagsläget heller.Jag mår väldigt bra. 

Barn har jag aldrig varit intresserad av..

Jag har aldrig velat ha barn och ärligt talat har jag aldrig varit särskilt intresserad av kärleksrelationer heller. Nu råkade det ändå bli så att jag träffade en man som är helt likasinnad med mig och vi passar väldigt bra tillsammans. Men hade jag inte träffat honom hade jag nog fortsatt vara ensamstående och trivts ypperligt med det. Det är underbart att ha det lugnt och skönt runt sig, alltid vara fri att göra exakt man vill på sin fritid, ha jättebra ekonomi trots att man inte tjänar mycket och inte ha ansvar för någon annan än sig själv.
När jag dessutom tittar på hur samhället har blivit, skolan är rena vilda västern etc tackar jag mig själv varje dag för att jag inte skaffade barn.

Är i yngre medelåldern och barnlivet har för mig aldrig varit något som lockat. 

Relation har jag heller aldrig haft någon. Varför vet jag inte, finns troligen fler orsaker. Trivs dock bra så länge jag får ha min familj, folk som bryr sig om en. Kan tänka mig ett husdjur i framtiden.

Hej, jag är en kvinna på 24 år. Trevligt att det finns andra som också väljer bort det, jag läste era erfarenheter. Barn vill jag absolut inte ha, aldrig velat heller. Det är för mig en manifestation av komplext ansvar, uppgivandet av tillräcklig egentid och alldeles för mycket ljud och sådant jag inte klarar av. Det tillhör de socialt skrämmande delarna som finns därute, tillsammans med fester, berusade grupper av människor och överhuvudtaget stora evenemang. 

Egentligen vet jag inte hur man gör när man dejtar eller har ett romantiskt förhållande med någon. Jag är annorlunda, udda, eller konstig om man så vill, det vet jag, det märks nog inte direkt, men så småningom kommer det nog fram på ett eller annat vis. Dejtar gör jag alltså inte heller, jag har haft förhållanden, men de går att räkna på ena handens fingrar och ändå få fingrar över. Jag vet inte riktigt jag ska med ett romantiskt förhållande till? Det är så mycket som ska kodas av och efter ett tag kommer jag att fungera som en bromskloss för oss bägge. Den som inte vill bli fysiskt berörd, den som kommer att vilja ha egentid, den som kommer att dra sig undan. Och den andre kommer att stå som ett frågetecken och närma sig igen och igen och hur ska man sätta ord på vad man upplever och hur man upplever det utan att göra den andre ledsen? Det kanske inte går, så man förblir tyst tills man blir lämnad och det känns egentligen som en lättnad.