Jag är så trött på livet.

Ja, visst måste få göra det

Ja, svårt att ta sig dit bara :(

Ja, såklart jag kan förändra det. Och jag är ju som jag är så ena stunden tänker jag att jag inte bryr mig ett skit men sen är jag tillbaka i tankarna att göra alla nöjda hahah

Ja, jag har prövat lite olika i olika omgångar. KBT, samtalsstöd osv. Samtalsstöd gav absolut inget då jag bara fick älta mina problem - det var skönt men det var ju inget som blev direkt bättre. I KBTn fick jag inte prata ut så mycket som jag kände att jag behövde. 

Och vill bara vara noga med att säga att jag absolut inte pratar om alla mina känslor/tankar till min sambo. Mycket har jag för mig själv för jag vill inte lägga mina problem på någon annan. 

Pengar är inget problem. Det är mer väntan och tiden. Att gå en gång i månaden håller inte för mig. Om nått ska förändras måste jag gå minst en gång i veckan för några som helst framsteg. Och då kommer nästa problem att jag jobbar 7-16 måndag-fredag och får ångest över att behöva åka iväg på läkarbesök på arbetstid. Ja, men ni hör ju vilken katastrof jag är. 

Ja, men det får inte mina problem att försvinna

Men då måste jag varit deprimerad sen födseln för jag har typ alltid känt såhär? Så länge jag kan minnas faktiskt. Från väldigt ung ålder, 5-6 år. Har inte varit med om något jättehemskt förutom att mina föräldrar varit väldigt stränga - speciellt pappa. Man har alltid fått tippa på tå för att han inte skulle få ett utbrott av minsta lilla. Gjorde man något fel blev det sura miner och raseriutbrott från hans sida. När jag skulle övningsköra för bil för flera år sedan blev han arg för minsta fel och skrek att jag minsann skulle kunna detta nu. Och då blir jag besviken på mig själv att jag inte bara kan vara normal och kunna saker. Det är samma sak på mitt nuvarande jobb att jag har väldigt svårt att hålla koll på ?allt?. 

Jah bygger en typ av vattenrenare och dessa finns i olika modeller och för mig är det lite rörigt att hålla koll på vilken som är vilken modell osv, men har bara varit där i 2,5 månad men känner mig dålig att jag inte lärt mig allt än. 

Har jobbat på mitt nuvarande jobb sedan januari och det är min första heltidsjobb. Innan har jag jobbat 75 %, timmar osv men känner typ inte någon skillnad från heltid. Att gå till jobbet varje dag men jobba färre timmar kommer inte ge mig mer energi. Jag måste ju ändå traska iväg till jobbet och sen är den dagen ?förstörd? - energimässigt. 

Men förstår vad du menar och min läkare sa att jag borde fundera på att gå ner i tid men är ju relativt ny på jobbet så vill inte komma med dessa förslag än. Annars trivs jag svinbra på jobbet. Passar mig perfekt förutom att jag känner mig rätt dålig till och från pga mina brister

Så bara för att man har jobb och sambo så har man inte rätt att må dåligt? Klart att det finns de som har det värre än mig, mycket värre men vad hjälper det mig egentligen?

?Nä nu måste jag vara glad och tillfreds för de finns de som har det värre? 

Sistahandsvalet är nog för att det finns personer som är bättre och roligare än mig förmodligen. Skulle vara kul bara att få känna att någon hade valt mig först, bara för en gång. Har alltid känt att man inte är någons första. Aldrig. 

Jag glömmer aldrig i 7:e klass när vi skulle på klassresa och vi drog lott om vilket lag man skulle tillhöra för att ingen ska känna sig utanför, bortvald och för att allt skulle vara rättvist. Och vad tror ni händer? Mitt så kallade lag undrade om jag kunde byta lag då de ville ha en annan tjej istället. Det var många år sen den händelsen men det knyter sig i magen varje gång jag får upp den händelsen.  

Det var en väldigt bra beskrivning på vad jag känner. Jag är rädd för att prova saker för jag tror inte jag klarar det, men jag försöker. Som att byta yrke. Har jobbat mest i vården och handeln men nu jobbar jag inom industri och monterar utan tidigare erfarenhet eller utbildning. För mig var det ett stort steg att våga testa. Våga tacka ja till tjänsten när jag fick veta att jag fått jobbet. 

Sen tar jag väldigt hårt på saker som går fel. För jag blir besviken på mig själv att jag har svårt för att bli störd i mitt arbete då jag oftast missar en skruv eller två. Jag blir besviken att jag har så svårt för instruktioner. Att jag måste ha en mer tydlig instruktion än alla andra. Jag känner mig korkad och dum. Sen har jag en konstig tanke om att jag som är 30 år borde ju kunna det här. Jag är så pass
?gammal? att jag bör kunna detta osv.  

Ja men då får han väl göra det då? Ska jag ?rycka upp? mig för att sambon inte ska lämna mig? Då kan jag leva ensam. Kan säga att han har haft jävligt många motgångar också senaste var att hans närmsta vän gick bort i cancer denna vecka. 

Deppig och deppig..Har ju känt såhär så länge jag kan minnas att livet är skittråkigt? Har inte haft det svårt ställt hemma förutom att mina föräldrar varit stränga som påverkat mig negativt, sen har jag absolut haft det tufft i skolan osv. Haft svårt pga add och lite svårt socialt. Haft vänner men känt mig mycket utanför. 

Jag mår relativt bra annars, är frisk, har en sambo som jag älskar men ser ingen långvarig framtid då han är så pass mycket äldre än mig men än så länge är det ju bra.
Jobba hela dagarna, vara helt slut på kvällar och helger så man inte orkar göra nått pga sin ADD eftersom man blir helt dränerad på energi. 

Har gått på SSRI (antidepp) och visst försvann suicide-tankarna och jag fick lite mer glädje men livet blev ju fan inte bättre för det? Kände fortfarande hopplöshet och såg ingen framtid. 

Jag har väl inte påstått att jag är ett offer? Det var din slutsats. Alltså jag säger bara att jag är trött på livet men jag trivs bra på mitt jobb, bästa på länge men inte ett drömjobb. Jag har en sambo som jag tycker väldigt mycket om och husdjur. Men framtiden är inget jag ser fram emot för jag ser ingen rolig framtid.