Kvinnor och höga krav på partner?

Om man läser trådar och inlägg skrivna av män både här och på Flashback så verkar män ha bra mycket högra krav än kvinnor på en partner.

Vi kvinnor har oftast inte några krav på vikt så långe det inte rör sig om ohälsosam fetma, men vi bryr oss inte om ett visst BMI.

 För oss kvinnor är det nog generellt viktigare att hitta en vettig man som kan bli en bra pappa medan män har precisa krav på bmi, längd, hårlängd mm. 

Nej den ser exakt likadan ut i verkligheten. Män är mycket mer utseendefixerade än kvinnor generellt och har specifika krav som stora eller små bröst, jättesmal eller kurvig, stor eller liten rumpa etc. kvinnor ser mer till helheten.

De män jag känner skulle inte inleda något seriöst med en kvinna som inte kan försörja sig. Kanske såg det ut så som du påstår förut eller i vissa kretsar eller åldrar, men runt 30 då man börjar stadga sig och letar efter en framtida fru så verkar kraven på att kunna försörja sig eller ha en högre utbildning vara lika mellan könen numera. 

Det du påstår att alla kvinnor kan träffa en man om de vill men inte män är bs. Det finns kvinnor som lever ensamma utan man och barn för att de inte hittade någon innan de blev för gamla, så skippa incel-snacket för det är en förlegad offerkofta. 

Problemet varför män inte hittar någon är tvärtemot för att de har för höga krav. 

Män har generellt för höga krav till vad de själva har att erbjuda.
Många män verkar ha höga tankar om sig själva och tro att de ska få en 10:a utseendemässigt medan de själva bara är en 5:a. I de fallen tycker jag inte synd om de männen eftersom de skulle kunna få en kvinna på samma nivå eller under som de själva men de kvinnorna duger inte. 

Det är det här som ni män verkar ha svårt att begripa. Det verkar saknas en del självinsikt. 

Du anser inte att männen har något ansvar över sina handlingar? 

Det beror på att kvinnor får göra allt hemma och blir utmattade, det är det som är den klassiska kvinnofällan. 

Männen framställer sig som exemplariska män utåt men innanför hemmets väggar när ingen ser på liggs det mest på soffan och kollas tv med snusdosan på bordet och snusprillan i munnen medan frun sorterar tvätten eller nattar barnet. 

Och på tal om diffusa åkommor så har jag flera väninnor som har män som är deprimerade och äter antidepressiva pga någon diffus ångest och låter frun göra allt hemma och ta hand om barn själva. De här männen har inte ens gått igenom något jobbigt i livet men ändå mår de så dåligt och sitter och ser på när frun tar hand om hushållet och barn utan att ens räcka ut en hjälpande hand. 

Den enda gången mannen tar hand om barnet är när han är illa tvungen då frun är sjuk och då är han så osäker och fumlig och barnet tyr sig inte till honom. Sett det på nära håll och det är verkligen sorgligt att se. 

Jag hade varit ner nöjd om min partner läste en utbildning även om den inte genererade i något och hanka sig fram mellan ströjobb då det ändå visar på att man inte vill åka snålskjuts på sin partner utan också bidra.
Hellre det än någon som ligger  i soffan och vältrar sig i sina narcissistiska tankar om hur synd det är om just honom, trots att han inte gått igenom något jobbigt under hela sin livstid.