Anonym (Far till tre) skrev 2024-10-23 14:12:55 följande:
Jag och min sambo hade liknande situation
Jag hade redan två barn , minsta fyra år när vi träffades och hon hade inga. Jag ville inte ha fler barn om jag fritt fick bestämma, men fatta att jag inte kan gislanhålla en annan människa pga det så att säga.
Det gick 7år innan vi till slut skaffa barn , då var jag 42 år idag är jag 46 och sonen vi fick är idag 4,5år. Det framgår inte hur gammal din man är och varför han inte vill ha fler barn, jobbar du skift eller saknar du körkort som gör att han redan vet nu att mycket slitgöra landar på honom och har man redan varit ensamstående med barn är man riktigt utsliten på den biten, eller så var det för mig i alla fall.
I mitt fall var det enkelt, jag ställde krav, du får ta körkort och byta jobb om jag skall orkar en gång till, om inte får du leta upp en annann man att skaffa barn med. Det låter kanske hårt men jag var ärlig mot oss båda.
Hon tog körkort, jobbet blev dock inte som vi tänkt, pga pandemin och inflationen var det inte läge att sätta sig i skolbänken och familjens ekonomi fick gå före min bekvämlighet.
Det är skillnad på första barnet och om man gått ignom det två gånger innan det måste man förstå, inte för alla men för mig var det så.
Samtidigt är det det roligaste jag varit med om, man njuter mycket mer när man är lite äldre eller kanske pga av att man vet hur snabbt de blir stora, jag njuter och tar tillvara på tiden med min sladdis för man vet att hux flux är de "för stora"
Han får nog lägga korten på bordet för det han gör nu är inte shyyst mot någon av er. Livet är "on hold när en sådan sak ligger och gnagar i bakgrunden.
Lycka till
Hur känns det att du tog beslutet att skaffa barn trots att du egentligen inte ville ha fler barn? Hur kom det sig att du tog det beslutet?
Jag har utbildning, fast jobb och körkort. Det har varit lite struligt tiden efter examen med jobb och framför allt mitt mående då som inte var på topp. Så från början handlade det från hans sida om att jag skulle vara mer trygg och må bättre. Nu säger han att det handlar om de befintliga barnen, att han vill vara säker på att han gör det bästa för dem samt oro för att vi ska separera efter att barnen fötts.
Han säger fortfarande att han vill. Även om vi gör slut och jag flyttar så säger han fortfarande att han vill och att han vet att vi kommer komma dit. Att han har en känsla av det och att hans känsla är att det hade varit så fint att bli pappa på nytt. Men han behöver först komma över sina rädslor.
Jag förstår alla som säger att jag borde lämna och som inte tror på honom. Men jag tror på honom. Det är det som gör det så svårt. Han har många gånger och senast igår sett mig rakt i ögonen med tårar i ögonen och sagt att han vill ha barn med mig och aldrig skulle föra mig bakom ljuset.
Men han kan inte lova NÄR. Men han säger att han vill inom ett år för att han inte heller vill bli för gammal. Samtidigt säger han att han inte vill hålla mig mer och är införstådd med och tycker det är vettigt att vi gör slut, även fast det, som han sa "är det jobbigaste jag varit med om sen pappa dog"
Men fattar ni hur svårt det är att ta beslutet att lämna honom när han säger allt detta?
Jag älskar honom så mycket så det är inte sant och han älskar mig lika mycket. Jag vill inte tvinga honom till något och jag vill verkligen verkligen leva mitt liv med honom.
Jag vet fan inte vad jag ska göra.
