Jag vill ha barn men han vill vänta

Han har två barn sedan innan. Han vill inte ha fler barn.
Men sannolikt älskar han dig och han vill vara älskad av dig. Och han vill ligga med dig.

Han vill inte ha fler barn. Han är klar med det där med barn.

Förmodligen var det lika, eller något liknande, också i hans förra relation.
Det var hans ex som ställde som ultimativt krav att de skulle ha barn tillsammans. Han kanske inte ville det alls lika mycket, men han ville vara älskad av henne, och han vill ligga.
Så de skaffade barn tillsammans, han gick med på det, för detta var hennes ultimativa krav.

Han vill inte ha fler barn. Men han älskar dig och vill vara tillsammans med dig.
Men han sliter hårt med konflikten med dig och med sig själv. 
Du ställer som ultimatum (uttalat eller icke uttalat, medvetet eller undermedvetet, ställer du ditt ultimatum) att om han vill att du ska älska honom, och om han vill ligga, så kräver du att ni ska skaffa barn tillsammans.
Detta trots att han inte vill skaffa fler barn.

Han älskar dig, han vill vara tillsammans med dig, han vill vara älskad av dig, och han vill ligga med dig.
Men han vill inte ha fler barn.

Han är man, du är kvinna.
Ni är av motsatta kön.
Motsatta kön ha allra oftast helt olika prioriteringar i livet.

Du älskar tanken på att få barn.
Älskar du den tanken mer än vad du älskar honom?

Är du säker på att du har valt rätt man som pappa till ditt/dina barn?
Är du säker på ditt livsavgörande val som kommer utgöra en stor del av resten av ditt liv?
Har du verkligen gjort ett medvetet val när det gäller ditt val av man?

Eller är det mest din omåttligt starka barnlängtan som gör att du vill ha barn med den här mannen?

I nuläget är ni inte överens om hur ert liv tillsammans ska se ut. Ni har uppenbarligen helt olika prioriteringar.

Om han befinner sig i denna situationen, där han behöver hjälp av terapeut, hur kommer framtiden se ut? Hans grundläggande personliga egenskaper kommer självfallet inte att genomgå någon betydande förändring. Han kommer sannolikt fortsätta vara samma man och samma person även i framtiden.

Ett mycket vanligt och generellt misstag som kvinnor väldigt ofta gör är att tillåta sig själva inbilla sig att de förmår ändra på mannen.
Detta är nästan alltid detsamma som att att välja att medvetet lura sig själv för att uppnå sina egna mål.
Men rent generellt gäller att det kommer inte att bli bättre sen.

Du behöver vara fullkomligt säker, din kärlek måste vara gränslöst stark och djup till denna mannen, och du måste rent av vara fruktansvärt motiverad och säker på dina egna känslor för att dela resten av ditt liv med denna mannen.

Tänkt på att det är många kvinnor som går i sin egen fälla.
Kvinnor kärlek till tanken på att skaffa barn, er barnlängan, är så stor så ni glömmer vilket livsavgörande beslut ni fattar när ni väljer vilken man som ska vara pappa till era barn.
Hos många kvinnor är kärleken till tanken på barn mycket starkare än kärleken till mannen. Detta kan nog ofta vara omedvetet och bara undermedvetet.
Vilket leder fram till att valet av man inte alltid blir helt lyckat vilket i sin tur, förr eller senare, leder till någon typ av livskris, ofta skilsmässa.

Du ansvarar helt och hållet för ditt eget val av man.
Och det är du som för all framtid får ta ansvar för konsekvenserna av ditt beslut.

Jag tycker att du bekräftar mina farhågor.

"kärleken och längtan till ett framtida barn är trots min kärlek till honom än större"

Din kärlek till tanken att få barn är än större än kärleken till mannen.

Detta uppfattar jag som att du inte älskar mannen, inte i den omfattning som krävs för att dela framtiden tillsammans.
Din största kärlek är kärleken till att få barn, denna din kärlek är än större än kärleken till mannen.

Om du verkligen älskade den här mannen så skulle du självfallet respektera att han inte vill ha fler barn. Din äkta kärlek skulle i så fall övertrumfa din barnlängtan.
Han har redan två barn. Om din kärlek till mannen skulle vara stark så skulle du respektera att han är färdig med barn.

Jag tror att han kommer bli olycklig om han går med på att skaffa barn för din skull.
Självfallet leder hans olycka då fram till att er relation kommer att bli olycklig, när förälskelsen har lagt sig och när det blir uppenbart för er båda att kärleken till mannen kommer avta eller upphöra helt när du fått ditt älskade barn.
När din verkliga kärlek har blivit uppfylld, din längtan att få barn har blivit uppfylld, så kommer din man att bli fruktansvärt olycklig när han inte längre känner att du älskar honom och att du inte längre vill ligga.
Din kärlek kommer avta och din sexuella lust kommer förmodligen försvinna sedan du har fått din äkta längtan uppfylld. Så som för så många kvinnor.

(Sedan att så många kvinnor rent generellt kan skylla allt detta på mannen, det är en helt annan historia...).

Jag som man, med min erfarenhet, det jag har sett så många gånger i min omgivning och mot bakgrund att jag under så många år har haft så många samtal med manliga vänner, så är jag övertygad att han har sagt dessa saker till dig för att han älskar dig, för att han önskar få vara vara älskad av dig, och för att han vill ligga.

Du ställer som krav (medvetet eller undermedvetet) att han ska säga sådana saker för att han ska få sina önskemål uppfyllda.
Du älskar främst tanken på att få barn.
Medan han älskar dig, vill vara älskad av dig, och han vill ligga med dig. I den situationen är han, liksom de flesta av oss män, beredd säga nästan vad som helst som du behöver höra, för att möta hans önskemål.

Troligen önskar han inget annat än att få vara älskad av dig.
Men du älskar allra mest tanken på att få barn.

Han vill inte har fler barn.

Ni två är av motsatta kön.
Har du förstått detta faktum? Har du ens intresserat dig för och på djupet satt dig in i något om vad denna motsats generellt innebär?
Ni två har helt olika, nästan motsatta, prioriteringar i livet.

Jag framför min åsikt till dig och berättar om min bedömning och om vad jag tror, baserad bl a på erfarenhet.
Detta är inte alls menat vara negativt.
Tvärtom vill jag hjälpa dig se sanningen och hur verkligheten ser ut.
Och i positiv anda vill jag hjälpa dig och er att undvika sätta mannen, ännu en av många män, i en omöjlig situation.

Se till att ni tillsammans, eller din man, tar upp dessa tankar som jag ger exempel på med terapeuten.
En erfaren och skicklig terapeut kan alltid hjälpa er reda ut dessa tankar och hjälpa er undvika livsavgörande felbeslut.
Att reda ut detta i förväg skulle självfallet vara mycket positivt för er, och för det ofödda barnet.

Män kan ha lika stark barnlängtan som kvinnor.
Nej detta stämmer generellt inte. Inte alls lika stark och framförallt inte barnlängtan på motsvarande sätt, generellt inte barnlängtan av samma orsaker som kvinnor.
Detta är både genetiskt och biologiskt betingat.
Generellt och lite förenklat så vill män ligga, vill para sig, men har inte samma vilja och framförallt inte samma förmåga att ta hand om avkomman.
Det enklaste och allra tydligaste exemplet på denna uppenbara sanning är att män (fortfarande...) saknar förmåga att få sin avkomma att överleva,
män saknar förmåga att amma sin avkomma.

I de flesta fall som män säger att de har en barnlängtan, och i flera fall faktiskt lyckas övertyga både sig själva och sin omgivning om att de har en barnlängtan, så handlar det oftast om männens starka vilja och behov av att få känna sig älskade av kvinnan (och detta mycket för att få chansen att ligga, att para sig).

För att få vara älskad av sin kvinna så är det ett villkor, mannen måste, skaffa sig en vilja att få barn med henne, eller tom att skaffa sig själv en barnlängtan.

Men rent generellt och allra oftast är den bakomliggande drivkraften till detta alltså att mannen vill få känna sig älskad av kvinnan (och han vill para sig).

TS älskar säkert mannen, men vill också ha barn. Det ena utesluter inte det andra.
Där är vi överens.
Men hon har också skrivit att hon älskar tanken att få barn mer än hon älskar mannen.
Om du reflekterar lite över detta så tror jag att du också anser att hennes prioritering, att hon faktiskt älskar sin man mindre, kan få stor betydelse i framtiden, om de skulle ha en lång relation?

Om män säger nästan vad som helst till kvinnor för att behålla dem och få ligga, får de stå sitt kast.
Du har självfallet rätt. Männen får väl alltid stå sitt kast?
Men menar du då att kvinnan, som faktiskt älskar mannen mindre, inte har något ansvar för sina egna livsavgörande beslut?
Nu känner ju både hon och du till att män generellt är beredda uppfylla de villkor ni ställer upp för att få vara älskade, har inte hon och du, liksom alla kvinnor, då ett ansvar med denna kunskap som bakgrund?

Men denne man har inte det, antagligen för att han redan har två barn.
Både TS och mannen måste steppa upp och börja vara ärliga mot sig själva och varandra. De bör inte skaffa barn tillsammans, eftersom mannen inte vill. Detta kommer antagligen leda till att de går skilda vägar. Men det är ibland ett pris man får betala. Kärleken kan vara stark, men barnlängtan kan vara ännu starkare. 
Om allt detta är du och jag helt överens.

Detta gäller dessutom allra oftast alla män,
och det gäller både män och kvinnor rent generellt.

Kvinnor tycks ofta och generellt ha åsikten att män behöver steppa upp och skärpa sig, åtminstone i vissa frågor.
Men i verkligheten finns självfallet inget som helst belägg för att detta skulle kunna gälla bara det ena könet och inte det andra.
Om man bara är beredd ha sitt eget sinne åtminstone lite öppet så gäller det självfallet lika för båda könen.
Det finns generellt lika stora orsaker och anledningar, behovet är precis lika stort, för att kvinnor behöver steppa upp och skärpa sig, åtminstone i vissa frågor.
Den olika synen på detta ligger självfallet i hur inskränkt man är när man bara ser saken ur sin egen synvinkel, detta oavsett om man är kvinna eller man.

Jag tycker att du och jag är överens i det mesta.

Men det är också uppenbart för mig, förhoppningsvis lika uppenbart för dig, att vi utgår från två väsentligt olika utgångspunkter.
Du utgår från din utgångspunkt, som grundar sig i ditt kvinnliga sätt att se på saken och i dina kvinnliga erfarenheter.
Medan jag utgår från min utgångspunkt, mitt manliga sätt och erfarenheter.

Min åsikt är både stark och väl grundad, det finns avgörande skillnader mellan könen och de två olika könen ser väsentligt olika på vad som är viktigast att prioritera i livet.
Detta har sina fullt naturliga förklaringar.

T ex att det ena könet har både förmåga och en medfödd drivkraft att ta hand om avkomman medan det andra könet saknar denna förmåga, och generellt saknar lika stark drivkraft för att ta hand om avkomman, detta är en så väsentlig skillnad så den går inte att förneka och den går inte att förminska.
Denna skillnad är bara att konstatera och att förhålla sig till.

Därmed har jag inte sagt något om någon värdering, inget om bra eller dåligt, inget om att det ena skulle vara mer rätt, mer eller mindre viktigt, än det andra.
Jag konstaterar bara rent faktabaserat att denna skillnad är betydande, den har betydelse, och den är viktig att acceptera att den faktiskt finns och är verklig.

För mänsklighetens fortlevnad är det självfallet extremt viktigt att ha förmåga att få avkomman att överleva, alltså att amma och ta hand om avkomman.
Vilket tyvärr i det moderna samhället inte alls framhålls som lika viktigt, inte belönas tillräckligt bra, så som det uppenbarligen har varit tidigare i evolutionen.

Men om det för mänskligheten är viktigt att ta få avkomman att överleva så är det självfallet en förutsättning att man först parar sig så att det blir någon avkomma...

Där finns ett annat problem i vårt moderna samhälle.
När kvinnan av naturliga skäl, t ex att redan hon är gravid, eller att hon är fullt upptagen med att få redan befintlig avkomma att överleva, så försvinner ofta och  rent generellt kvinnlig lust att para sig med mannen, vilket ställer till ett onaturligt förhållande, en tydlig obalans, när samhället i dag av främst religiösa skäl, med giftermål etc (och en del andra moderna påfund...) har skapat att man och kvinna ska leva i tvåsamhet och vara varandra trogna.
Mannens lust är mycket stark, inte att vara otrogen, utan att para sig. Detta är ett naturligt och mänskligt behov.
När kvinnan inte längre har lust till detta så uppstår ofta allvarliga slitningar i de flesta äktenskap, som alltså har fullt naturliga förklaringar, som hänger samman med de mycket avgörande skillnaderna, nedärvda och djupt liggande, i manliga respektive kvinnliga prioriteringar.

Som kvinna kanske det är lätt att konstatera att det viktigaste är att föda barn och ta hand om avkomman. Detta är det viktigaste och rätt prioritering.
Detta är självfallet av största vikt för mänsklighetens överlevnad.

Men som man är det också lätt konstatera att om det ska bli någon avkomma att ta hand om så behöver man para sig. Detta är också en förutsättning för mänsklighetens överlevnad, och därför är denna lust, drift och behov så starkt. Därför är just detta, att para sig, det viktigaste och rätt prioritering för att mänskligheten ska kunna överleva.

Det skiljer generellt högst väsentligt mellan kvinnliga respektive manliga prioriteringar i livet. Inte bara lite och delvis, utan av naturliga orsaker finns väsentliga skillnader.

Nej, jag tycker inte att det finns bevis för att många män generellt vill ha barn. Jag tycker bevisen mer pekar på att många män får barn tillsammans med kvinnan för att mannen vill vara älskad, och för att han vill para sig (i dagens samhälle säger religion och annat att den mänskliga hannen enbart ska para sig med en kvinna). För att få vara älskad av den enda kvinnan, och få ligga, så måste mannen gå med på hennes ultimativa krav, att få barn tillsammans.

Ja, de individuella skillnaderna är stora. Inte enbart det biologiska styr.
Men min åsikt är att evolutionen och biologin har större betydelse än vad som ofta anses vara pk att erkänna i det moderna samhället, större betydelse än vad religionen vill erkänna. Och större betydelse än vad många av dagens kvinnor verkar vilja tro.

Jag vill inte påskina att ts inte tillräckligt mycket älskar sin man. Jag noterar bara att hon själv skriver att kärleken till barnlängtan är större än kärleken till mannen. Jag anser detta konstaterande kan komma ha betydelse i deras framtida gemensamma liv. Delar du inte den åsikten?
Om du tycker detta konstaterande är fult så får det stå för dig. Jag tycker att det mer handlar om omtanke.

Ts har steppat upp mer, prioriterat, gällande att vara tydlig.
Mannen har steppat upp mer, prioriterat, sin kärlek till henne.
Vilket sätt att steppa upp är rätt?
Vilken av dessa två olika prioriteringar är rätt och viktigast?

Min erfarenhet är att kvinnor ofta och generellt brukar prata om att kärleken är viktigast...

Men som sagt,
Jag tycker att du och jag är överens i det mesta.

Men snälla, om du inte är helt enögd, så är det väl uppenbart att hon inte vill gå honom till mötes?

Du tycker att kärleken bara är en del.
För mig, och jag är säker för många, så är kärleken inte bara en del utan det är själva grundbulten och själva förutsättningen för att ha en kärleks-relation. Utan kärlek inget sex, inga barn, inte möjligt bygga en framtid tillsammans.
Om kärleken finns, om den är ömsesidig och någorlunda jämlik, så är det alltid möjligt komma överens om alla delar.
Om ömsesidig kärlek saknas, om den inte är någorlunda jämlik, så blir det verkligen knepigt!

I dina två sista stycken uppfattar jag att du bekräftar precis det jag skrivit i mina tidigare inlägg och jag tackar dig för ditt tydliga stöd.

Detta inlägg ger mig en annan syn och jag har försökt sortera ut det som framförallt ger mig en annan bild av din och er problematik. 

För mig är det uppenbart eller åtminstone mycket möjligt att han vill vänta med ett barn för din skull, och kanske allra mest för det ofödda barnets skull.

Jag tycker absolut att det finns tecken som tyder på att du bör vänta med att skaffa barn.

Det verkar ju vara uppenbart att du och ni båda har en del problematik.
Så som du beskriver saker i dina inlägg finns det problematik och dåligt mående både hos dig själv, hos honom och därmed också i er relation.

Om detta stämmer så bör ni ju inte sätta ett barn till världen i den här situationen. Om det stämmer så finns det ju risk för att barnet inte kommer till en miljö och en familj som är bra för det barnet. 

Om er situation är sådan så tycker jag att det är mycket klokt av din man att han vill vänta. Jag tycker att du borde tänka över allt detta noga, och respektera att han vill vänta.
Om inte annat så borde du tänka igenom allt för att säkerställa att barnet faktiskt ska få komma till en värld där allt är så bra som möjligt för barnet.
För detta krävs åtminstone och självfallet den grundförutsättningen att mamman inte har dåligt mående.

Om du älskar honom så mycket så borde du respektera hans vilja.
Om han älskar dig så mycket så finns det säkert kärlek bakom hans vilja att vänta med barn.

Ni bör vänta. Eller att helt avstå om ni båda har problematik och/eller om någon av er, eller båda, har dåligt mående.

Du bör i första hand tänka på barnets bästa. 
Barnets bästa är självfallet mycket viktigare än din egen starka barnlängtan.

Ni bör vänta.
Eller att helt avstå om ni båda har problematik och/eller om någon av er, eller båda, har dåligt mående.

Du bör i första hand tänka på barnets bästa. 
Barnets bästa är självfallet mycket viktigare än din egen starka barnlängtan.

Jag läser inläggen i tråden och konstaterar att de flesta som skriver verkar glömma att sätta barnets bästa främst?

Flera verkar helt fokusera på kvinnans stora barnlängtan, fortsätter okritiskt att generellt uppmuntra till att skaffa barn, som att denna känsla av barnlängtan skulle vara det viktigaste och en allenarådande kvinnlig rättighet i livet.

Vissa verkar tycka att det skulle vara varje kvinnas rättighet att få barn när hon själv vill det, oavsett omständigheter och oavsett allt annat i världen.
Denna märkliga och påhittade känsla om kvinnans rättighet att få barn verkar hos vissa gälla utan någon hänsyn eller ens tanke på barnets bästa.

Denna rättighet, denna barnlängtan, övertrumfar allt och övertrumfar barnets bästa.

Även om det skulle vara så att en kvinna har dåligt mående, även om den tänkta pappan skulle ha en tydlig problematik, även om deras relation uppvisar en betydande problematik, så ska man inte tänka på barnets bästa.
Det är endast den kvinnliga rättigheten att få barn, med kvinnans egen barnlängtan som självklar grund, som alltid är mycket viktigare och mera betydelsefull än barnets bästa.

För mig obegripligt om någon enda medlem i tråden ens för en sekund kan glömma att sätta barnets bästa allra främst,
men alltid komma ihåg att ständigt hävda och uppmuntra någon märklig påhittad kvinnlig rättighet.
Obegripligt.

Och återigen
För mig obegripligt om någon enda medlem i tråden ens för en sekund kan glömma att sätta barnets bästa allra främst,

men att flera kommer ihåg att hävda, argumentera för och uppmuntra någon märklig påhittad kvinnlig rättighet.

Hur sätter man en tidsram för dåligt mående?
Hur vet man när i tiden det dåliga måendet ska komma att ta slut? Om det dåliga måendet har kommit och gått i perioder, så som det gör i de allra flesta fall, hur och när kan man veta att detta med att komma och gå har upphört, när vet man att det inte kommer att komma tillbaka igen?

Med barnets bästa för ögonen, oavsett om barnen redan finns eller om det ännu handlar om det ofödda barnet, så har det dåliga måendet oerhört stor betydelse.

Hur kan någon ens prata om tidsram utan att visa något ansvar för att i första hand bry sig om barnets bästa?

Återigen;

Din kärlek till tanken att få barn är än större än kärleken till mannen.
Detta uppfattar jag som att du inte älskar mannen i den omfattning som krävs för att dela framtiden tillsammans.

Din största kärlek är kärleken till att få barn,
du har själv sagt att denna din kärlek är än större än kärleken till mannen.

Om du verkligen älskade den här mannen så skulle du självfallet respektera att han inte vill ha fler barn.
Din äkta kärlek skulle i så fall övertrumfa din barnlängtan.

Han har redan två barn.
Om din kärlek till mannen skulle vara stark så skulle du respektera att han är färdig med barn.

Men om man läser det du har skrivit i den här tråden så är det väl uppenbart att ni båda, var och en av er, och er relation har mer problem än bara barnfrågan.

Jag säger ungefär som tidigare:
För mig är det uppenbart eller åtminstone mycket möjligt att han vill vänta med ett barn för din skull (t ex för ditt dåliga måendes skull)

och kanske att han vill vänta allra mest för det ofödda barnets skull.

Jag tycker absolut att det finns tecken som tyder på att du bör vänta med att skaffa barn.

Det verkar ju vara uppenbart att du och ni båda har en del problematik.
Så som du beskriver saker i dina inlägg finns det problematik och dåligt mående både hos dig själv, hos honom och därmed också i er relation.

Om detta stämmer så bör ni ju inte sätta ett barn till världen i den här situationen,
om nu åtminstone någon enda i tråden ska tänka ett ögonblick på barnets bästa.

Finns mängder av trasiga relationer, mängder av skilsmässor, och framförallt mängder av barn som skadats, av att den ena parten har tagit ett livsavgörande beslut som gått emot den andra partens vilja.
Att tvinga den andra parten till beslut som går mot den andres vilja slutar nästan alltid med någon form av tragedi.
Och ofta slutar det i tragedi för ett eller flera barns om drabbas.

Läs och försök åtminstone förstå vad det står.

TS kärlek till en tanke,
är större än kärleken till mannen.

Men du kanske anser att kvinnans kärleken till mannen aldrig någonsin kan jämföras ens med kvinnans kärlek till sin egen tanke?

Häpnadsväckande i så fall...
Men sannolikt inte omöjligt i vissa fall.

Om det stämmer generellt, om detta är din och många kvinnors åsikt, så har vi ännu en förklaring till varför män generellt inte alls har samma barnlängtan. Uppenbarligen mycket sunt i så fall av män rent generellt att vara återhållsamma både mer kärleken till kvinnan och med sin barnlängtan.
Om det du säger är din och många kvinnors åsikt så bör männen självfallet bejaka och prioritera sin lust att para sig, men vara mycket återhållsamma med kärlek till kvinnan, eftersom kärleken (om den ens finns) försvinner helt när barnet kommer.

Om mannen skulle bejaka kärleken, bejaka det han tror är ömsesidig kärlek, så blir han grundlurad.
Bättre då att enbart bejaka sin lust att para sig, bättra att manipulera kvinnan först för att få ligga, ställ ut de löften som hon kräver för att han ska få ligga, innan han själv blir manipulerad till att sätta barn till världen i en relation där kärleken till honom kommer försvinna när kvinnan blivit gravid och barnet kommer.

Detta om det stämmer det du säger om kvinnans kärlek till mannen, alltså kvinnans obefintliga kärleken till mannen...

Men hur tänker du gällande barnets bästa?
Både ts och mannen har problematik och dåligt mående, deras relation har problematik.

Du anser barnets bästa är inget man behöver ta hänsyn till när det gäller huruvida barn ska bli till eller inte?

Du tycker alltså att det är mycket viktigare att tänka på hur många års fertilitet ts har kvar än att tänka på barnets bästa?

Om man tänker på det ofödda barnets bästa så är det givetvis mycket mycket bra att man inte landar i beslutet att skaffa barn om det finns tveksamhet.

Och nej, de bör inte skaffa barn ihop om de inte är någorlunda stabila, eller om någon av dem är osäker.

Tack!
Äntligen en kvinna som tänker på barnets bästa.

Det borde vara självklart för alla, kvinnor likväl som män, att främst tänka på barnets bästa. Och självfallet gäller det även det barnet som ännu inte har blivit fött.

Att som vissa påstå att man kan strunta i att tänka på barnets bästa bara för att det ännu inte har blivit fött tycker jag är en skrämmande inställning.
T ex att tycka det är viktigt hur många fertila år ts har kvar men samtidigt helt strunta i vad som är bäst för ett barn, det är för mig en skrämmande inställning. 
Hoppas innerligt att detta inte generellt beskriver många kvinnors inställning gällande ett barns bästa... 

Så tack Tvillingmorsan för att åtminstone du tänker på barnets bästa.

PS: Gällande ts (begränsade) kärlek till mannen får du gå tillbaka och läsa vad hon skrivit. Och vad hon själv bekräftade på min fråga om just detta.