Känner mig så ledsen och behöver skriva av mig lite. Jag har bestämt mig för att lämna min man sedan 10 år tillbaka. jag känner mig så självisk gentemot barnen, men orkar inte mer! Min man är sjukligt pedant, saker ska plockas undan direkt, hemmet ska vara kliniskt rent. Han säger att han mår psykiskt dåligt över våran soptipp till hem (vi har städhjälp varje vecka) i mina ögon har vi ett renare finare hem än de flesta barnfamiljer. Droppen kom för några veckor sedan när han skulle visa mig en bild på barnen i sin telefon. Då ser jag att han har fotat i mina lådor, sminklåda, underklädeslåda mm. Han säger att det är hans terapi för att han är chockad över att någon kan vara så grisig och att han aldrig sett liknande. Är detta verkligen normalt beteende? Ja, jag kan ibland ha stökigt i lådor och skåp, men herregud jag är mänsklig! Jag upplever honom i övrigt som egoistisk, känslokall och empatilös. Sexlivet är stendött. Jag har tröttnat på att ge men aldrig få tillbaka. Gärna oralsex - till honom. Men han vill aldrig ge mig för det är jobbigt och han gillar det inte. Uppvaktar aldrig, inga komplimanger och delar inte med sig. varje månad har han ca 10.000 mer att leva på än mig, tycker att om man är en familj så delar man med sig. Jag får höra att varför ska jag ge dig mina pengar? Du får skylla dig själv att du studerat till ett lågavlönat yrke. Jag har ändå en lön över medel men han har en jättehög lön. Förra året jobbade jag extra utöver mitt heltidsjobb för att ha råd att kunna åka på en efterlängtad familjesemester. Han tyckte ändå det var för dyrt och för att vi skulle åka så drog han tillbaka en födelsedagspresent som jag fått men inte hunnit nyttja. självklart har han positiva sidor också, han är en snäll pappa och vill barnen det bästa. Jag gråter varje dag i smyg och känner mig så egoistisk som vill lämna. Men jag är 40 år och livet tickar på. Vill jag verkligen leva så här? Enda anledningen till att jag stannar är barnen. Snälla ge mig lite pepp.
