När är man lyckad?

I mina ögon är man lyckad om man trivs med sig själv , med sitt liv och att man förändrar det man trivs mindre bra med.

Man är lyckad när man slutar bry sig om eller påverkas av att andra anser att man är lyckad.

I det avseendet måste jag säga att jag är ganska lyckad. Jag bryr mig inte så mycket om vad andra tycker och tänker om mig. Jag bryr mig bara om vad mina vänner tycker. 

Man kan vara lyckad i egna ögon och lyckad i andras ögon.Ofta stor skillnad mellan dem men vilket är viktigast?

För mig är det när man lever det liv man vill ha.

Uppskattar att någon tar upp den här frågan! I teorin är jag lyckad. Tjänar 60k+, kör en fin bil, har inga skulder utöver bolån, äger stort hus, lever i långvarigt förhållande, är vältränad, dricker måttligt, reser mycket, ser bra ut osv. 

Men?jag fyller snart 40, har inga barn, har i princip försummat mina vänner och mina syskon exkluderar mig alltid av någon anledning (har verkligen försökt att förstå varför och har t.o.m. tagit upp det men får aldrig några konkreta svar).

Känner mig mer eller mindre misslyckad till följd av det sistnämnda och skulle betygsätta mitt liv 1/5 men folk som ser den tydliga versionen av mig skulle anta att jag lever ett 5/5-liv.

Just barnfrågan klämmer särskilt. Har syskon som levt på existensminimum och med skuldsanering som jag ändå ser som mer lyckade eftersom de har jättefina barn. 

Kommer antagligen aldrig att känna mig lyckad och har t.o.m. övervägt ?repet? vid riktigt mörka perioder i livet. Känner inte så idag men folk skulle inte tro mig om jag berättade att jag känner mig misslyckad.

Just lyckad, ja då tycker jag att man ska ha ett bra jobb, tjäna mycket pengar, vara framgångsrik etc. Fast det säger ju inget om hur man mår. Hur man mår beror på om man har goda vänner och familj runt sig, om man har någon som älskar en etc.

Vad som anses lyckat har nog mycket med betraktarens värderingar att göra.
Men huvudsaken är ju att du är nöjd själv. Du vet dessutom bäst om dina förutsättningar.

Kanske inte känner mig lyckad inom "alla" områden i livet, känner mig däremot lyckad över att jag tog mig igenom den svåraste och jobbigaste perioden i livet när jag var yngre. Känner mig också lyckad med familjen jag har och hur dom alltid finns där för varandra och kan prata om allting.

Lyckad tänker jag att man är när man har lyckats med det man själv ville lyckas med.

Så man kan vara lyckad på vissa saker men inte på andra.

Själv tex anser att jag är lyckad vad gäller mina barn och mitt jobb (lågt betalt men jag trivs med det).
Men jag är inte lyckad vad gäller relationer eftersom mitt enda förhållande var kasst och nu är jag singel för evigt.

Lyckad och lycklig är två skilda saker. Lyckad är lycka som betraktas i dig från någon annans perspektiv. Lycklig är något du själv känner.

Finns egentligen ingen vinst att eftersträva lycka sett från någon annans ögon.

Sen så är lycklig något alla har kapacitet att vara. Någon kan sitta oskyldig i fängelse, lemmar amputerade och ändå känna sig lycklig. Dvs det är en inställning som man till viss del kan styra över.

Fan, det där var ju väl värt att läsa! Stabilt förhållande, 60k., fint hus och fin bil och därtill vältränad. Topp of the line på sociala medier... Men ändå inte ok? Allt kokar väl ned till någonslags materiell basic och till kvaliteten i ens relationer. Hoppas att någonting blir lite bättre och att ett och annat kommer av farten!

Tja, inte är man lyckad när man har sjukersättning i alla fall. 

Jag känner mig lyckad för att jag har blivit en fin medmänniska och samhällsmedborgare. Jag är vänlig, artig och hjälpsam. 

Sen kan jag känna mig misslyckad för att jag har dålig hälsa, att jag inte ens är medelålders men fått flera allvarliga sjukdomar. Den här delen av mig får mig att känna mig som en börda för alla. 

Utåt sett anses jag vara lyckad, har två fina barn, pluggat på masternivå och har en bra lön, bor bra, har enligt många ett fördelaktigt utseende. 

Vilken hemsk människosyn du har. Hoppas du aldrig blir sjuk för alltid och behöver sjukersättning. Eller det är kanske det du kommer få genom karma.

Jag har redan sjukersättning.

Så vad är ditt problem? 

Man kan tycka som jag och ha sjukersättning. 

Varför skulle detta vara hemsk människosyn? Det är ju klart att man inte är lyckad även om ma  har sjukersättning, det fattar tillochmed jag. 

Då tycker jag synd om dig för att du dömer dig själv så hårt när du har sjukersättning. Ber om ursäkt!

När man har sjukersättning så har man ju inget val förräns man ev blir frisk och kan göra något igen om man har tur. Det är ju inget man kan välja. Du kan ju ha varit lyckad innan du fick sjukersättning om du inte haft det jämt. Själv anser jag att alla som är relativt friska är lyckade och kan välja vad de vill göra, studera eller jobba med vad som helst. Hälsan är allt för när man inte har det längre blir allt svårare och tuffare.

Jag är rejält misslyckad som person ärligt talat. Personlighetsstörd, jobbig, svartsjuk, klängig, osäker men samtidigt narcissistiskt självsäker (växlar), histrionisk, dramatisk, behöver bekräftelse och uppmärksamhet.

Jag klarar knappt av nånting alls själv, inkompetent. Jag har ingen humor, är inte smart. Min mamma (alternativt syrran med mammas telefon)  påminde mig senast idag om att den enda kvaliten jag har är mitt utseende och när det försvinner kommer min man förstå vilken rutten människa jag är egentligen, och ja kanske det är så. (Hon är arg för att jag inte "lånar" henne pengar)

Men jag lever ett bra lyckligt liv ändå. Jag har en man jag älskar och idoliserar, gott ekonomiskt ställt (pga min man) ett halvtidsjobb som är rätt soft förutom när det är julhandel/julrea och jag gillar verkligen vad jag ser i spegeln.