Gravid med sladdis 35 år

Jag har pcos och väntade många år på att bli gravid, försökte i 11 år innan jag blev gravid igen, min son är alltså redan 11 år och nu blev jag gravid precis lagom till att jag och sambon diskuterat om vi bör ge upp för att det känns så stort att börja om igen med en liten nu när sonen är så gammal och vi med för den delen *(35 och 37 år gamla) Men vi satsade och nu är jag i vecka 30. Jag tänker att det kommer garanterat finnas svåra dagar då jag drar mitt eget hår och tänker vad fan har vi gett oss in i!! Men kärleken kommer ju vara stark för den lilla familjemedlemmen och vi har ju gjort det förr så det kommer att gå bra, varje ålder har ju sin tjusning och man behöver inte jämföra med den föräldern man var när de äldre barnen kom. 

Det är säkert gravidhormoner. Hört väldigt liknande historier, bland annat en som hade längtat massa, men sedan gjorde abort på sitt lilla barn på grund av hormonerna och efteråt ångrade sig djupt när gravidhormonerna ?gick ur?.

Det är okej att känna alla möjliga känslor. Men du kommer klara detta så bra. Du har det i dig och det kommer säkerligen bli både jobbigt men framför allt fantastiskt.

Det finns fördelar med sladdis! Har man små barn så blir det lätt exponentiellt jobbigt, småttingar är ju, hur gulliga och underbara de än är, generellt sett även naturligt självcentrerade små individer med en hel del trots och man kan inte slappna av när man får en till. Dina barn kan vara med på ett helt annat sätt och i den mån de känner för det också hjälpa till med vissa saker som att trösta, mata eller någon gång hämta från förskolan. Såklart de ska få vara tonåringar, det är inte det jag menar, men småsyskonet lär sällan få tråkigt.

Jag är 42 och väntar en sladdis i december. Mina barn kommer vara 9,5 och nästan 8 när lillan föds, plus att jag har en bonusgrabb som är 13. I vårt fall är det också jag som har längtat i flera år medan maken nog känt sig mer färdig, han har också äntligen ett arbete som han på riktigt trivs med med fantastiska kollegor. Och det tog en stund att landa i situationen. Men han har samtidigt också bejakat min längtan och jag vet att det finns massor av kärlek.

Klart det inte blir lätt, jag har också ett väldigt krävande och elitistiskt jobb. Även om det inte är den enda arbetsgivaren i världen så är det min arbetsplats sedan 10+ år tillbaka och man får ju viss trygghet där man är med åren medan en ny arbetsplats är okänd.

En sak är säker, har längtat så sjukt mycket efter ett barn till och det känns för bra för att vara sant.

Känn det du känner, låt det landa, alla känslor är viktiga att få ha. Så länge det finns kärlek tror jag att det blir hur bra som helst<3.

Ps. Gravidhormoner kan säkert spela in, men man ska inte heller underskatta att en graviditet med sladdis är en rejäl förändring och att det är helt OK att ha blandade känslor när man plussat, hormoner eller ej. Man ser ju lätt en hel framtid för sig i ett ögonblick och det är intensivt att uppleva det. Tur en har nio månader att landa :).

För mig var det mest fantastiska på hela resan denna gång för övrigt att få gå på ultraljud första gången och se ett litet hjärta som pickade i en liten liten bebisformad böna. Jag hade mitt att oroa mig för pga min ålder (35 är ingenting rent biologiskt i jämförelse med att vara 40+, även om man såklart är där man är i livet oavsett ålder och du snart har tonåringar) och kunde inte slappna av förrän runt vecka 20.

Tack för ditt svar. Var precis vad jag behövde. Jag intalar mig att det blir lättare denna gången på många sätt och vis. Förra gången hade vi två små barn samtidigt.

Självklart många tankar och funderingar utifrån det liv vi har idag. Hur kommer allting förändras med jobb, resor, vänner osv. 

Våra stora barn har önskat sig ett syskon i flera år och de kommer bli överlyckliga. Jag vet att de gärna hjälper till om det behövs. 

Jag ska på inskrivningssamtal imorgon och har även en andra tid till kurratorn i veckan. Kvinnovården har varit snabba och tog mina känslor på allvar, väldigt skönt. Hoppas på att allt snart ska kännas rätt. Min man är med mig hela vägen och stöttar, vi är nog båda lika chockade och det  är nog svårt för honom oxå att tänka om.

Tack för sitt svar. Hjälper oerhört att bara få skriva av sig och få lite positiva tankar. 

Precis som du skriver är jag rädd för att om jag gör en abort så kommer jag ånga mig djupt och aldrig komma över det. Att det bara är just nu jag känner osäkerhet kring graviditeten och jag hoppas det ändras snart. 

Åhh så härligt att höra att ni satsat och kommit så långt i graviditeten. JAG försöker tänka att allt har en mening och att det kommer lösa sig. Lycka till med de sista veckorna. Så spännande att snart vara i mål.

Du får ursäkta men jag ser inte 10 och 12 som stora och självständiga för fem öre.
Det är mellanstadiebarn vi pratar om. 

Jag fick min sladd när syskonet var 18, där kunde man prata självständig.

Täkna inte med för mycket hjälp av dina ännu så unga barn bara.

Min lillsladd var en riktig gaphals, tjöt för minsta lilla i säkert tre år. Hade jag haft två mellanstadiebarn att rodda också så hade jag brakat in i väggen så det sjöng om det. Det är jag helt säker på.
Självklart älskar jag mitt lilla monster gränslöst oavsett hur jobbiga de första åren var, och jag är oerhört tacksam för all hjälp jag fick av det vuxna syskonet. Det hände att han tog sin lillebror en helg så att jag fick vila, folk trodde att de var far och son vid många tillfällen.

Idag är de 20- respektive 40+ och jag har barnbarn i lågstadieålder.

Du ror det säkert i land men räkna med att det kan bli katastrofalt jobbigt emellanåt.

Jag ska också få en sladdis. Bonusarna går i lågstadiet, och min äldsta tar snart körkort! Men så här vart mitt liv bara, jag träffade ingen jag ville ha barn med förrän min nuvarande. 

Man ångrar inte sina barn, och vad roligt för dina barn att få ett syskon, speciellt när de är så stora och har bättre förståelse för det! Säger hela tiden till bonusarna att bebisen har sån tur som får dem till storasyskon! Och äldsta också, men vi pratar om syskonet på ett annat sätt då hen är så stor redan :) Oavsett åldrar så är ALLA tre blivande storasyskon förväntansfulla och glada 

Det beror på vad man menar med självständiga. Jag tänker att de kan gå till skolan själva, cykla till träningen, bre en macka, gå på toa själva osv. Tänker inte alls att de ska hjälpa till med bebis utan att de kan hjälpa till med att slänga sopor eller liknande. När jag fick vår andra son var den första inte ens 2 år, klarade sig inte alls själv. Där är skillnaden jag tänker på nu när man får en liten men har två "större" barn än när man hade två st under två år.  De är inte lika "beroende" av mig som när de var mindre, Men de är beroende av mig på annat sätt nu.

Ja vår stora tvekan är just att barnen är i en ålder där det händer mycket. Den ena ska börja sjuan och förmodligen ny skola precis när bebis kommer och den andra femman. 

Just nu överväger vi en abort på grund av oron för att vi inte ska hinna med våra andra grabbar. Kommer vår familj förstöras med en bebis som kommer ta mycket tid. Samtidigt tänker jag att under första året kommer jag vara hemma, kanske ha mer tid för de äldre då jag "bara" är hemma. Men man vet aldrig vad man får för barn. Kanske blir en gaphals som du fick, har man ork och tid till det!? 

Och med "bara" hemma menar jag att det oxå är jobbigt att "bara" vara hemma första året, då man är trött och sliten med vakna nätter m.m. Man kanske inte kommer orka vara människa ens! Känner stor oro just nu. 

Mina närmaste vänner hade två barn i samma ålder som ni när de fick ett sladdbarn. Mamman sade att det här var deras njutningsbarn. Med första var allt nytt och man var orolig för så mycket, med andra var de så slut pga två små barn och sömnbrist men nu, nu hade de bara en bebis plus en massa kunskap och erfarenhet. 

Att dina barn önskat sig ett småsyskon spelar också in. Inte så att ni skulle välja att behålla främst pga det, men det kan absolut vägas in som ett plus i er situation jämfört med om barnen eventuellt varit motvilliga. 

Du skrev att du varje gång mensen kom varit besviken, men ändå kom graviditeten som en chock. Var ett tredje barn främst en önskedröm för dig eller hur hänger det ihop?

Bra att du kan prata med sambon och att ni får prata med kurator på MVC. 
Lycka till med beslutet!

Tack för ditt svar. Hjälper mycket i mina tankar. 

För mig har det alltid varit en dröm att få ett barn till. Har inte använt preventivmedel sen vår minsta men min man har inte velat ha fler barn och därför har vi inte försökt och kört på säkra perioder. Därför så har hoppet ändå funnits där varje månad, för en liten chans finns ju ändå och därav min besvikelse när mensen kommer. 

Det blev en chock då vi inte ens har försökt men alla vet ju hur ett barn blir till och den där säkra perioden var inte så bra beräknat just detta tillfället tydligen. Jag var helt hundra på att jag skulle ha ägglossning först 1 vecka efter, enligt min app. 

Tack!

Vad bra om det kunde ge lite nya tankar. Hade missat den så viktiga meningen att din man inte vill ha fler barn. Har du varit tydlig från förut med att du inte klarar att göra abort? I så fall har han ju också tagit en medveten risk. 

Det finns en fortsättning om familjen och det är att mamman drabbades av långvarig utbrändhet. Det var absolut inte pga yngsta dottern, utan att de hade ett väldigt stressigt liv. Däremot påverkade det återhämtningen mycket, för allt är ju inte precis tyst och lugnt när man har ett småbarn och man kan ju inte bli sjukskriven från sitt barn. Och även om hon behövt lugnet och ron och inte dåliga samvetet för att inte räcka till, så är det ju en absurd tanke att yngsta dottern inte skulle funnits. Hon har ju också gett familjen så väldigt mycket glädje och kärlek. Och som sagt, det var inte alls barnet som orsakade det utan andra ohållbara faktorer med jobb och andra saker. 

Jag tror att en viktig faktor är hur ert liv ser ut. Funkar er vardag bra, någorlunda eller är den redan väldigt stressig? Hur är det med jobb, ekonomi, boende, hälsa? Behöver ni skjutsa barnen överallt eller bor ni så de kan antingen gå/cykla eller åka kollektivt? Har ni möjlighet till avlastning? Att det gått tio år sedan era äldre var små, betyder att eventuella mor- och farföräldrar är tio år äldre. Det kan betyda att de nu har mycket mer tid och ork för att de har gått i pension eller att de blivit så gamla att de inte kan kommer kunna stödja som förut. Kanske är det istället så att de redan eller snart kommer att behöva hjälp av er?

Ni får fundera, vrida, vända och diskutera. Har du/ni någon annan än varandra ni kan prata med? MVC är bra också, de har ju verkligen erfarenhet av alla de här funderingarna. 

Fick sladdis efter 40 och det var underbart. Kände mig inte för gammal.