Är det bra att kvinnor bestämmer vilka män som får ha sex i Sverige?

Mycket bra skrivet!

Och en fråga till TS: säg att en kvinna som inte på något sätt motsvarar vad du finner attraktivt, (du kanske till och med finner henne smått motbjudande) stöter på dig. Vad skulle du göra i det läget? 

Ha sex med någon du inte är det minsta attraherad av bara för att du får chansen att ligga?

Om du inte skulle göra det, varför anser du att kvinnor ska ha sex med någon de inte finner tilldragande?

För att ingen har sex med dem. Om någon velat ligga med dem så hade de väl gjort det?

När jag var ung och hade dålig självkänsla hade jag ett par korta förhållanden med ett par riktiga skitstövlar som gjorde mig illa på olika sätt.

Eftersom jag hade så dåliga erfarenheter av män från min uppväxt trodde jag att det skulle vara så, jag förstod inte bättre.

Genom en vän träffade jag en man som var den totala motsatsen mot de män jag hade erfarenhet av.

Han var ganska kort (exakt lika lång som jag), var lite tunnhårig, lite rundlagd, lite äldre än jag, festade inte, drack inte, rökte inte, var objektivt sett rätt tråkig och levde ett "tråkigt" liv.

Och jag föll pladask! Han var den snällaste man jag träffat och han hade en underbar humor. Han fick mig att känna mig sedd och var genuint intresserad av mina tankar.

Hans härliga personlighet vägde mer än nog upp de bitar som kanske inte uppfyllde bilden av "alfahanne".

Vi har nu varit gifta i 25 år. Vi har fyra underbara barn tillsammans och i november ska vi bli mormor och morfar.

Visst kan man träffa någon även om man inte är en "alfa". Men man måste ha något att erbjuda, något som den andra parten uppskattar mer än ett eventuellt utseende eller en tuff attityd.

I min omgivning är de flesta gifta eller sambo, en del har barn, en del inte. I alla dessa par finns det bara en man och en kvinna som väl räknas som riktigt snygga, och de är inte ens tillsammans med varandra.

Han är gift med en kvinna som är 13 år äldre än han. Hon är också rejält mullig ( det var hon redan när de träffades ).

Hon är tillsammans med en man som är kortare än hon, inte särskilt vältränad och ganska timid. Han tjänar också mindre än hon.

Och de flesta av oss är riktigt nöjda med livet och våra partners. Så nog sjutton kan man träffa någon utan att vara en skitstövel. 

Hur kan det vara kvinnornas fel att männen inte är dejtbara?

Om jag som person (man eller kvinna) inte lyckas så bra på dejting-marknaden, kanske misslyckats vid flera försök måste jag ju hitta den minsta gemensamma nämnaren: jag själv. 

Sedan får jag ju lov att förbättra den nämnaren för att förhoppningsvis nå ett bättre resultat nästa gång.

Du behöver inte alls offra dig för kvinnors skull. Ingen har bett dig att ändra dig för kvinnors skull. 

Vilka offer har du gjort för kvinnor (eller för att få sex)?

Naturligtvis inte. Men det är upp till mannen att avgöra om han vill försöka uppfylla den aktuella kvinnans krav.

Vill han inte det står det honom fritt att avstå och istället försöka på annat håll, alternativt strunta i den biten av livet.

Jag har lite svårt att utläsa vad du egentligen menar men jag ska försöka svara ändå.

Vi tar ett hypotetiskt scenario: 

Jag (heterosexuell kvinna) är intresserad av en man. Jag har uppfattat det som att han har många av de kvaliteter jag söker hos en man.

Jag låter honom förstå att jag är intresserad och han verkar besvara mitt intresse. Så långt är allt bra.

Det visar sig att jag inte riktigt uppfyller alla hans kriterier för hur en attraktiv kvinna är. Han vill absolut ha en kvinna med lila hår och jag är brunett.

Hm, vad gör jag nu? Det finns några alternativ.

1. Jag har absolut inget emot att färga håret utan gör det glatt för att få mannen jag vill ha (jag "offrar" egentligen ingenting)

2. Jag gillar egentligen inte lila men jag vill desperat ha den här mannen så trots att det bär mig emot färgar jag håret (jag bedömer att han är värd mer än en hårfärg och "offrar mig" till viss del för att jag själv får ut något av det).

3. Lila är den fulaste färg jag vet och jag skulle aldrig kompromissa om det. Det gör att jag inser att mannen ifråga och jag nog inte är så kompatibla som jag hade hoppats och därför lägger jag ner det hela.

Vid alla tre alternativen är det jag själv som avgör om "belöningen" är värd "offret". Vilket är viktigast för mig? Vad är jag beredd att ändra på för att få just den här mannen?

Sedan kanske man upplever att man försöker anpassa sig men ändå inte får den man vill ha. Tråkigt, men så är livet.

När jag gick första året på universitetet var jag himlastormande förälskad i en annan student. Han var perfekt på alla sätt. Snygg, vrålsexig, hade humor, intelligent, omtänksam, ödmjuk, en lojal vän.

Vi hade jättekul ihop, antingen hela kompisgänget eller bara vi två. Och jag var så kär att det gjorde ont i bröstet när jag såg honom.

Jag ville verkligen ha honom och jag funderade mycket på vad jag skulle göra för att han skulle upptäcka mig "som kvinna" och inte bara se mig som en kompis.

Tills jag en dag insåg att vad jag än gjorde så skulle han aldrig vilja ha mig. Jag borde nog ha fattat innan men jag var väl lite för ung för att koppla ihop punkterna helt.

Jag fattade i alla fall galoppen när han presenterade sin nya pojkvän för mig. Så gick det med den förälskelsen.

Vad är det för ovanliga män som kvinnor väljer? Min man, mina systrars män, mina vänners män, mina arbetskamraters män, mina grannars män och så vidare är alla helt vanliga män och allihop har uppenbarligen hittat en kvinna.

Och vilket konkret problem har du som du anser att samhället ska hjälpa dig med?