Att drömma om att ta hand om hemmet istället för att jobba!

Nej, det ska han inte, inte i nuläget i alla fall! Han och jag har haft diskussionen och han tycker inte det är en dålig idé alls. Han hade också kunnat tänka sig vara hemma och sköta allt i hemmet om jag jobbat. Kanske är det så att den dagen vi blir sambos kanske vi båda går ner i arbetstid, det kommer vi ha råd med. 

I nuläget trivs jag med mitt jobb. Jag får se hur det blir längre fram och ja, snart är mina barn utflugna, då kommer jag ha mer pengar över och kommer inte heller behöva bo så här stort som jag gör nu!

Nej såklart inte. Alla får göra vad de vill men här i Sverige är lönerna så pass låga att båda måste jobba. Det är jättebra att alla är jämställda idag men jag tror tyvärr att många också är helt slutkörda på grund av detta. 

Jag utgår från min situation nu, har alltid satt karriären väldigt högt och utbildat mig och har ett bra arbete. Det är nu, när jag blivit lite äldre som jag börjat ifrågasätta detta, att jag hade tyckt det varit skönt att kunna ta det lite lugnare. Min särbo tycker likadant och jag hade också kunnat tänka mig fortsätta jobba för att låta honom vara hemma och sköta hemmet.  Jag tycker alltså inte att det enbart är kvinnan som ska vara hemma, Det kommer kanske bli så att den dagen vi blir sambos kanske vi båda går ner i arbetstid, vi får se! Just nu är jag bara väldigt trött.

Jag kanske skulle skriva något annan än just "systemet". Vad jag egentligen menar är att vi tjänar för dåligt i Sverige för att den ena i förhållandet har möjligheten att vara hemma. Jag är absolut inte för sambeskattning, är väldigt glad att vi är jämställda i Sverige men jag har mer och mer börjat inse att så skönt det hade varit att fullt ut kunna fokusera på en sak.

Min särbos barn är lite yngre än mina men inom max 10 år är de också utflugna. Jag tror inte det kommer bli så att någon av oss slutar jobba, kanske går vi båda ner i arbetstid och får tid över till annat. 

Jag menar att vårt jämställdhetstänk, vilket i grunden är helt fantastiskt har lett till att många av oss är helt slutkörda eftersom alla jobbar, oftast heltid. Sen hem och rodda med hem, barn osv. Jag är väl medveten om att hur det fungerade förr verkligen är en kvinnofälla men då fokuserade man på en sak. Jag är ju såklart glad att jag har ett jobb och trivs med det men det känns övermäktigt ibland att hinna med allt.

Han betalar mindre än det lagstadgade eftersom jag tjänar mer. 

Jag har inte ifrågasatt systemet utan syftade mer på att i Sverige tjänar vi för dåligt för att en ska kunna gå hemma. Nej, jag menar inte att man ska ta del av partnerns förmåner men om båda bestämmer att den ena ska fokusera på jobb och den andra på hemmet bör ju den som arbetar sätta undan en del av sin lön till den andres pension men det går ju inte i Sverige eftersom vi tjänar för lite.

Alla lever inte ensamma med diagnosbarn plus arbetar 45-timmarsveckor. Kanske ville jag bara gnälla och jag förstår att det lugnar sig men jag tycker ändå det hade varit så skönt att kunna ha maten lagad till min särbo varje dag samt sköta hemmet så han hade sluppit göra det när han kommer hem. Nu bor vi inte ens tillsammans haha men ändå! Han hade gjort precis samma för mig om han gått hemma och jag hade jobbat. 

Vi har inte blandat in FK. 

Nu fyller äldsta barnet 19 år nästa år så knappt lönt. Han tycker att eftersom han inte träffar barnen så mycket bör han inte betala något. Dock brukar jag få 3000 kr varje månad, det är 50 kr per barn och dag. Han har dragit på sig en massa lån med hög ränta eftersom han är ekonomiskt oansvarig. Dessutom har han ett ganska lågavlönat jobb. Han har dålig ekonomi men det är ju varken mitt eller hans barns fel. 

Jag har inte klagat, är glad att han överhuvudtaget bidrar, han vill inte ens vara med och fira sitt barns student nästa år. Jag tror beloppet ligger på ca 2200 kr per barn om jag inte minns fel. Jag är glad den dag han och jag inte behöver ha något att göra med varandra överhuvudtaget.

Sant, ingen vet hur framtiden blir. Därför måste man se till att ha en ekonomi som klarar separation. Jag ser det som så att skulle jag jobba och min partner går hemma och sköter allt i hemmet, betalar jag gladeligen in en slant till hans pension. Det ska ju såklart inte vara så att det blir på bekostnad av min egen pension. Jag hade värderat hans insats i hemmet eftersom jag inte hade behövt göra lika mycket som om vi båda arbetade. Men, bara en dröm och kommer troligtvis aldrig bli verklighet.

Men oj som du missförstått mitt inlägg! Jag och min kille, som jag kallar särbo, träffades för snart två år sedan. Vi båda kommer från långa förhållanden där vi båda fick barn, han tre och jag två. Varken jag eller han visste hur livet skulle bli, att det skulle ta slut med våra respektive mfn det är ju sånt som händer.

Att träffa någon som har barn innebär ju att barnen kommer först och den stora anledningen att vi inte bor tillsammans idag är våra barn. Min äldsta, som har diagnoser uttryckte redan när jag och mitt ex separerade, att hon inte ville bli en del av en ny familj och tvingas flytta ihop med någon annan. Detta ska hon naturligtvis slippa, hon är 18 nu och vill flytta hemifrån efter studenten nästa år så vi får se. Jag och min kille planerar att flytta ihop längre fram. Det mest vettiga är att vänta tills båda mina barn är utflugna så vi får se hur det blir framöver. 

Min kille är inte snål, verkligen inte. Och han knullar verkligen inte andra, var får du det ifrån? Vi är seriösa och planerar att vara tillsammans resten av livet. Vi träffas flera gånger i veckan.

Varken han eller jag tjänar i nuläget så myclet att den ena kan försörja den andre. 

Vem säger att jag skiter i mina barn? De är nummer ett, går före allt och anledningen till att jag och min kille inte bor ihop idag är barnen. De ska flytta hemifrån innan vi flyttar ihop, alltså då är de vuxna och klarar sig själva! Jag ser till att de får allt de behöver, det behöver du inte oroa dig över. Jag förstår att jag förmodligen alltid kommer behöva jobba men kan ändå tycka det hade varit fantastiskt att få ta hand om allt i hemmet och kunna lägga ner min hjärta och själ i det samt underlätta för den som jobbar. 

Mina barn är 16 och 18, jag har tagit hand om dem hela deras liv, jag separerade från deras pappa för fyra år sedan och de har bott hos mig på heltid sen dess. Deras pappa är inte engagerad i deras liv utan det är jag som sköter allt och vi har en bra relation.

Jag arbetar heltid idag, jobbar som lärare och har 45-timmarsvecka. Detta kommer jag naturligtvis arbeta med långt framöver. Jag skrev i mitt inlägg att jag drömmer om att inte behöva jobba, det betyder naturligtvis inte att jag är en lat människa för det.

De hjälper till så gott de kan men har diagnoser båda två. Det är det här hjulet som tröttar mig, jobb, träna, handla, hem, laga mat, städa, jobba lite på kvällen (är lärare), sova och sen börjar dagen om igen nästa dag. 

Det är alltså bara drömmar, inget som kommer bli sant, om jag inte vinner på Eurojackpot eller nåt.

I nuläget fungerar det inte för mig, får se hur det blir längre fram. Att leva som ensamstående är dyrt.