Blir tokig, barn som inte sover...

Tror ni får sluta med amningen, iaf nattetid. Kommer bli asjobbigt några nätter, men det vänder sen. Låt pappan ta dom nätterna och låt honom sova ut ordentligt på helgen. Ge även gröt/välling innan läggdags så att liten är ordentligt mätt. Kanske även sluta med promenad? Barnet måste ju lära sig att somna i sängen.
Låter jättetufft som ni har det nu, så ta några tuffa nätter och hoppas på det bästa. 
Samsovning funkade bra för oss, men det kanske ni redan gör?

Wow, visste inte att vissa var uppe och gick promenad på natten med barnvagn! Det i sig måste vara hemskt jobbigt. Jag tycker du ska fortsätta amma ett tag till men sluta med promenaderna, sov med barnet och var ute mycket under dagarna kanske hjälper inför natten. Barnet kanske sover för mycket på dagen med?

Men herrejösses, och så har ni ett barn till som ni måste orka med. Annars vore det att rekommendera att sova när den lilla sover, oavsett när.

Detta kommer inte att gå när det är dags för arbete igen... jag svarar i stort sett aldrig (och läser mycket sällan) trådan om småbarnsbekymmer men av någon anledning halkade jag inte på denna.

Mitt yngsta barn var också krånglig med sömnen men i jämnförelse med det här var han en dröm.

Bara en tanke: kan det funka bättre om ni sover i varsitt rum och tar barnet halva natten var? Jag tänker att en kan sova oavbrutet i ca fem timmar medan den andra ömsom sover ömsom är vaken och sedan byts man av. 

Om ni inte redan gör det så dela upp er du och pappan, så ni får sova ordentligt ibland. Den som får sova hela natten tar barnet på morgonen så den andra får sovmorgon.

Prata med barnet i enkla ord och korta meningar att ni inte ska ha vagn, att ni ska sova i sängen. Ta in tex en nalle eller så, prova lugn musik, eller nattlampa med stjärnhimmel om det inte funkar utan promenad. Men prova att prata med barnet, förbered så gott det går och stå fast vid det sen. En sån liten kan förstå mer än vad man tror!

Sådär hade vi det, testade allt och lite till. Sen plötsligt vid 2,5 år sov hon hela natten första gången och har gjort nu ett par månader.
Det vi fick göra tillslut var att lägga oss tillsammans med henne vid 19 så vi fick några timmar sömn på kvällen också.. 

Jag är inte rätt person att råda, det är länge sedan jag hade småbarn. Men det måste finnas hjälp att få. 

Överlämnar stafettpinnen till någon som kan ge råd som underlättar, av mig får du ändå en kram och en önskan om att det blir bättre snart. 

Lårer hemskt tufft😟Håller med som nån annan skrev, du behöver sluta  nattamma.

Har en 14 månaders, uppvaken på nätterna har minskat avsevärt sen jag slutade amma på nätterna. Låt pappan sova ensam med bebisen ett tag. 

Vi hade liknande till vi avslutade nattamning.
Nappflaska med vatten (smalaste öppningen) hjälpte.

13 månder ska ju kunna äta allt som ni andra äter. Sluta erbjud mat på natten. Det kanske tar ett par veckor, men vänj banet vid att äta got man på dagen.

Blir tokig, barn som inte sover...Man håller ut. Det är skitjobbigt, men man tar ett beslut, förklarar för barnet att nu ska vi göra så här, och sen håller man sig till det. Man tröstar barnet så gott det går, kanske bara genom att vara där, men upprepar att det är så här ni ska sova. Det kommer att ta några nätter som är jättehemska, men det kommer att vända. Det kan vara bra om pappan tar de första nätterna, dels för att du inte ska ge med dig och dels för att det är tydligt för barnet att mammas bröst inte finns som alternativ, 

Förresten - vi hade hörselskydd när barnet var bebis. Inte öronproppar utan såna som man har på byggarbetsplatser. Inte för att ignorera barnet utan för att de gångerna som han bara skrek högt och ihållande vad vi än gjorde så skyddade vi öronen från just tinnitus och från att bli helt galna. 

Men du lämnar ju inte ditt barn förtvivlat och övergivet. Du ersätter en form av trygghet (amningen) med en annan (smekningar, hålla i famnen, rösten, napp etc). Du förklarar att nu är mammamjölken slut och vi ska sova så här istället. Du ska inte resonera med en 13-månaders, du ska visa genom ord och handling. 

Det är klart att det gör ont i ens mammahjärta när ens barn vill något som det inte får, men så är det många gånger i föräldraskapet, för att vi föräldrar vet att det är för det bästa. 

Det är ju rätt bra förvisso att barnet inte tar napp, för då är det en sak mindre att vänja av vid senare! Men det hjälpte å andra sidan mycket med nappen när vi skulle sluta nattamma/nattmata.

Vi tog faktiskt nästan aldrig upp barnet på natten. Vi förklarade (med ord och genom att visa) att på natten ligger vi ner i sängen. Vi går inte upp, vi tänder inga lampor, vi äter inte. Vi pratar också så lite som möjligt. När barnet reste sig lade vi honom ner. Vi kunde krama honom liggande, klappa honom på ryggen eller håret, hålla om honom, men inte ta upp från sängen. Har ni spjälsäng eller ligger barnet i er säng? Är det spjälsäng så är det nog lättare för då riskerar de inte att trilla ur om de vägrar att ligga ner. Å andra sidan så är det svårare att hålla om barnet i en spjälsäng. När det var som värst fick vi stå böjda över spjälsängens kanter till ryggen var alldeles stel, sen funkade det att vi bara låg brevid. Vårt barn sov i eget rum, men vi hade en madrass på golvet brevid där vi vuxna kunde ligga medan vi nattade om. 

Hmm? 

Om du bara lägger din arm och kanske ditt ben över barnet när hen vaknar, vad händer då? Det får inte bli för tungt så klart, men om man ligger framåtlutad så att det blir ett utrymme mellan kroppen och sängen. Ta inte upp barnet men dra det intill dig, håll om det nära, säg att det är fortfaranda natt och vi ska sova. Om barnet kryper iväg, lyft tillbaka det bestämt, håll om det och upprepa att nu är det natt och vi ska sova. Om barnet fortfarande kommer undan och kryper ur sängen, ligg bara kvar och upprepa att det är natt, vi ska sova. Står det kanske och skriker på golvet måste du kanske lyft upp det, lägg barnet ner i sängen, krama om och upprepa att det är natt och vi ska sova. Fortsätt så, igen och igen. Det är natt och vi ska sova. Absolut inget annat kommer att hända så länge det är natt. Det blir ingen amning, inga promemenader, inget vara uppe och gå. Det är natt, så vi ligger ner och sover. Nätterna ska vara absolut händelselösa och tråkiga. 

Jag förstår att du är desperat för sömnbrist är en form av tortyr, och då är det lätt att prova allt möjligt och ge upp så fort det inte går, men jag tror ändå att nyckeln till framgång i det långa loppet är att ha en absolut rutin som inkluderar något man gör innan man går och lägger sig, och sen natt där allt är tyst, stilla och tråkigt. Självklart kan barn i många år vakna och behöva sina föräldrar, men då är det bara ligga ner, kramas och sova som gäller (med undantag för toalett så klart). 

Jag är säker på att ni kommer att fixa det, håll ut! 

Då är det kanske en idé att ta fram spjälsängen igen, för att gå ur sängen och gå omkring ska så klart inte finnas möjlighet till på natten. 

Köp en begagnad då. Eller en ny. 

Finns många som gör det.

Själv är jag ute och kör bil endel på nätterna nu när yngsta, än så länge bara tre veckor, inte sover. Hon sover nämligen bättre i bilstolen med bilen i rörelse än i vagnen.