Detta är nu 5:e gången

För att det var vad du behövde göra för att få behålla ditt barn. 

Jag har själv extremt dålig erfarenhet av Soc och har gjort många väldigt förnedrande saker för mina barns skull på soc begäran. Kan man inte sätta sitt barn främst och utstå det de utsätter en för så finns det tyvärr kanske skäl att omhänderta barnet. Jag tar betydligt hellre den smällen själv än att mitt barn drabbas (nu drabbades mitt barn ändå, men hade jag inte gjort som soc sa hade det sannolikt blivit ännu värre). 

Vad gäller om soc försöker påverka barnet blir mitt svar: i vissa fall, ja. Till mitt barn sa de några saker för att övertyga barnet om att jag var en dålig förälder i stort behov av hjälp. Så var det inte och mitt barn var tillräckligt smart för att avfärda det soc sa som idioti. Men de försökte, det gjorde de. 

Jag önskar att du hade rätt, men det råder i många kommuner stor resursbrist inom Socialtjänsten. Att man som ung och nyutbildad inte är skickad att ta beslut i såna här frågor tycker man även inom Socialtjänsten. Förr fick nyutbildade ledning av mer erfarna kollegor, men på många håll finns inte längre ekonomiskt utrymme för det. 

Jag har själv pratat med två socionomer som lämnat sina tjänster på soc. Den ena har sagt sakt ut att hen inte kan stå för det arbete som utförs där. Den andra vittnar om mycket stress och ungdomar (ja, man är ungdom som nyutbildad socionom om man börjar utbildningen direkt efter studenten) som sätts på svåra ärenden utan möjlighet att få hjälp eller stöttning. Och tidspressen är hård. De har för många ärenden och hinner inte utreda så noggrannt som behövs. Den jag pratade med sa att många nya är oroliga att missa något och omhändertar barn för säkerhets skull. Utan att tänka på de risker ett omhändertagande faktiskt innebär. 

De som drabbas och försöker vittna om vad som hänt viftas inte sällan bort som hopplösa soc-fall. I synnerhet är det svårt för de som faktiskt behöver hjälp i någon form att påvisa att fel åtgärder har satts in och på fel sätt. 

Och hårdast drabbas barnen till föräldrar som på något vis är svaga och har svårare att göra sina röster hörda på grund av till exempel sjukdom eller funktionsnedsättningar. Det kan alltså vara bra föräldrar, men de har inte resurserna som krävs för att vinna mot jätten Socialtjänsten. 

Eftersom TS frågade om hur vanligt det är att Soc påverkar barn att inte vilja träffa föräldrarna tyckte jag att det var högst relevant att berätta att mitt barn upplevt något liknande. Någon statistik lär det inte finnas, så anekdoter är det enda vi har. 

Som förälder med erfarenhet av Soc känner jag att det är viktigt att sprida information om problemen som finns där. I det lilla handlar det om att öka förståelsen för att det inte är helt ovanligt att Soc agerar felaktigt (även om omhändertagandet är riktigt kan fel begås vad gäller hur det görs). I det stora handlar det om politik. Ska vi rösta på politiker som vill satsa på Socialtjänsten eller på såna som vill minska anslsgen?