Jo. Detta är något som jag inte heller gillar. Först försöker de precis allting för att få ett biologiskt barn, och först sedan - fast de aldrig har yttrat något sådant tidigare - börjar de att missionera om sin människokärlek, mångkulturens välsignelser, solidaritet över gränserna och alla människors lika värde... Om de hade velat göra en god gärning för ett övergivet barn som redan fanns, i stället för att sprida sina egna gener, så hade de ju gjort detta på en gång. 

OBS undantag finns, men de jag vet är par som dels haft egna barn också, och dels levt i ett av dessa länder inte i syftet att adoptera ett barn där, utan det har hänt för att t.ex. deras tjänsteflicka blivit med barn, och då har de erbjudit henne den utvägen.

Känner även ett missionärspar - sådana där riktigt karismatiska människor med lysande ögon - som bokstavligen hittade ett halvdött spädbarn, fullt med parasiter, ute i djungeln där modern uppenbarligen bara övergivit det. Den tjejen - som jag fortfarande har kontakt med - blev också en sådan "underbar" kristen som man träffar på ibland... Hon älskar och alla och alla älskar henne, ungefär. Men som sagt: detta är undantagen.  

Fast om svenska folket håller med, kanske det inte är "fel"? I en demokrati ska ju politiken utgå ifrån folkviljan. Folkviljan blev överkörd i många frågor sedan runt 1970, men nu verkar den återupprättas... och det borde ingen förnuftig människa ha något emot. 

Det är lätt att tänka så när det gäller just sådana skräckexempel som Esmeralda - men hon hade kunnat räddas ändå. Det enda rätta hade varit, att hon fått vara kvar i familjehemmet på en uppväxtplacering. Adoption var inte nödvändigt. 

Man måste komma ihåg, att med en lagändring som gjorde det möjligt att tvångsadoptera bort barn, skulle detta inte ske bara i de uppenbara "Esmeralda"-fallen. Socialtjänsten och domstolarna gör redan idag en hel del fel i sina bedömningar (det såg man ju inte minst i Esmeralda-fallet, fast då "åt andra hållet".) Om de skulle kunna besluta om tvångsadoption, skulle konsekverna bli ännu värre för de föräldrar som får sitt barn tagit ifrån sig helt i onödan.

...för JO sådant händer, ibland går det troll i ärenden, och socialtanterna vill bara vinna över familjen. Det handlar inte längre om barnens bästa. Och socialtanterna vet precis vad de ska skriva i sina utredningar, för att domstolen ska klubba igenom LVU:t. Tänk om de då skulle kunna besluta om tvångsadoption i stället!

Då skulle föräldrarna aldrig ha någon möjlighet att överklaga mer, aldrig få träffa sina barn mer, aldrig få veta ens var de bor och om de har det bra där, kanske inte ens när barnen är vuxna kunna få kontakt med dem mer. Mor- och farföräldrarna förlorar också sina barnbarn, för gott. Samt naturligtvis att det juridiska bandet bryts, det officiella släktförhållandet bryts, barnen får ett nytt efternamn och arvsrätt efter sina adoptivföräldrar i stället för efter sina biologiska och sådant. Det här är ju OERHÖRDA konsekvenser!

Så kan vi inte ha det, utan då är det bättre att bibehålla medelvägen mellan att barnen stannar i sin biofamilj och adopteras bort för gott, d.v.s. att barnen bor i ett familjehem och de biologiska föräldrarna (och ibland andra släktingar också) har umgängesrätt. 

Jag vet två sådana fall. Den ena var (tyvärr) en av mina kusiner. Hans fru hade någon konstig hormonrubbning, hon blev av med mensen redan i 20-årsåldern, så hon var helt inställd på att aldrig kunna få några biologiska barn. Hon och hennes man adopterade därför en flicka från Sri Lanka. 

Sedan blev min kusin - som var officer - stationerad i Libanon, och hans fru reste dit för att hälsa på. Hon hamnade i värsta skräcksituationen med bombangrepp, flykt och dödsångest! När hon kom hem började hon må illa, och trodde först att hon hade fått amöbadysenteri då hon varit tvungen att dricka okokt vatten. Men det visade sig vara en bebis i magen! Läkarna förklarade det med, att skräcken hade skakat om hennes hormonsystem så att det hade kommit EN ägglossning efter alla år, och den lyckades dom omedvetet pricka. 

Men detta var en passus. Det jag skulle berätta var, att när de fick sin "egen" pojke, så var den adopterade flickan inte lika rolig längre, och det var uppenbart att hon var medveten om det också... 

Det andra fallet var en kompis, hon hade en biologisk lillebror och en adopterad lillasyster från Korea. Åren hade gått och inget mer barn kom, och föräldrarna ville att min kompis skule ha ett syskon. Mamman blev gravid direkt när de kom hem med det adopterade barnet - kanske just för att "spänningarna släppte". Och då kunde de inte komma ur adoptionen längre, det var inte möjligt att resa tillbaka till Korea och lämna tillbaka flickan. Föräldrarna gjorde aldrig någon hemlighet av, att de tyckte att adoptivdottern var ganska onödig.Mamman pratade till och med öppet om detta, hon sa en gång - när vi tonåringar var med!, dock inte den adopterade dottern, men ändå - att "jag önskar att vi hade haft is i magen och väntat lite med att adoptera". 

Fast man ska inte vara FÖR naiv heller. Man behöver inte "själv ha ett rastänkande" för att fatta, att ett svart barn i en vit familj alltid kommer att väcka uppmärksamhet. Från vissa människor dessutom negativ uppmärksamhet.

Att denna stackars pojke sedan dessutom gavs till ett par som redan stod ut på andra sätt, gör det hela mångdubbelt värre. Där var det någon som inte tänkte. Jag hoppas nästan att historien inte är sann, men som det har blivit i Sverige nu med PK, WOKE och "man får inte diskriminera" så kan den mycket väl vara sann.

Läste du överhuvudtaget vad jag skrev? Inlägget du svarade på handlade om INHEMSKA adoptioner. Esmeralda var vad jag vet inte svart...