Fungerande liv med bipolär person?

Vi har varit ett par i 9 år. Han kan sin sjukdom typ 2 och har lärt sig den och tidiga tecken på att något är på gång. Jag märker ingenting alls av den. Han har berättat att han känner när han är på väg att bli "deppig" men kan med tankens hjälp avhjälpa det.

För att det ska fungera krävs nog att det inte blir för stor belastning på partnern. Då måste man börja fråga sig om det är värt det. Det är inte bra att ditt jobb och andra relationer blir lidande TS. Det är ok om det händer någon gång ibland, men inte ofta eller hela tiden.

Jag har en släkting vars fru var bipolär, med många toppar och dalar. De var gifta i över 40 år, tills hon blev sjuk och dog.

Hela hans liv gick i princip ut på att stötta henne och hålla henne på bra humör. Det är inget jag skulle rekommendera.

En kompis är också bipolär, men hon är mer åt det depressiva hållet. När hon mår bra är hon social, positiv och har mycket energi, men hon är inte manisk. Hon blir inte svåruthärdlig för omgivningen eller gör dumma impulsiva grejer som får stora konsekvenser.

När hon har ett skov blir hon passiv och isolerar sig typ. Men det kan gå flera år mellan skoven och de varar oftast inte mer än några veckor. Hon har alltså inga större problem att hantera varken vardag eller relationer. Hennes man är förstående och stöttar när det behövs, men det påverkar inte hela hans liv.

Är inte anhörig utan bipolär själv. Tycker att det låter som att personen inte har jobbat tillräckligt med sin sjukdom. En stor nyckel är sjukdomsinsikt och att ta ansvar för allt man säger och gör, även om det görs i skov. Så mitt bästa tips är att råda henne till mer vård tills hon kan hantera sig själv bättre. T ex samtalskontakt, patientutbildning mm

Sedan har du ett ansvar att försöka skilja på sjukdom och personlighet. Det kan t ex vara normalt att vara oansvarig och göra något kul ibland. Det är inte alltid sjukdom.

Din sista mening där är viktig och något jag tänker på ofta. Jag tror att jag har blivit mer försiktig i denna relation och måste tänka igenom hennes förslag och ideer. Är det något av henens förslag som ger oss en stor skuld försöker jag bromsa är det något jag känner att vi klarar utan risk för liv, hälsa eller ekonomin så försöker jag vara spontan och bara köra.

Att du bestämmer kan ju vara en praktisk lösning som skyddar er ekonomi, absolut! Men för hennes sjukdoms skull kan det nog vara bra om du lär dig avgöra om hon är hypoman/manisk eller inte också. Titta efter symtom som att hon sover mindre, äter mindre/mer, t ex är vaken på natten eller gör saker hon inte brukar. Har hon inte sjukdomsinsikt kan det vara avgörande att anhöriga ser att hon är uppåt.

Samma gäller årt andra hållet. Är hon i normalläge mår hon ju inte bra av att bli hindrad i det som gör henne lycklig.