Tack för dina reflektioner. Jag förstår att Sveriges insatser inom bistånd, flyktingkriser och vård framstår som tydliga exempel på altruism. Och ja, på ytan ser det onekligen ut som att landet agerar ur ett rent och gott hjärta. Men det jag vill lyfta fram handlar om något djupare, något som går bortom de uppenbara handlingarna ? nämligen motivet. Det är här vi måste titta närmare för att förstå vad som egentligen driver detta beteende.
Psykologiskt sett handlar narcissism inte bara om individuella uttryck av självupptagenhet. Det finns något som kallas kollektiv narcissism, där ett samhälle eller en nation bygger en identitet kring sin egen "godhet" och förträfflighet. Sverige har blivit expert på att skapa en självbild av att vara ett land som agerar etiskt, generöst och medkännande. Men vad händer när handlingarna som utförs främst syftar till att underhålla och förstärka den självbilden?
När vi talar om bistånd och flyktingkriser, handlar det då om genuin medkänsla, eller finns det en underliggande önskan att bli bekräftad som den mest etiska nationen? Om vi granskar dessa handlingar psykologiskt, inser vi att det ofta finns en fin gräns mellan äkta altruism och vad som i själva verket är en form av självbekräftelse. Det är här den kollektiva narcissismen smyger sig in.
Låt oss betrakta några exempel:
Biståndet. Sverige ger stora mängder bistånd, vilket i sig är en god sak. Men om det skapas en kulturell norm där dessa handlingar är kopplade till en önskan att framstå som moralisk ledare i världen, börjar vi glida in på narcissismens territorium. När biståndet blir en del av Sveriges image och självspegling, kan det ifrågasättas om den verkliga drivkraften alltid är ren medkänsla eller ett subtilt behov av bekräftelse. Är biståndet en spegel för att visa hur goda vi är?
Flyktingkriserna. Att dra ett tungt lass under flyktingkriser kan tyda på stor humanism. Men psykologiskt kan detta också användas för att ytterligare förstärka ett narrativ om moralisk överlägsenhet. När samhällets identitet byggs kring bilden av att vara den främsta humanitära aktören, kan vi fråga oss: är insatserna lika genuina om de delvis syftar till att förstärka ett självporträtt av godhet?
Papperslösas rättigheter till vård. Denna generositet verkar på ytan som ett uttryck för rättvisa och medmänsklighet. Men när vi tittar närmare, kan vi fråga: handlar det om att verkligen se till den enskilda människans behov, eller om att bygga vidare på ett nationellt varumärke av att vara de som alltid står upp för de utsatta?
Det är viktigt att förstå att kollektiv narcissism inte alltid handlar om ondska eller falskhet i traditionell mening. Det handlar snarare om en djupt inrotad självbild som driver ett lands handlingar. När det blir viktigare att bevara den bilden än att verkligen gräva djupt i vad genuin medkänsla och rättvisa betyder, tappar man något essentiellt. Motivets renhet är avgörande, för när handlingar utförs av fel skäl, blir de genomskinliga och ytligt effektiva men saknar djup och substans.
Så, ja ? även i ett land som ger bistånd, hanterar flyktingar och erbjuder vård till papperslösa, kan narcissismen frodas. För den handlar inte om handlingarna i sig, utan om hur dessa handlingar speglar nationens självuppfattning. Ett samhälle som bygger sin stolthet på dessa dygder riskerar att fastna i en återkopplingsslinga av självbekräftelse.
Vad tycker du? Är det inte viktigt att vi som samhälle ifrågasätter våra motiv, särskilt när vi agerar på en global scen? När vi slutar att reflektera över dessa frågor, förlorar vi något djupt och värdefullt.
