Tolvåring har sagt upp kontakt med mig. Hur hanterar man det?
Som rubriken lyder. så vill inte mitt tolvåriga barn längre ha kontakt med mig. Det kom som en chock, i våras. Mitt barn är uppvuxen med mig och har alltid varit boendestöd. I våras upptäckte jag att vårt barn blivit utsatt för grooming. Kontaktade barnets pappa, då jag kände att han måste få veta och vi måste stötta vårt barn genom det här. Det var så pass allvarligt att jag även gjorde en polisanmälan och visade vilka bilder som skickats. Det var så grymma bilder och kränkningar att jag väljer att inte gå in mer på den delen.
Vi pratade med vårt barn om det och hon fick utbrott och bara grät och skrek. Jag kontaktade en privat vårdklinik inom psykiatri för barn. Mitt barn kände sig sviken av mig eftersom jag tog kontakt med barnets pappa, och anmälde händelsen. efter denna dag så ville vårat barn sova hos sin pappa, och jag förstod att det antagligen blivit för mycket. Och jag var rädd/ är rädd att jag kanske gjorde att hen kände sig skamsen pga mig.
Nu har det gått 4 månader snart, och hon vill inte prata med mig, hon tillsammans med hennes pappa har sagt till polis och psykiatrin att groomingen var överdriven. att det var skämtbilder från vänner osv. Att jag som mamma söker drama och därav överdrivit alltihop.Men också har ett kontrollbehov.
så hennes telefon med bilder och konversationer lämnades aldrig in och kontakten på BUP avslutades. Vårt barn säger dock till samtalskontakter på BUP när hennes farmor är med i samma rum att ?mamma är sjuk, hon är arg och brukar jaga mig på cykeln?.
jag förstår ingenting. Jag känner inte igen det som står om att ha jagat? Rannsakar mig själv dagligen, och önskade att jag kanske agerat annorlunda, men bilderna som mottagits på hennes telefon är för det första olagliga och för det andra otroligt kränkande, och andra barn far illa på bilderna. Jag vet inte hur jag skulle göra annorlunda. Oavsett är det för sent nu.
hennes pappa har iaf hälsat till mig att vår dotter har sagt upp kontakten med mig. Och en familjebehandlare har skrivit att ?hen har nu blockerat sin mamma överallt, och jag ser ett barn som numera strålar?
Det gör enormt ont, jag vet inte hur min dotter mår. Det är surrealistiskt att inte få ge henne en kram/ höra hennes röst/ känna hennes doft/ se henne/ eller ens veta var hon är, om skolan och hur hon mår.Tydligen är detta en fas och hon kommer tillbaka säger många som vill stötta och uppmuntra. Men jag vet inte hur man hanterar livet fram till dess? Det gör väldigt ont, och har svårt att sätta ord på den här typen av känslor sorg. Jag undviker mammor med barn på affären. Och flickor i hennes ålder. Ibland tror jag att jag hör hennes röst när det går förbi ett kompisgäng utanför huset. ?Nu kommer hon tillbaka? men så är det ju inte.
vi stod varandra nära, min dotter och jag, vi har haft det väldigt bra. Dock har det varit svårt med hennes pappa, men jag lärde mig tidigt att bara för att jag har dåliga erfarenheter av honom så har jag inte rätt att förmedla det på vårt barn, och att urskilja på föräldraskap och relationer.
Någon med liknande erfarenheter? Hur lindrar man sorgen? Går det?
Någon kommer säkert undra om vårdnad osv, vi har gemensam. Men det har varit många turer i förhandlingar/ familjerätt osv. Så många konflikter/ anklagelser. och det sliter sönder vårt barn. Och jag tänker inte vara den föräldern som gör så något mer.