• Anonym (Linda)

    Tolvåring har sagt upp kontakt med mig. Hur hanterar man det?

    Som rubriken lyder. så vill inte mitt tolvåriga barn längre ha kontakt med mig. Det kom som en chock, i våras. Mitt barn är uppvuxen med mig och har alltid varit boendestöd. I våras upptäckte jag att vårt barn blivit utsatt för grooming. Kontaktade barnets pappa, då jag kände att han måste få veta och vi måste stötta vårt barn genom det här. Det var så pass allvarligt att jag även gjorde en polisanmälan och visade vilka bilder som skickats. Det var så grymma bilder och kränkningar att jag väljer att inte gå in mer på den delen. 


    Vi pratade med vårt barn om det och hon fick utbrott och bara grät och skrek. Jag kontaktade en privat vårdklinik inom psykiatri för barn. Mitt barn kände sig sviken av mig eftersom jag tog kontakt med barnets pappa, och anmälde händelsen. efter denna dag så ville vårat barn sova hos sin pappa, och jag förstod att det antagligen blivit för mycket. Och jag var rädd/ är rädd att jag kanske gjorde att hen kände sig skamsen pga mig. 


    Nu har det gått 4 månader snart, och hon vill inte prata med mig, hon tillsammans med hennes pappa har sagt till polis och psykiatrin att groomingen var överdriven.  att det var skämtbilder från vänner osv. Att jag som mamma söker drama och därav överdrivit alltihop.Men också har ett kontrollbehov. 


    så hennes telefon med bilder och konversationer lämnades aldrig in och kontakten på BUP avslutades. Vårt barn säger dock till samtalskontakter på BUP när hennes farmor är med i samma rum att ?mamma är sjuk, hon är arg och brukar jaga mig på cykeln?. 


    jag förstår ingenting. Jag känner inte igen det som står om att ha jagat? Rannsakar mig själv dagligen, och önskade att jag kanske agerat annorlunda, men bilderna som mottagits på hennes telefon är för det första olagliga och för det andra otroligt kränkande, och andra barn far illa på bilderna. Jag vet inte hur jag skulle göra annorlunda. Oavsett är det för sent nu. 


    hennes pappa har iaf hälsat till mig att vår dotter har sagt upp kontakten med mig. Och en familjebehandlare har skrivit att ?hen har nu blockerat sin mamma överallt, och jag ser ett barn som numera strålar? 

    Det gör enormt ont, jag vet inte hur min dotter mår. Det är surrealistiskt att inte få ge henne en kram/ höra hennes röst/ känna hennes doft/ se henne/ eller ens veta var hon är, om skolan och hur hon mår.Tydligen är detta en fas och hon kommer tillbaka säger många som vill stötta och uppmuntra. Men jag vet inte hur man hanterar livet fram till dess? Det gör väldigt ont, och har svårt att sätta ord på den här typen av känslor sorg. Jag undviker mammor med barn på affären. Och flickor i hennes ålder. Ibland tror jag att jag hör hennes röst när det går förbi ett kompisgäng utanför huset. ?Nu kommer hon tillbaka? men så är det ju inte. 
    vi stod varandra nära, min dotter och jag, vi har haft det väldigt bra. Dock har det varit svårt med hennes pappa, men jag lärde mig tidigt att bara för att jag har dåliga erfarenheter av honom så har jag inte rätt att förmedla det på vårt barn, och att urskilja på föräldraskap och relationer.

    Någon med liknande erfarenheter? Hur lindrar man sorgen? Går det? 


    Någon kommer säkert undra om vårdnad osv, vi har gemensam. Men det har varit många turer i förhandlingar/ familjerätt osv. Så många konflikter/ anklagelser. och det sliter sönder vårt barn. Och jag tänker inte vara den föräldern som gör så något mer. 

  • Svar på tråden Tolvåring har sagt upp kontakt med mig. Hur hanterar man det?
  • Anonym (Dio)

    Jag förstår inte riktigt, först skriver du att du visade allt för polisen och gjorde en anmälan, och sedan skriver du att hennes telefon med bilder och konversationer aldrig lämnades in?

    Du lämnade väl allt till polisen så de borde ju redan ha hennes telefon då, och då vet de väl vad som skett? Att det inte är du som överdriver?

    Förstår att det är jobbigt för din dotter men jag hade nog valt att strida för henne i domstol, för att visa att jag finns där och kämpar för henne och vill träffa henne. 

  • Anonym (Linda)

    Förlåt, är en komplex historia. Men ja, polisen fick se konversationerna jag hann spara. Inte bilderna då de är olagliga att spara. (ja så grova bilder var det). 
    min dotter vägrade lämna in telefonen, och det behövdes en åklagares beslut att ta den.  under dessa dagar, var alltså då vår dotter avslutade all kontakt, även med sin mormor och morfar som hon haft en nära relation till, så hade pappan och min dotter kontaktat polisen och sagt att det som hänt (enligt mig) var en överdriven reaktion från min sida. Förstår inte varför han sa så, för han fick också se konversationerna och tyckte att det var fruktansvärda. 
    Jag köpte en ny telefon till henne och installerade föräldrakontroll och en annan som kan rensa ur pornografiskt innehåll. Det resulterade dock i att pappan och min dotter sa till familjebehandlaren att jag har ett sjukligt behov av kontroll. Allt blev så fel. Och pga soc/familjebehandlarens ord i den här utredningen där de skriver att jag är kontrollerande/ har fördomar och tydligen lider av en depression (ej sant/ dock gick jag ner i vikt i samband med intensiva smärtor i kroppen som visade sig vara EDS samt att jag var dum nog att göra en våldsutredning gällande pappan. Inget som han får ta del av utan de sa att det var bra, ifall våldet skulle eskalera igen. Dock fick han ta del av det, han fick tom läsa den. 


    Det känns som att de tror att jag är ute på någon slags ?häxjakt?, för att sätta dit honom. och säger att jag visat upp ?en liten artikel om en man som misshandlat en kvinna? som jag hävdar vara min dotters pappa, och att jag ifrågasatt behandlarens kompetens. Det stämmer inte. Och oavsett hade jag velat få det mer specifikt på varför de inte tycker jag har förmågan att vara mamma, eller ja behandlaren. Jag kan inte jobba på att bli bättre när det inte står vad jag gjort, förutom påståenden om fördomsfull, vilket jag är till viss del, men jag tror alla människor är det emellanåt.


    jag kommer alltid finnas vid min dotter, jag har krigat så länge, och det blev så fel. jag kommer alltid finnas här och stå här med öppna armar. Men saknaden och ovissheten gör så ont, och vissa dagar är saknaden så massiv att det är svårt att fokusera i vardagen. Jag önskar någon kanske kunde dela med sig av hur man gör? För att ta sig igenom dagen med för iaf jag upplever förtvivlan, saknad, skuld och ibland bitterhet över vad familjebehandlare skrivit om mig.  

  • Anonym (Dio)

    Fast det finns inte på kartan att en 12-åring kan vägra lämna ifrån sig telefonen.
    När du såg bilderna skulle du givetvis ha tagit telefonen och lämnat in den till polisen direkt. Det är inte olagligt att ta ifrån sin 12-åriga dotter telefonen.

  • Anonym (Linda)

    De kunde inte ta ifrån henne telefonen. De sa det iaf, men de ville ha den, och efter det, när hennes pappa sa att han skulle försöka att få henne att lämna in den så blockerade vår dotter mig och sen sa de till både polis och BUP att det var jag som överdrev det hela och att jag är deprimerad och har kontrollbehov.
    För en vecka sen ca kom även beslutet om att de lagt ner fallet pga att den misstänkta (en av de som skickat hemska bilder) befinner sig i utlandet osv. 

  • Anonym (Dio)
    Anonym (Linda) skrev 2024-09-28 17:59:57 följande:

    De kunde inte ta ifrån henne telefonen. De sa det iaf, men de ville ha den, och efter det, när hennes pappa sa att han skulle försöka att få henne att lämna in den så blockerade vår dotter mig och sen sa de till både polis och BUP att det var jag som överdrev det hela och att jag är deprimerad och har kontrollbehov.
    För en vecka sen ca kom även beslutet om att de lagt ner fallet pga att den misstänkta (en av de som skickat hemska bilder) befinner sig i utlandet osv. 


    Varför gav du ens tillbaka telefonen när du hittade bilderna och konversationerna? Det hade jag ju aldrig gjort! 
Svar på tråden Tolvåring har sagt upp kontakt med mig. Hur hanterar man det?