Min väns relationsbeteende

Växte upp på samma sätt. Har ett halvsyskon jag aldrig fick träffa då vi inte hade samma mamma. Jag har dragits med anknytningsstörningar och misstro mot människor hela mitt liv. Haft svårt att behålla relationer. Haft svårt med rätt balans i livet övh. Min mamma sökte också efter den perfekta styvpappan och försökte få flera av dem att adoptera mig, som tur var sa min pappa nej. De försvann ju ändå efter något år då de insåg sitt misstag.
Man kan absolut känna att man träffat sitt livs kärlek efter första dejten men när det har hänt 15 gånger i rad under lika många år måste man faktiskt stanna upp och fundera på om det är förälskelse eller kärlek. Många gånger får man höra att "han/hon har ändrat sig så!" efter det gått något år, det beror ju inte på att motparten ändrat sig, det beror ju på att du verkligen lärt känna personen och ni är inte kompatibla.
Tyvärr ser man (tyvärr oftast) kvinnor som är identitetslösa, som suger upp sin partners intressen och gör allt den vill, från fritidsintressen till personliga åsikter. Ett sätt att hitta sig själv och tids nog inser man att nä det här var inte min grej, gör slut och går vidare. Ett tips är att hitta en hobby man gillar innan man ger sig in i ett förhållande.
Ett förhållande som är bra bygger på att ge och ta. Man behöver inte tycka lika om allt men man måste lära sig kompromissa. Ibland ger människor upp för fort för de vägrar kompromissa och tror att det är att göra våld på sig själv. Sen finns det de som gör våld på sig själva genom att bara följa med och låta partnern styra. Det är en svår balansgång. Man måste försöka ha stor självinsikt om man ska försöka få stabila förhållanden och vara beredd på att jobba för det, vilket många inte gör idag.
Jag har människor i min närhet som gör exakt samma mot sina barn. Allt man kan göra är att se på och hoppas att barnen inte för det vidare när de växer upp. Det finns en anledning till att diagnosener som adhd har exploderat idag. Min mamma sökte också anledning till mitt beteende istället för att se över sitt egna. Barnen blir oroliga, utåtagerande, rastlösa osv när allt de behöver är trygghet och stabilitet. Det är sjukt att försöka lägga det på barnen istället för att ta eget ansvar. Ostabila vuxna ger ostabila barn men det vågar man knappt säga med tanke på alla vuxna som inte gillar att höra att det är deras fel (självklart finns det undantag precis som med allt annat, men genrellt är det så).
Finns inte mycket att göra tyvärr. Försök se till att vara en stabil vuxen i barnens liv om du orkar är väl typ enda rådet.

Hopplös situation. Vi har alla exempel som henne i våran omgivning.

Dras till dåliga män, flyttar snabbt ihop för att allt är så fantastiskt, vill sedan ha hjälp i åratal från nära väninnor för att rädda ett hopplöst förhållande. 

Om dom undantagsvis träffar en snäll och välfungerande man tröttnar dom snabbt för att det blir så tråkigt och gör själva slut inom max ett halvår, gärna med någon moralisk motivering med att denne skulle ha gjort något fel mot henne, ett fel som för andra framstår som helt bagatellartat jämfört med vad hon tidigare accepterat från dom dåliga männen.

Finns inget att göra, det är medfött, bara synd för barnen.

Tänk vad praktiskt det hade varit om samma gener/miljö som skapar hopplösa människor även gjorde dom sterila.....

Det är absolut inte ett medfött beteende. Det hon gör är som så väldigt många andra tjugoåringar men med adderat försök till familjeliv.
På det missbrukar hon relationer. Typiskt för den typen av missbruk är att inte kunna ta en ny relation steg för steg. Kanske har hon aldrig själv upplevt en fungerande relation som barn, antagligen inte. Då ska saknaden fyllas och det snabbt.

Beroende på eran relation så hoppas jag att ni har så pass bra kontakt att du kan vara ärlig och be henne söka hjälp för sitt beteende. För det är verkligen varken bra för henne och definitivt inte för barnen.

Ja, hon hade en bra man under en period som också var väldigt gullig mot barnet. Men som du säger tröttnade hon, och var otrogen och blev tillsammans med den andra. Alla andra män genomgående har varit rätt kass på olika sätt, men hon lär sig aldrig. 

Det är fint att du bryr dig TS, för det finns verkligen anledning. Men som du skriver, vad kan man göra.

Kan du prata med henne? Försöka få henne att förstå att barnen far illa av hennes livsstil och alla styvpappor som kommer och går. För hon verkar ju inte förstå det själv.

Att flytta ihop är ännu värre. Hon hade ju kunnat vara särbo, då behöver mannen och barnen inte ens träffas i början. Då kan hon - åtminstone teoretiskt - ha hur många relationer hon vill. Men hon behöver nog hjälp med sitt beteende oavsett. Typiskt för sådant beteende är ju också att kasta bort de bra männen och behålla de dåliga, eller fortsätta träffa sådana.

Jag är själv uppväxt med skilda föräldrar. Båda mina föräldrar hade periodvis nya relationer. Men de var SÄRBO, samt hade inte nya partners hela tiden. Jag är inte uppväxt med en massa styvföräldrar eller styvsyskon hit och dit. Mamma hade en kille som jag och min syster lärde känna och tyckte bra om, men det var inte mer än så. Pappa var vi bara hos ibland, så hans nya träffade vi inte så ofta. Ingetdera påverkade våra liv nämnvärt. 

Man kan ha nya relationer om man sköter det snyggt. Det gör inte TS vän. 

Man kan flytta ihop med EN ny om det funkar, men inte flera. 

Verkligen en jobbig tanke att det du beskriver snarare är norm än undantag i dag.

Det tas sällan hänsyn till barnen - de mest utsatta och som själva inte haft någonting att säga till om och ingen makt att påverka sitt liv - när nya relationer bildas. Det är slit och släng bara. Finns ingen hejd på hur många pappor det finnas i en och samma syskonskara, och bonuspappor med släktingar som kommer och går. Ett år har mamma en kille, nästa år en annan, familjer slås ihop och slås isär igen.

Och så undrar man varför så många barn mår så dåligt och är stressade och har ångest. Det som borde vara det tryggaste i tillvaron är det mest otrygga.

Är det verkligen vanligt? Det är inte min erfarenhet. Det förekommer ja, men de flesta är inte som TS vän.

Både bonuspappor och bonusmammor är vanligt, men oftast handlar det om enstaka, inte många. Och det är knappast bara kvinnor som har barn med flera olika män. Många män har barn med flera olika kvinnor. Barn som de ibland inte ens tar hand om.

Det är fler par med barn som separerar än håller ihop, ja. Och de flesta skaffar ny partner, i omgångar. Ofta blir nya barn med i bilden. 

Jo, men många olika styvpappor (eller styvmammor) är inte vanligt.

Det är vanligt med halvsyskon, men inte att byta partner hela tiden, som TS vän. Det är vanligt att ha barn med två olika. Tre eller fler är mindre vanligt.