Gjorde ultraljud igår i v10+0, visade sig att hjärtat slutat slå i v8+3.
Fostersäcken mätte till 10+0 och därav tror kroppen fortfarande att jag är gravid och jag mår så illa och är trött.
Nu har jag två val, vänta på att allt kommer ut av sig själv eller få medicin som hjälper kroppen att stöta ut fostret.
Är så rädd för båda alternativen. Någon som kan dela med sig av sina erfarenheter?
Jag fick medicinsk behandling efter jag fick MA konstaterat i v.10. Jag ville inte fortsätta känna mig gravid (illamående, trött osv) när det inte längre skulle bli någon bebis. Det kändes också bra för mig att kunna planera när det skulle hända. Min man tog ledigt och kunde vara hemma med mig och ge mig stöd, vi hade ordnat barnvakt och köpt hem det som kunde behövas (stora bindor, våtservetter, smärtstillande, "comfort food"). Det gick bra men det var en jobbig upplevelse och skrämmande att se allt blod osv. Skulle även rekommendera att ta smärtstillande i god tid om du gör medicinsk behandling för jag tog nog för sent och kände verkligen som förlossningsvärkar och hade väldigt ont ett tag innan smärtstillande började verka.
Jag fick medicinsk behandling efter jag fick MA konstaterat i v.10. Jag ville inte fortsätta känna mig gravid (illamående, trött osv) när det inte längre skulle bli någon bebis. Det kändes också bra för mig att kunna planera när det skulle hända. Min man tog ledigt och kunde vara hemma med mig och ge mig stöd, vi hade ordnat barnvakt och köpt hem det som kunde behövas (stora bindor, våtservetter, smärtstillande, "comfort food"). Det gick bra men det var en jobbig upplevelse och skrämmande att se allt blod osv. Skulle även rekommendera att ta smärtstillande i god tid om du gör medicinsk behandling för jag tog nog för sent och kände verkligen som förlossningsvärkar och hade väldigt ont ett tag innan smärtstillande började verka.
Jag känner precis som du skriver, att jag inte vill fortsätta känna mig gravid och vill bara få ut allt eftersom man inte vet om det sker om tre dagar eller tre veckor. Så blir nog medicinsk behandling för min del också.
Hur länge blödde du? Fick du sjukskriva dig och hur länge i så fall?
Tack för Svar och bra tips 🙏🏼
Jag gick igenom ett MA i slutet på Januari, det upptäcktes när vi skulle göra KUB ultraljudet i v 12 nånting, så det blev ju inte direkt vad vi hade väntat oss, snacka om antiklimax.
Fick knalla iväg till gynakuten istället där dom gjorde ett VUL och kunde se att fostret dött i vecka 6 och livmodern mätte ungefär v.8. Jag ville bara få mifegyne & cytotec där och då för att få det hela överstökat så snabbt som möjligt men pga riktlinjer så var jag tvungen att vänta en vecka och sen komma tillbaka för ännu ett ultraljud för att vara helt säker på att det var en avstannad graviditet som avbröts och ja det var det, tror jag tog mifegyne samma dag och sen cytotec hemma nästa dag. Har gjort en tidig abort tidigare så visste ungefär vad som väntade men upplevde att det gjorde mindre ont än vad jag mindes.. Vetekudden gjorde jobbet. Blödde som en mens några dagar och hade sen en sparsam blödning i typ 2 veckor, tog ett tag innan menscykeln blev "som vanligt" innan.
Är nu gravid igen i v. 10 och gjorde ett tidigt VUL för två veckor sen pga missfallet och fick se ett litet hjärta slå och det var så skönt! Har nästa ultraljud i mitten på Oktober (kub) och hoppas att det blir en bättre upplevelse denna gång!
Jag känner precis som du skriver, att jag inte vill fortsätta känna mig gravid och vill bara få ut allt eftersom man inte vet om det sker om tre dagar eller tre veckor. Så blir nog medicinsk behandling för min del också.
Hur länge blödde du? Fick du sjukskriva dig och hur länge i så fall?
Tack för Svar och bra tips 🙏🏼
Beklagar 💔
vårt ma började av sig själv med rosa flytningar v12 och sen när vi var på gynakuten kom vatten/blod blandning. Fick tabletter som skulle hjälpa kroppen att få ut allt.
Hade det inte börjat självt hade jag ändå valt tabletter, för att få det över. Det gjorde ont som en stark mensvärk, men man visste när det skulle hända.
Vet inte om det finns fördelar med att låta kroppen börja självt, men då vet man ju inte när det kan slå till. Det är redan jobbigt att veta att det kommer hända och man vill kanske inte planera in vad som helst när man inte vet när det kan börja blöda.
Det kommer ganska mycket blod, så är nog lättast att veta när det kommer att komma än att gå och vänta på det. Det är skönt att det gör ont på ett sätt för det hjälper sorgen en del också.
önskar dig all lycka till 🙏❤️
Jag har fått två MA (har tre barn också). Det första var väldigt längesen, innan första barnet och i exakt samma vecka som du och graviditeten hade avstannat i samma vecka också. Jag gjorde en skrapning några dagar senare men minns inte om de pratade om alternativ. Iallafall så började jag blöda dagen innan skrapningen och sen när jag tog cytotec (tror jag det var? Eller mifegyne?) blödde jag väldigt mycket så tror kanske det mesta kom ut innan skrapningen egentligen.
Andra gången var innan tredje barnet, då var jag bara i vecka 6 ungefär , jag valde att ta medicin för att få ut det för att jag skulle ut på praktik (pluggade till ssk) och ville inte att det värsta skulle vara under praktiken.
Jag fick inga komplikationer nån av gångerna iallafall, första gången blev jag gravid igen ca ett halvår senare och andra gången blev jag gravid igen med bara en mens mellan.
Vet inte riktigt vad som är bäst men tror medicinsk ?abort? säkert är bättre för kroppen än skrapning iallafall om man kan välja. För mig hade det nog känts jobbigt att gå och vänta på att det ska starta av sig självt men det beror ju helt på hur man själv känner. Och när jag skulle göra skrapning startade det ju faktiskt av sig självt innan , några dagar efter konstaterat MA om jag minns rätt. Lycka till iallafall och beklagar verkligen , vet hur det känns 
Fått 2 ma. Första fick jag tabletter o blödde otroligt mycket. Typ i 5,5 veckor. Ibland jättemycket så det inte var nån mening med binda eller tampong utan det var bara att sitta på toastolen o låta det forsa. Ibland som en vanlig mens. Men till slut var det klart. Men bunkra upp med bindor o smärtstillande är mitt tips, för det gjorde ont också. O kände att jag inre blev förvarnade om det innan.
Andra gången fick jag skrapning, inga smärta o småblödde i 3 dagar kanske. Kan du få det rekommenderar jag det verkligen.
Stor kram till dig, o försök att tänka att kroppen vet vad den gör. Så tänkte jag, att troligen skulle det inte blivit en bebis som klarat av livet utanför livmodern. Det tröstade iaf mig lite, o idag har jag 2 friska barn.
Jag gick igenom ett MA i slutet på Januari, det upptäcktes när vi skulle göra KUB ultraljudet i v 12 nånting, så det blev ju inte direkt vad vi hade väntat oss, snacka om antiklimax.
Fick knalla iväg till gynakuten istället där dom gjorde ett VUL och kunde se att fostret dött i vecka 6 och livmodern mätte ungefär v.8. Jag ville bara få mifegyne & cytotec där och då för att få det hela överstökat så snabbt som möjligt men pga riktlinjer så var jag tvungen att vänta en vecka och sen komma tillbaka för ännu ett ultraljud för att vara helt säker på att det var en avstannad graviditet som avbröts och ja det var det, tror jag tog mifegyne samma dag och sen cytotec hemma nästa dag. Har gjort en tidig abort tidigare så visste ungefär vad som väntade men upplevde att det gjorde mindre ont än vad jag mindes.. Vetekudden gjorde jobbet. Blödde som en mens några dagar och hade sen en sparsam blödning i typ 2 veckor, tog ett tag innan menscykeln blev "som vanligt" innan.
Är nu gravid igen i v. 10 och gjorde ett tidigt VUL för två veckor sen pga missfallet och fick se ett litet hjärta slå och det var så skönt! Har nästa ultraljud i mitten på Oktober (kub) och hoppas att det blir en bättre upplevelse denna gång!
Har haft 2 ma. Första avstannat i v9 upptäcktes vid kub v13. Tog cytotec hemma, gjorde väldigt ont, som minivärkar, fick dra ut två klumpar som satt fast.
Andra, avstannat i v7, började spontant på en parkeringsplats, fick sitta i bilen i blodet i 40 min. Blödde för mycket och blev inlagd, fick blod och hjälp att få ut det sista, tabletter.
Mycket lättare när man vet att det kommer än att helt plötsligt börja blöda, och jag förstår känslan av att vilja bli av med det, så kände jag med första också.
När jag fick mitt MA så var det först en misstanke vid UL, och jag fick tid en vecka senare för att konstatera om det verkligen var MA. Men det satte igång av sig självt medan vi väntade. Jobbade hemifrån som tur var, blödde oerhört mycket och bara skrek. Min sambo fick rusa från jobbet för att komma hem. Blödde så mycket att vi fick spendera en natt på gynakuten. Oerhört traumatiskt alltihop. Jag hade valt medicinen för att slippa få en chock. Då är du och din partner beredd på vad som ska ske. Det är ju jättejobbigt ändå, men ni slipper själva överraskningsmomentet. Har ni barn kanske ni kan fixa barnvakt i standby OM ni behöver åka till akuten.
Ta hand om dig ❤️
Hade ett MA i v 8. Fick lite rosa flytning och en dålig känsla och bokade ett privat UL.
Då ingen av mina friska graviditeter fötts i tid tänkte jag att sannolikheten var väldigt hög att det skulle dröja länge innan det kom ut. Och jag var jätteledsen och ville komma vidare. Så valde medicin.
Blödde inte mer än en vanlig mens och det gjorde inte ont. Men det är såklart väldigt individuellt. Jag har knappt mensvärk heller och haft lätta förlossningar annars.
Nu är jag 11,5 v från BF med en liten tjej.
Ps. Jag följde också upp en gång så klart.
Verkar vara så olika, men de flesta har ju blivit erbjuden nån behandling. Det blev inte jag? Tror jag.. allt är lite suddigt pga trauma och sorg.
Började få brunaktiga flytningar i v 6-7. Då och då, ibland gick det flera dagar mellan. Sen i v 9 började det komma varje dag och blev även mer rött/rosa, och nån gång klarrött. Men det var alltid väldigt sparsamma blödningar. Mer som spottings. Bokade in UL pga orolig och de bekräftade tom hinnsäck. De såg lite fläckar på UL utanför säcken vilket tydde på att missfallet var på väg ut.
Jag tror de sa att jag kunde åka till sjukhuset för att göra en koll men ville bara åka hem. Så jag åkte hem. Två dagar senare hade jag inbokad tid hos min BM sedan innan så jag gick dit och fick då även göra ett till UL bara för att vara på säkra sidan. Tyvärr konstaterades samma sak. Där rådde de mig att bara åka hem och vila, blödningen skulle sätta igång snart.
Jag hade mer eller mindre blödningar, typ som en lätt mens i två veckor. Sedan blödde jag väldigt rikligt i 24h så att en maxibinda blödde igenom på 30 min typ. Ut kom även stora klumpar när jag satt på toaletten. 4 klumpar under 24h som var stora som en persika typ. Efter det dygnet hade jag mer sparsamma blödningar i kanske 10 dagar och sedan var det klart.
I efterhand ångrar jag mig inte. Jag visste inget annat då och det var inte särskilt jobbigt mentalt att blöda. Hade ju hunnit förbereda mig på vad som skulle hända. Kändes skönt att kroppen fick göra det på egen hand utan medicin. Sen förstår jag om man VILL ta medicin och jag kanske hade gjort det om det hände mig idag. Bara för att få det överstökat. Men jag upplevde att kroppen snabbt återhämtade sig efter missfallet och ungefär två veckor efter sista droppen blod kom ägglossningen och två veckor senare en mens som var exakt som den brukar.
Har tyvärr inte blivit gravid igen sedan missfallet men har bara gått några månader så försöker att inte stressa.
Ta hand om dig ❤️
Jag fick för snart ett år sen reda på att jag hade 4-5% chans att bli gravid på egen hand.. gav upp allt hoppas efter 2 misslyckade försök med hormoner..
Min kropp var mer eller mindre på väg in i förklimakteriet så när jag började få gravid symptom så tänkte jag det. Sen tog jag ett test och det visade sig att jag var gravid i vecka 6+3.. mirakel mer eller mindre.. såg en gång till i vecka 7+4.. har vsrt skit nervös hela tiden och vart rädd för missfall och MA..
Var idag på ultraljud.. skulle vsrt vecka 12+4 där vi ser ett litet foster som hade avstannat i vecka 8+3.. 1 vecka efter jag såg det leva.. Var inställd på att det kunde vara så men ändå. Fyfan.. jag känner mig helt jävla tom.. hade jag inte haft mina fertilitetsproblem hade det nog inte vart lika jobbigt.. nu känns allt helt meningslöst..
Ska tillbaka i morgon för att bekräfta att fostret är dött och få tabletter för att få bort alla symtom i och så ta tabletter 2 dagar efter eller vad det var.. livet suger.
Jag fick för snart ett år sen reda på att jag hade 4-5% chans att bli gravid på egen hand.. gav upp allt hoppas efter 2 misslyckade försök med hormoner..
Min kropp var mer eller mindre på väg in i förklimakteriet så när jag började få gravid symptom så tänkte jag det. Sen tog jag ett test och det visade sig att jag var gravid i vecka 6+3.. mirakel mer eller mindre.. såg en gång till i vecka 7+4.. har vsrt skit nervös hela tiden och vart rädd för missfall och MA..
Var idag på ultraljud.. skulle vsrt vecka 12+4 där vi ser ett litet foster som hade avstannat i vecka 8+3.. 1 vecka efter jag såg det leva.. Var inställd på att det kunde vara så men ändå. Fyfan.. jag känner mig helt jävla tom.. hade jag inte haft mina fertilitetsproblem hade det nog inte vart lika jobbigt.. nu känns allt helt meningslöst..
Ska tillbaka i morgon för att bekräfta att fostret är dött och få tabletter för att få bort alla symtom i och så ta tabletter 2 dagar efter eller vad det var.. livet suger.
Nej men nej! Vilken mardröm ❤️ skickar all hopp och styrka till dig! Så orättvist.
Kan vården hjälpa på något sätt?