Anonym (Lantisen) skrev 2024-10-05 15:18:59 följande:
Åh jag förstår känslan! Vi har barn lite hur som. Hans ena veckan, mina andra, ibland alla. Varannan helg utan. (Vi har båda ex som inte verkar så intresserade av barnen och därför dumpar av dom här lite när det passar dom)
Ett av våra argument till aborten vi gjorde va också att vi hade vår egna tid, tid för bara oss. Men, den är näst intill obefintlig ändå så vi kan lika gärna ha en på heltid när vi ändå har barnen nästan jämt.
och som du skriver, det där med helgerna. Att få ha en liten som man alltid har. Och även känslan av att ha ett tillsammans. Vi har pratat lite om att det blir också något som kan knyta ihop familjen på ett sätt. Alla får ett gemensamt syskon att älska.
Både hans och min yngsta är 8, födda 16.
Hur gamla är ni?
Känner så väl igen mig i era känslor och tankar kring en gemensam ❤️ det är ju faktiskt något väldigt speciellt. Våra barn är här 50%, men den äldsta (snart 13) är mest hos sin mamma så det diffar med några dagar. Vi är båda 34 år, jag har haft lätt att bli gravid innan (när jag vqr yngre dvs) så gick in i detta med lite av ett händer det så händer det-tänk. Men sedan maj har ju faktiskt inget hänt så då får man anstränga sig lite och försöka logga kroppen och ta reda på vad som händer här inuti.
Många säger "skaffa inga gemensamma barn gud vad lyxigt att få ha bara varandra varannan vecka". Ja jo, liksom. Men vi är ju kvar i barntänket ändå. Vi är föräldrar ändå. Dessutom så skaffar man inte barn för att ha dem på halvtid. Åtminstone inte vi!
