Älskarinnan frågar - skall frun få veta att han fortsatt med mig?

Jag tycker att du ska låta den familjen vara ifred nu. Förstör inget mer. Vad tjänar du på att berätta detta för frun nu, hon blir jättearg och tar ut skilsmässa, och barnen blir skilsmässobarn? Barnen har inte gjort dig något, men DU har (varit med och) riskerat deras trygghet. Mannen lär inte komma tillbaka till dig ändå, för vem vill vara med en skvallertacka? Låt dom vara bara, skaffa dig någon ny karl som är singel och bara din!

Fast detta "hon har rätt till". Jag är rätt säker på, att när en älskarinna går och berättar för frun, så handlar det ALDRIG om någon omtanke om frun. För hade hon känt någon omtanke om frun, så hade hon låtit bli hennes man från början. Det säger sig självt. 

Nä, det handlar bara om hämndlystnad mot mannen, som i slutändan inte valde henne (älskarinnan). Och kanske svartsjuka och hat mot frun också, för att hon "vann".

Detta är också en sådan där sak som mänskligheten måste lära sig någon gång: att mannen väljer så gott som aldrig älskarinnan. Och gör han det någon gång, så brukar det inte hålla länge ändå. För relationen var förstörd redan innan den började, p.g.a. allt smussel, lögner, falskhet o.s.v.. Det är ingen bra grund för en relation. Men även när det gäller detta, verkar det som att varje ny generation måste göra om de äldres misstag...

Sedan vill jag lägga till, att jag kan förstå om man inte kan låta bli en man eller kvinna för att man blir tokkär. Det är inte jättekonstigt - ingen av oss skulle finnas här idag, om inte dessa drifter var så starka. Men då får man i alla fall lov att vara lite ödmjuk sedan, och inte ställa till det mer än nödvändigt. Och särskilt inte om det finns barn inblandade. 

Det vet vi ju i och för sig inte. Alla människor som är otrogna är inte svin. Ibland blir bara en kvinna och en man tokkära i varandra fast de är upptagna på var sitt håll (eller en av dem), och kan inte låta bli varandra. De kan också mycket väl, båda två, på fullt allvar känna och mena att de vill leva tillsammans i framtiden, så fort som hindren har undanröjts (t.ex. när barnen blivit äldre och kan förstå mer). 

...men sedan kan det gå så, som det kan gå i ALLA förhållanden, att den ena helt enkelt tappar känslorna. Och då inte längre vill eller tycker att det är värt att lämna frun/maken, ens om det nu börjar bli möjligt. Men som sagt: detta behöver inte betyda att han eller hon bara lurades från början, för att få ha en liten spännande affär. Känslor är oberäkneliga saker. Det finns aldrig några garantier för att man ska leva tillsammans tills döden skiljer oss åt, ens om båda är fria som fågeln när de träffas. Mer sannolikt att det inte kommer att bli så, faktiskt.  

Det finns i alla fall grader i helvetet - det måste du väl också se?

Jag ser en stor skillnad även på å ena sidan en kvinna som blir tokkär i en gift man - hennes chef kanske, som hon "måste" arbeta nära varje dag - och så händer miraklet att han besvarar hennes känslor (eller låtsas göra det i alla fall när han ser hennes dyrkan och beundran).

...och å andra sidan de där budoire-damerna som figurerar här på forumet, som brukar kalla sig något med "älskarinna" i det dubbelanonyma nicket, och som glatt berättar om hur de brukar förföra gifta män, för att det tänder dem just att veta att männen är gifta.

Eller?

Fast den dag då romantisk kärlek inte är värt någonting och inte ändrar någonting och inte får påverka någonting, så faller ju hela vår västerländska civilisation... Att det sedan kanske bara är en hormonstorm som evolutionen utvecklat för att vi ska fortplanta arten och samarbeta om att uppfostra avkomman, är en annan sak. Man kan ju få låtsas att det är gudomligt i alla fall, så länge som det varar!

Jag hävdar i alla fall envist, att otrohet där kontrohenterna i alla fall älskar varandra på ett romantiskt plan, är något annat än illicita rent sexuella möten. Och så tyckte även Dante för övrigt... dessa hamnar i olika kretsar i helvetet, även om de alla hamnar i helvetet.