Ja, det gör jag. Blyghet. Drömmeri. Tappar bort saker. Tiden. Ljudkänslighet.
Det jag inte känner igen: Jag har inte humör. Inte på det sättet. Bara för det tror folk jag inte kan ha humör så blir jag arg blir de förvånade jag kan bli det. Jag kan bli rädd jag gått för långt , men de säger det har varit bra , men de har inte varit beredda på det. Van vid att alla andra har mer humör. Jag tar min tid att försöka samla ihop, identifiera känslorna, innan jag pratar ut om något. Jag måste få min tid.
Under nervositet och högre stress sabbas mitt språk mer. Blir svårt uttrycka mig. Fått veta det är ADD som gör det. Det blir så fel i min hjärna. Jag gör rätt över tolkningar också från ett språk till det svenska. Det blir inte rätt. Jag är inte den enda som gör detta. Nu tror jag det går bra för jag är lugn nu. När jag är nära kollaps funkar det inte, blir som ett barns stapplande. Också om jag inte känner mig hemma.
Jag skiljer ADD från ADHD. Känner ADHD och jag har inte deras tempo. Jag har inte deras impulsivitet.
Jag har ADD och autism. Varit ett snurr på diagnoser i min familj. Första personen sökte hjälp för sin ångest. Flera familjemedlemmar med ångest och depression utan närmare utredning. Schizofreni. Bipolaritet. Vår intelligens har räddat oss många gånger, men inte alla. En del i min familj är överintelligenta, vi är vi som är utredda alla över normalintelligensen men säger man det till fel personer blir de stötta av det fast de inte själva vet deras egen intelligens (den kan ju vara högre! Onödigt bli arg på mig då). Intelligensen har skyddat oss från att bli upptäckta, men kan inte skydda i längden mot sårbarheten som kommer med ADD och autismen.
Autismen på min mmmas sida märks för ena stunden väldigt skarp, analytisk, nästan skrämmande duktig, andra enkel, naiv, barnslig, charmerande, naken. Halva jag ses som klok. Andra halvan som enkel (tror jag). Vill vara ärlig.
Jag vet om när folk blir provocerade och lägger in alla möjliga fula sätt men jag fortsätter hålla röd tråd och håller mig till ämnet vi skulle prata om. Det är inte att jag inte förstår vad de gör, det är att det är inte det vi skulle diskutera.
Det är lång kö i den offentliga vården för en utredning. Du kan göra en privat, men får betala ur egen ficka. Jag har hört olika hur bra de är.
Jag visste inte vad ADD var. Först när de beskrev mitt barn beskrev de mig. De är bättre idag på att snappa upp.
Familjen ville jag också skulle få hjälp om jag behövde.
Man är i större risk att bränna ut sig. Gjort det med. Var väntat, förstår jag. men då visste jag inte.
Mycket där neurotypiska tar för givet och det tar inte på deras sinnen som det gör på mina t ex ljud och ljus, när allt blandas. Hur det tar på min koncentration.
Min autism gör att jag kan hålla röd tråd om jag får fokusera bara på det och då går det snabbt. Analytiska förmågan. Upptäcker spår.
Jag har nog känt mig lite annorlunda, men jag har tänkt att alla är annorlunda och speciella på sina sätt, alla har brister, alla har styrkor. Min ADD gör att jag känner mig dum för jag har ju inte den kontrollen.
Jag har börjat förstå att jag har dragit mig till och också dragit mig till partners som är kontrollbenägna. Dels är jag lättare att kontrollera då för snäll och har inte full kontroll, dels har det varit en trygghet för mig att vara med någon som jag vet har kontroll. Blir också när de förstår jag inte har kontroll att de får lite panik för det och då ökar deras kontrollbehov på. Jag vill inte vara med någon kontrollerande, dominant.
