Inte singel, men…

Tack för kloka ord, håller verkligen med, precis så där har jag också tänkt om situationen. 
Jag kommer från ett destruktivt förflutet och har jobbat otroligt mycket med mig själv, rannsakat, stannat upp och blivit väldigt medveten av mig. Men helt felfri blir man nog aldrig, tror att det alltid kommer finnas saker att jobba på hos sig själv. 
Jag har haft svårt att visa känslor förr men det är tex en grej jag blivit bättre på, jag gråter nästan aldrig och i relation har jag väldigt lätt att stänga av och gå min väg om någon skulle bedra mig eller vara respektlös tex. 

Men känner mig helt fast i denna situation nu, jag gråter för att jag saknar honom, känns som jag sörjer för att jag avslutat med honom och inte längre har han i mitt liv, samtidigt som jag känner mig väldigt kär och attraherad av min nuvarande kille Och inte nog med det så blir jag sambo med min kille om två månader. 
Allt detta gör mig rädd, och jag känner skuld då jag inte känner mig trogen psykiskt. 
Känns inte som jag är i en normal ?situation? men jag är heller inte van med detta, och allt som man inte är van med blir väl onormalt antar jag..