Är biologisk kvinna men vill vara man trots att jag attraheras av män. Förvirrad?

Dina känslor kring dig själv och att du bara attraheras till män är inte något konstigt. Det finns relationer där transmän lever med en annan biologisk cis-man eller transman. Jag blir verkligen glad och rörd för att din man är ett så fint stöd till dig i detta! 🥹😃💖

Om du känner att du behöver göra en könskorrigering för att känna att din själ och kropp är sammanlänkade så finns hjälp. Men jag vill förbereda dig på att det kan ta tid att först stå i kö, dess utredning och sen eventuell operation. Men jag vill också säga att det är helt okej om du skulle känna att du inte vill göra en korrigering för att bara i din känsla och själ leva som man. Det finns andra sätt att leva ut dessa behov på.

Det finns många tycken om vad som är att vara en riktig man, men i det stora hela handlar det om att 💖känna💖vem man är. Sen är det såklart ett plus om det yttre kan spegla ens inre på något sätt.

Jag förstår att det känns konfliktfyllt i vilket beslut du ska ta gällande resten av din familj. Jag har befunnit mig i liknande situationer i min komma ut process. Det har varit nog så svårt och slitande! Men för min del hade jag tillslut inget val. Luften höll på att ta slut, rent bokstavligt, i dessa slitningar, och det var bara att välja på att gå under eller att börja leva.

Menar att dina behov att vara dig själv är det allra viktigaste. ⭐ Kanske behöver du ytterligare stöd i denna process, både före ditt outtande, under och efter. Och kanske kommer din familj också att behöva professionellt stöd för att successivt kunna vänja sig vid denna nya situation och i förståelsen att du ju är samma person som du var innan, bara i ett annat uttryck. 😊💖

Jag har ett tips på en Youtube-kanal om olika läggningar och könsidentiteter. Men jag skickar den länken gärna via pm. Om du är intresserad så är det bara att skicka ett meddelande. 😊

Är glad om jag skrev kunde skänka något stöd. 🙂

Det ligger en föraktfull känsla mot det som avviker och då kan ens egna känsla färgas av andras tycke i det, vilket gör att man tar ett steg tillbaka och kan gå väldigt långt i sitt redan existerande förtryck mot sig själv för att inte röra upp något mer. Samtidigt som man ju då känner denna typ av andnöd att inte bara få andas ren egen-luft. Det blir ett väldigt sick-sackande och det kan nästan bli schizofrent för att man hela tiden har denna konflikt.

Kan det vara så att du kanske för tillfället inte känner dig redo att bemöta all kritik än att det skulle handla om att du inte skulle vara redo att möta dig själv? För att för mig känns det som nästan ett nöd-skrik att du bara måste få ut detta uppdämda behov inom dig.

Vad häftigt, det måste vara en euforisk känsla. 😊 

Svarar hellre på dina frågor i meddelandet, om det är okej, då det är över min integritet att skriva om det offentligt. 🙂

*det jag skrev