Hur orka bo ihop med någon som har ADHD/ADD?

Nej, någon som stökar ner hela tiden och skapar ideligt kaos skulle jag aldrig orka leva med, ständig frustration och slöseri med tid. Dessutom är jag estet och skulle aldrig kunna ha det fult eller rörigt. Jag skulle aldrig flytta ihop med någon, eller ens umgås sporadiskt med någon, som inte vill ha det fint och prydligt.                                                                                                                            Det finns också en del lättja bland slarvpellar, jag tror att åtskilliga skyller på sin diagnos. Nu förstår jag ju att vissa faktiskt har ett  funktionshinder och behöver stöd, men det tror jag inte gäller alla, särskilt inte de som bara kan städa när de får "feeling". De stökiga som jag någon gång har träffat har ett ständigt uppskjutarbeteende, prokrastinering, "jag gör det sen". Detta ogillar jag skarpt, ett självbedrägeri utan dess like! Gör saker nu, på en gång! Sortera och stryk tvätten direkt efter tvätt! Diska efter varje måltid! Bär ut soporna när disken är avklarad! Förbered dina kalas i god tid, handla, duka, laga maten!                                                                                  

Hans lägenhet är det vidrigaste du sett? Ska du verkligen flytta ihop med honom? Då blir ju detta din vardag, att leva i en sanitär olägenhet. Man har ju också vissa krav på sig som hyresgäst, man ska vårda sin lägenhet. Tänk om det börjar brinna i sophögarna? Tänk, all den tid som går förlorad på grund av oordningen, tänk vad ni ska hålla på och leta istället för att göra trevliga saker, gå på konserter, läsa böcker, promenera, laga mat tillsammans!. Hur ska ni kunna ha socialt umgänge och bjuda folk? Hoppa av, eller behåll din egen bostad och hyr ut den. 

Bra där, behåll din bostad, då har du alltid reträttmöjlighet. Lite av antikens Lysistrate: Det blir ingenting i sängkammarn om han inte ändrar sig helt. Nu var det krig antikens hjältinna ogillade, men att leva i sophögar är ett krig i sig, kriget mot oordningen.                                                                                                                  I sovrummet väntar du i negligé och med ett glas skumpa, förutsatt att bostaden är vacker, estetisk och nystädad, all tvätt struken och sorterad.

Också äldre, har läst mycket om ADHD, frågan är komplex. Många, särskilt här på FL vittnar om att diagnosen har skadat, de har blivit behandlade på ett nedsättande vis av omgivningen men många andra återigen säger sig ha blivit hjälpta. Sen finns alla nyanser och schatteringar och där det egentligen handlar om olika personlighetstyper.                                                                                                                                         Sveriges neurologers förening har skrivit om risken med överförenklade utredningar och övertro på medicinering. En av världens mest kända psykologer, professor Jerome Kagan, orsakade rabalder när han påstod att ADHD är ett påhitt och att ekonomiska intressen ligger bakom överdiagnosticering och förskrivning av läkemedel.                                                                                                                                                          Ett samhällsproblem är det oavsett att många tvingas leva med de funktionsnedsättningar som ADHD innebär. I Sverige ökar det i högre grad än i omvärlden, kanske för att nedsättningarna observeras noggrannare hos oss än i många andra länder. 10 -15 % har en betydande funktionsnedsättning, 10.5% bland pojkar och 6% bland flickor, 2022. Problem på samhällsnivå, tidigt stöd är nödvändigt vid konstaterad nedsättning. Stökiga skolmiljöer förvärrar givetvis. Sen tror jag säkert att en och annan slarvig typ går under radarn och skyller på sin diagnos, det är väl också mänskligt.

Tråden har lärt mig en hel del, teori rörande ADHD har jag läst, men här berättar tappra partners om sin dagliga kamp, en skrämmande verklighet. Flera skriver att funnes inte barn med i bilden skulle de ha lämnat för längesen.                                                                                                                                                                   Psykologisk behandling, beteendeterapi kombinerat med medicin rekommenderas, men det har väl alla drabbade i tråden prövat. Psykiatrispecialisterna har en egen hemsida, men det är förstås att slå in öppna dörrar att tipsa om den, allt som kan göras har säkerligen anhöriga i tråden försökt. Problemen i vardagen, sviktande arbetsminne och brist på motivation, lär orsakas av obalans i hjärnans dopaminsystem, det är väl där CBT, kognitiv beteendeterapi kommer in i bilden.                                                                                                                                      Nu var inte frågan i tråden vilken behandling som rekommenderas utan huruvida det är möjligt att leva med en ADHD-partner. Man kan fundera på psykisk ohälsa rent allmänt; kan man ha ett liv med oro som ständig följeslagare? Jag menar att man har en skyldighet mot sig själv, man har ett liv, ett enda och det kan man inte offra som vårdare av en annan vuxen individ. Att flytta ihop med någon med konstaterad psykisk ohälsa skulle jag inte göra, men det är en helt annan sak om partnern blir sjuk i ett redan etablerat förhållande. Man kan inte överge en sjuk person, oavsett om det är en fysisk eller psykisk sjukdom.

Om man kan bortse från alla teorier och terapiförslag och se pragmatiskt på problemet; kan man inte vädja till deras intelligens, dessa diagnostiserades? Det verkar på mig som om många klarar att arbeta men inte enkla vardagliga uppgifter. Det tycker jag är märkligt. Är det så att alla med ADHD tror att vi andra tycker att hushållsarbete är jättekul? Det tycker vi inte, ibland finns ett inre motstånd som vi måste övervinna, hos oss också. Allt i livet är inte kul och behöver heller inte vara det.                                                                                                                                                                                                   Att vädja till folks förstånd: Det går lika fort att hänga in kläderna som att slänga dem på golvet, man spar ingen tid genom att strunta i disken eller städningen. Det blir bara dubbelt så tidsödande om man ska forcera sophögar först och kläderna på golvet blir förstörda. Kan inte en ADHD -person förstå den logiken? 

Ett stort problem tycks framförhållningen vara. Med planering blir det ju inte några oöverstigliga berg, att ta tag i saker på en gång sparar så mycket energi, då behöver ju inte dessa tillstånd av utmattning inträffa. Ibland tror jag att sammanboende och anhöriga tenderar att bli medberoende, det GÅR ju bara inte att gå partnern att göra vissa saker. Kan inte sambon eller maken gå bredvid och visa, bryta ner arbetet på en basnivå? Jag tror även att de med diagnos måste fatta att allt är inte kul, inte jämt, vi andra får också bita ihop..