Någon mer som blir en idiot utan sex?

Ett eget liv som inte är beroende av någon annan. Din frustration ligger till stor del att du bundit upp din lycka som beroende av någon annan.

Har du ett friare liv där du kanske tränar, har hobbys, träffar vänner etc blir det där sekundärt och du får utlopp på andra sätt

Jag har ett fantastiskt förhållande och vi umgås i princip varje dag och spenderar helgerna ihop trots att vi har barn, träning och egna saker inplanerade.

Sin partner träffar man hur man än gör, att lägga tjugo procent av sin investering utanför förhållandet är bara sunt och stärker det. Du har mer attraktionskraft när du signalerar att allt inte hänger på henne, att du klarar av att ha ett eget liv också, oberoende av henne. Det skapar ett osynligt tryck att lägga de förväntningarna på sin partner, som lätt tenderar att kväva gnistan.

Det stämmer. Vi har varit tillsammans i 15 år, är 35 båda två, har två barn som gränsar till att bli tonåringar.

för ett gäng år sedan, efter småbarnstiden, var vi i osynk vad gäller både det känslomässiga och fysisk närhet. Istället för att separera valde jag att investera i mig själv, jag valde andra vägar att få utlopp på och det i sin tur stillade mitt behov i relationen. Det resulterade i att det snarare blev hon som sökte upp mig på alla plan, när jag var till freds med mig själv och mitt liv, helt oberoende av hennes sinnesstämning eller ett beroende av hennes bekräftelse.

Ingen blir tänd av nån som står i känslomässig beroendeställning. 

Efter det har vi ett mer lyckligt, passionerat och balanserat förhållande. 

Jag tror att såna här problem ofta ligger till grund för separationer, där kvinnor sluter sig när de lider brist av närhet eller kärlek, och män snarare blir som tiggande hundar. Gör er oberoende av varandra och lev närmre än någonsin, man släpper in syre på det sättet

Det jag vill säga är att män som tigger närhet och bekräftelse inte tenderar vara attraktiva, snarare tvärtom.

Och är kvinnan redan bortkopplad, och det gemensamma drivet försvunnit, är ju inte det något som kan drabba, utan finns redan där?

Du målar upp det som att all tvåsamhet är statisk och alla relationer har exakt samma problem som enligt din erfarenhet.
Det händer, att kommunikationen för vissa totalt kraschar, och efter en oändlighet av att försöka nå common ground är man i mörker, man kan inte nå varandra för att man byggt upp så olika perspektiv, och i det läget står man och faller på separation. Där kan en lösning vara att ta två steg tillbaka, släppa in syre och gro något bättre.

Du låter överlag som en rätt kvävande person, att du ser det som ett problem när man även har ett eget liv med träning och vänner låter rätt skevt. Det gynnar snarare passionen och kärleken i de allra flesta fall, om man i flera år suttit ihop med sin partner alla timmar utanför arbetet till exempel