Någon som gjort orosanmälan?

Och vari har jag fel? 

Det vanligaste är att man får ett samtal. Sedan finns det fall när en anmälan är pga misshandel, våld etc där det görs bedömningen att det är fara för barnets liv, och då kan barnet bli omhändertagen. 

Jag har gladeligen kvar mina barn i den skola som gjort två orosanmälningar gällande barnen och deras andre förälder. Detta trots att den sista var väldigt allvarlig och resulterade i separation. 

Jag är glad över att mina barn vågat öppna upp sig för sina lärare. Jag är glad över att de blivit lyssnade på. 

Deras andre förälder är iifs inte riktigt lika glad i skolans beteende. 

Nej, det är ingen gängse rutin vis alla orosanmälan. Oftast är det enbart ett började samtal till föräldrarna för att sedan besluta om inredning behövs. 

Är det av mer allvarlig karaktär och grova anklagelser så kan det bli omhändertagande av barnen. 

Man får avgöra helt själv hur stor oron är och hur pass säker man är. 

Visst, felaktig anmälan och misstanke om våld är allvarligt, men att undlåta att anmäla och där det faktiskt förekommer våld är ännu mer allvarligt.

Så där får man ta att en del blir anmälda och utredning visar att allt är ok, för att inte riskera att missa dem där det verkligen förekommer oegentligheter.

Fler borde ha sånt civilkurage som din granne. 

Traumatiserade?

Var glad att vi lever i fred och tänk hur vidrigt en del människor i världen har det. Nära oss också...

Så kan det vara.

Men man kan inte tillåta vanvård eller övergrepp mot barn bara för det. 

Alla socialtjänstanmälningar och ingripanden är inte sådär traumatiska som du varit med om. Långt ifrån faktiskt.

Men ja, traumat att vara utsatt för vanvård eller våld i familjen är lika viktigt att ta på allvar. 

Det vet jag eftersom jag gjort ett antal orosanmälningar och ingen av dem har gått till såsom du beskriver. Jag har även själv blivit socialtjänstanmäld och då gick det inte heller till såsom du beskriver. Så, jag skulle absolut inte avstå att göra en orosanmälan på grund av det du beskriver, för det är inte representativt. 

Det vet jag eftersom jag gjort ett antal orosanmälningar och ingen av dem har gått till såsom du beskriver. Jag har även själv blivit socialtjänstanmäld och då gick det inte heller till såsom du beskriver. Så, jag skulle absolut inte avstå att göra en orosanmälan på grund av det du beskriver, för det är inte representativt. 

När ska du förstå att du har fel? Att det inte alls är så det fungerar utan att det helt och hållet beror på allvarlighetsgrad i anmälan, om åklagare blir involverad eller ej. Åklagare blir inte involverad i alla anmälningar, men alla anmälningar behöver hanteras och utredas.

Inte ens vid misstänkt våld eller sexuella övergrepp är det alltid det sker. En fd arbetskamrats dotter anmälde pappan för det (falskt, dottern var arg på pappan), inte ens under utredningen togs hon från familjen då pappan valde att flytta ut så att dottern kunde bo kvar hemma.  

I mitt eget fall så har du rätt delvis i sak. Ja, man hämtade barnen i skolan och gjorde barnförhör med dem om det som stod i anmälan (saker de själva berättat vid ett tillfälle i skolan för lärare). Barnen lämnades sedan tillbaks till skolan. Jag och den andre föräldern fick samtal om att komma till kommunen samma dag (någon timme senare). Jag dök upp, inte den andre föräldern. Vi pratade löst om vad som förorsakat anmälan, vad de pratat om hon polisen, jag fick bekräfta eller dementera. Då jag bekräftade vissa saker, validerade barnens berättelser och samarbetade gjordes valet att hämta barnen till mig. Då man var orolig för hur den andre föräldern skulle agera (och barnen var oroliga för reaktionen) fick jag frågan om det fanns någon annan stans vi kunde sova eller om de skulle ta oss till skyddat boende. 

Det enda som hade gjort att de hade separerat mig från barnen hade varit om jag insisterat på att åka hem. Jag valde mina barn. 

Så nej, det är inte ens alltid vid misstanke om våld som man separerar barn från föräldrarna helt. Det handlar om den icke misstänkte förälderns förmåga och vilja att skydda barnen från den misstänkte föräldern. 

Varför är det konstigt att ha kvar sina barn på en skola där personalen haft en oro för att ett barn far illa hemma? 

Ja, det tar ibland lite tid från det att de får in anmälan till det att de kan agera. De har typ tre veckor på sig att säga om det ska bli en utredning eller om ärendet ska läggas ner. Även om en oro finns för våld under den tiden så är det ju som så att det måste hanteras av åklagare innan de kan prata med barnet/barnen. 

Ja, i vårt fall fanns det grund för både förhör och utredning denna, senaste, gången. Eftersom jag vet att grunden till anmälan ligger i saker barnen sagt när de pratat om hur man beter sig mot varandra och hur föräldrarna beter sig i hemmet så är jag både glad att skolan faktiskt tog det på allvar och för att barnen vågade prata. 

Den första anmälan (också skolan) var lite mer luddig men även där så var jag stolt över barnen och glad över att personalen ändå försökte skydda barn de trodde for illa. 

Hag och barnen har pratat mycket om det, att skolan inte har gjort något fel som anmält, att de inte gjort fel som pratat. Den andre föräldern ser inte saken på samma sätt utan har, ända sedan första anmälan, försökt få barnen att "inte prata skit" och helt enkelt inte ta något som helst ansvar för sin del i det som skett. 

Alla orosanmälningar handlar inte om våld i hemmet. 

Jag förstår att du varit med om en hemsk händelse, men det betyder inte att det alltid är så och upplevs på exakt samma sätt av alla. 

At sekretess åsidosätts är alltid fel. Men då får man arbeta med den frågan, inte undlåta att hjälpa barn som befinner sig i ett utsatt läge. Vad som är falskt alarm vet man inte alltid förrän i efterhand. Därför måste man agera på misstanke, hellre ett falskt alarm än att missa ett allvar. 

Jo, ett och samma förfarande kan upplevas olika av olika personer. Du är inte alla personer, du reagerar som du gör, andra kan ta saker som händer på annat sätt. 

Om myndigheter som arbetar under sekretess bryter den kan det anmälas till IVO. 

Jag kan såklart inte säga nåt om ditt specifika fall. Jag vet bara att de anmälningar som jag gjort har varit befogade och jag kommer att fortsätta att anmäla om jag ser risk för att ett barn far illa. 

Jag förstår att du har svårt att lyfta blicken från din egen personliga erfarenhet. och hur man upplever ett skeende är något personligt, alla skulle inte uppleva det på exakt samma sätt som du. 

För mig som arbetar med barn så måste jag kunna tänka lite bredare än bara till min egen, eller en förälders upplevelse. Jag måste se till att barn inte far illa, det ingår i min yrkesroll. 

Så kan det absolut vara. 

Men nu är det ändå det systemet vi har att jobba med. Och många gånger ger socialtjänsten bra stöd och insatser. Och att undlåta att anmäla trots att oro finns kan i många fall ge ännu värre konsekvenser. 

Nej, varenda förälder blir inte anmäld. Man vet när man behöver anmäla och inte. Det bestämmer man efter att ha tänkt både ett och flera varv. 

Det där sista du skriver förstår jag inte riktigt. Syftet med en anmälan är att förbättra en situation som barnet befinner sig i. Så åtgärderna för att förbättra läget kan såklart vara olika beroende på situationen. 

Det beror ju på att LVU ska vara en sista utväg. Att barnet inte LVU:as utan att familjen får andra stödinsatser betyder verkligen inte att anmälan var felaktig. 

Jag har själv drabbats hårt av fullkomliga idioter på soc, men jag håller med den du diskuterar med att du verkar ha fastnat i det du har varit med om och har svårt att se att det också kan gå till på andra sätt. 

Jag läser vad du skriver, jag håller bara inte med dig. Du verkar ha fastnat i nåt mycket tråkigt som hänt dig. Jag beklagar det. Men det betyder inte att din upplevelse stämmer med hur det är i alla andra fall. 

Och precis så var det med den så kallade hjälp vi fick. Men det betyder inte att allt de gör är skit.